– No wait, som George Clooney sa, fuck you!

av Fredrik Fyhr

Absolute Music 16, arguably den bästa CD-skiva som någonsin producerats, existerar inte på vinyl ser jag efter lite research. Absolute Music 1 till och med 15 producerades i vinyl, kassett och CD (jag har för den delen Absolute Music 1 på vinyl, det du; producerad i nådens år 1986) men nummer 16 var den första att släppas direkt på CD. Det är ingen slump, I tell you.  Måste stryka den från vinyljaktslistan. Hör 80-talistens klagan.

Den som har rätt, och bara säger som det är, (och dessa två saker går oftast ihop), kan till någon mån avnjuta ynnesten att till någon mån slappna av i sig själv medan meningsmotståndarna sitter där och meckar med sina strategier och kejsarkläder. Det känner säkert Åsa Lindeborg som sätter skåpet där det ska stå rörandes liberala neurotiker (?) som förutsägbart nog börjar hojta ”Lenin” som skällsord bara för att namnet nämns en gång. Det är lite som i Life of Brian när man ska stenas för att man säger Jehova. Lenin, she said Lenin! *kasta sten*

While on the subject så har Greider och Aase Berg ganska bra repliker också. Sådana här debatter är naturligtvis ankdammskvack på tämligen hög nivå, men det är ändå trevligt med idéer som faktiskt förespråkar någon slags fruktbar relativism och inte en feg sådan; intelligent dialog istället för denna sjukt osexiga förnuftsonani och detta flottfläckiga mega-tyckande som ingen orkar med annat än tyckarna själva.  ”Öh wö wä, nu är det så här va…” – No wait, som George Clooney säger i The Descendants, fuck you!

Mer intressant läsning till ”morgon”-kaffet, överlag, var en vetenskaplig artikel som spekulerade i huruvida universum, eller rättare sagt ”vårt” universum, egentligen är ett svart hål.

Whoah.

Det är förstås bara en teori, som skulle gynnas av att relativitetsteorin lyckades gå ihop med kvantmekanik nån av dessa dagar, men den förklarar några frågetecken rörande den mystiska och till synes paradoxala expanderingen av universum; det hela skulle också innebära att varje svart hål innehåller ett eget universum. Ganska trevliga perspektiv.

Har på något sätt lyckats glömma bort att deklarera för världen att jag sett 56 Up, den åttonde och alldeles splitternya delen i Michael Apteds oändligt fascinerande dokumentärfilmsserie Up där han söker upp samma människor i Storbritannien vart sjunde år för att se hur de har det, och hur landet förändrats på sju år. I den första filmen var dom sju år gamla, i denna senaste är dom 56. Hypnotiskt. Ovanstående klipp är segmentet som handlar om Neil, det fascinerande och kanske mest osannolika livsödet; från smärtsamt lycklig sjuåring till hemlös (28), till utböling i husvagn i Shetlandöarna (35), till lokalpolitiker (42) och nu senast har han blivit någon slags präst.

Klippet är värt att se, you lazy bums. Click it!

Jag recenserade de tre första filmerna här och de fyra senaste här och satt alltså hypnotiserad i tolv timmar på en och samma helg. Det är otroliga filmer. Ikväll Prometheus. Lägger upp en briljant filmobservation, for the record.

PS.

Ska försöka sluta prata svengelska.

Annonser