stan är död men vissa av dom där låtarna gör så att jag tror att den är full av liv, och att möjligheterna är oändliga

av Fredrik Fyhr

Och så kommer den till slut, den där sommarskuren på eftermiddagen jag väntat på i flera dagar. Anländer gör regnet samtidigt som vlc shufflar So Alive med Ryan Adams, denna smärtsamt vackra evergreen som har samma rytm som regnet när det faller som det gör nu, rappt och rakt sen svisch-svasch-disframkallande som en biltvätt, likt ett Millas Mirakel.

Stan är officiellt död. Det enda som saknas nu är turister. Kvar är känslan av att vara på landet, liksom runtskrotandes kring sin egen lilla plätt och man är på något sätt mitt i naturen fastän man är i stan. Antar att det har att göra med tystnaden, lugnet.

Två skivor, åtminstone, har satt prägel på mitt liv dom senaste åren. Ett är Blue Niles Hats. Ett annat är Magnus Johanssons självbetitlade skiva från 1990.

Ett sådant hjärtslitande mästerverk. Jao, den här stan är död men vissa av dom där låtarna gör så att jag tror att den är full av liv, och att möjligheterna är oändliga.

Ska lämna stan några dagar för att återvända, det blir till att pendla likt Ugg Madekus på Autobahn. Regnet är behagligt. Det blir ändå för varmt i augusti. Om någon undrar vad jag har för planer med den här sommaren så kan jag meddela att jag undrar samma sak.