Någonstans i zonen kring en epilog, kring en prolog

av Fredrik Fyhr

Nästan ute i ljuset. Idag är det Dag 68 utan svar från the big B.  Borde kanske ta och leverera till the mighty M också, innan sommaren blir för uppenbar. Mañana, mañana. Pjäserna har börjat röra på sig, mot de nya formationerna, och allt jag behöver nu är ett break, menar camonn-den. Det är slutet på någonting, det här. Det är inte början på något, inte än, men det är absolut inte något som kommer fortsätta till något annat. Som att jag går omkring här och det inte längre finns en absolut dåtid. Som att jag vänt mig om och vinkat adjö till allt som varit mitt liv dom senaste åren, gått igenom en terminal och känt det där rummet bakom mig försvinna, rört mig vidare genom terminalen och nu är alldeles ensam, som när man reser, när man precis påbörjat en resa, när man är på väg att gå på ett flygplan. Någonstans i zonen kring en epilog, kring en prolog; motorerna drar igång, dränker alla andra ljud.

*

Den poetiska krypteringen av Nagasaki är oerhörd och kuslig. Men till att börja med; bara de allierades konsekventa, business-approach till krig, till Japan. Ge upp eller ”promt and utter destruction”. Det enda (det enda) i hela universum som är vulgärt, perverst, obscent är krig. Det enda. Henry Miller sa det. Stämmer. Det är äckligt. Äckligt ner till minsta mikronivå av sin natur.

Men, alltså, Hiroshima, Nagasaki, hooray for VJ day, menar, no shit. Den slutgiltiga jävla orgasmen av ett skådespel som gick ut på att mänskligheten drev sig själv till randen av sina sinnens fulla bruk, total galenskap, ett sådant gigantiskt spektakel av neurotisk skräck, skräck inför den andre, skräck inför fred, skräck inför harmoni, skräck inför idealen, skräck inför döden, döden, döden, den allomfattande, skräcken inför modet, fegheten, ondskan, idén om ondskan, idén om godheten, ett krig mot allt och för allt, ett världskrig, ett inbördeskrig på global skala, mänsklighetens kamp för sin egen mänsklighet, mänsklighetens kamp mot sin egen mänsklighet, mänsklighetens skräck för sin egen mänsklighet (och är vi där idag igen? ja vi är där idag igen).

Och sen då?

Tio år av tystnad

Ett tioårigt eko.

Tio år av att saker bara grodde.

där nere, alldeles under ytan av asfalten.

Man började bry sig om fred; kanske.

Om harmoni, åtminstone något sånär.

Man började bry sig om sin kultur. Ja.

Vi tar det en gång till:

Man började bry sig om sin kultur.

Man bakade blåbärspaj och satte på fönsterbrädan

en bild, okej, men ungefär

Man hade ett kallt krig för att ha något att göra medan man höll distansen med varandra, sa

”We need some time apart efter allt det här”

Man bearbetade sina trauman

med John Wayne

med Godzilla

med The Almighty Lord in the Heaven Above

med The United States of America

med kommunistjakter

och andra små saker, små draman, små såpaintriger

USA har 40 guldmedaljer mot Sovjets 22

i Sommar-OS i Helsingfors nittonhundrafemtiotvå

Allt är ändå relativt stilla i människobyn, när allt kommer omkring

Frank Sinatra sjunger

Fly Me To The Moon

alla liksom svävar lite grann

och det ryker lätt

om den där pajen

på fönsterbrädan

…. sen ba

Det är fascinerande. Fortfarande.

*

Sen blev det ett jävla liv.

Sen blev det ett jävla oväsen.

Sen blev det liksom bara en gröt av alltihop.

Sen föll muren.

Sen blev allt kitsch.

Sen tänkte vi att vi växt upp.

Sen föll tornen.

Sen öppnade vi upp för fantasifigurer,

skäggiga galningar som lika gärna kunnat vara fiender åt

Batman, Spider-Man, The Avengers, see where i’m going with this?

Och när inte en död Osama Bin Laden tillfredsställer huggtänderna, när vi ätit och ätit och ätit under alla dessa årtionden och blivit för feta för ett fuck som Svullo uttryckte det, när vi fortsätter och fortsätter men ändå inte hittar en bomb tillräcklig att blåsa ut våra hjärnor med; när vi ropar – min katharsis vart är du, mitt krash boom bang-slut, när ska the bad guys ligga döda i en jävla hög, när ska jag få rida iväg i solnedgången med min fagra dam vem hon nu är, vem han nu är, vem hen nu är… när det kliar överallt hela tiden i oss

då börjar vi, givetvis, slå på vad fan som än är närmast oss

vår näste

och

allt är deras fel

allt är deras fel

jag hatar dom jävlarna

allt är deras fel

Kom och kasta en förkrasch

Och kanske är det bara en fråga om när nu.

Advertisements