Och på tal om fotboll

av Fredrik Fyhr

… och först ville jag inte, och jag var inte redo. men jag försökte ändå. sen ville jag kanske, men jag var inte redo. jag gjorde fel. sen ville jag, jag ville verkligen. men jag var inte redo. så jag kunde bara göra så gott jag kunde. efter lång tid är jag redo, och nu vill jag. men nu gör jag ingenting.

… och alla vet, som cohen sjunger. alla vet att det inte kommer att förändras, åtminstone inte på något sätt som tillfredsställer det där som kliar. och alla vet att det kommer komma till en punkt då man inte längre bryr sig om att det inte kommer att förändras. inte på samma sätt. man kommer känna att man klarar sig ändå. alla människor har varsitt tåg, varsin biljett till detta tåg. ett enda tåg, mer eller mindre. och man kan stå på torget och ropa åt alla som går förbi länge, men förr eller senare måste man börja bege sig ner mot stationen för det där tåget är ens enda tåg och man vet att man inte får missa det.

… Och på tal om fotboll skrev jag följande sommaren 2008:

”och som vanligt lyfter sverige upp ett lag som väl alla ändå visste undermedvetet nånstans inte höll måttet. jag såg det på vm 2006, jag såg det på vm 2002, jag såg det för bövelen vm 1998, sverige är ett mediokert fotbollslag. strategin som är den svenska fotollen stavas ”titta på vad motståndarlaget gör. och hitta på nåt, kanske”. samma tjenis-hallå-här-går-du-och-sparkar-boll-jargong som de blågula pojkarna kör med och samma plötsliga kalabalik när bollen hamnar på svensk målhalva. och det har bara gått nerför med åren. jag tyckte sverige var beiga under vm06, men när dom förlorade sin i alla lägen givna förlust mot tyskland med 0-2 så hade dom iallafall lite att komma med. här inleder vi med att vinna en skrämmande jämntjock match mot turneringens erkänt sopigaste lag, med dugliga 2-0. vi var grekernas tyskland…. vete fan. sen fortsatte härligheten med en utdragen spanienmatch där zlatte ploppade in 1-1 av ren och skär fultur och sen kom nåt som var som taget från nån saw-film när spanien torterade sverige minut efter minut innan dom satte in 2-1 där det sved som mest, i sista minuten. jag satt på en bar i köpenhamn och undrade varför det inte kom tidigare, eller varför det inte blev 4-1, men dom kanske ville leka lite med oss.
sen kom då kalkonfinalen.
im sorry, men jag hade kunnat spela mer passionerad fotboll än gänget som stod så pinsamt jävla handikappade mot ett gäng ryska wunderkids som helt enkelt hade lekstuga med ett gäng svenska stockar. det var som att se ninjas spela fotboll i en skog. trädgrenarnas vinanden var det enda försvaret. det var bland det värsta jag sett i hela mitt liv. och återigen kan man undra varför det inte blev 124 300-0 istället för blygsamma 2.”

Och igår mot Ukraina fortsatte den här långvariga traumatologin. Till och med jag, som vet närmare fuckall om fotboll, kan se hur obefintlig passionen är i laget. Och lika lätt är det att se igenom det psykologiskt. I halvlek ett litet pep talk som på plan leder till tio minuters gruff innan ett mål muckas in. Sen är det hej kom och hjälp mig vid den oundvikliga kvitteringen. Och när det är för sent, i förlängning, så ska det plötsligt gås på mål. Man blir trött.

Men laget ska givetvis inte behöva kölhalas, av press och så vidare. Det där är obehagligt, som med alla saker faktiskt som någon tar på för stort allvar. Där det inte finns humor finns bara en slags levande död.

Det ska inte vara tjära och fjädrar. Det ska vara kritik. Saklig och, om så behövs, obönhörlig.

Annonser