Briljanta filmobservationer: Something Borrowed

av Fredrik Fyhr

Something Borrowed. 2011. :(. Det är så här det blir, när jag och en väldigt nära släkting befinner oss hemma hos några ännu närmare släktingar utan rimliga planer för den planlösa juniveckan. Det blir rött vin och vaniljglass och Kate Hudson-maraton. Det är sån jag är! Från Eurovision till fotboll till Kate Hudson-maraton utan att blinka. Och säga vad man vill om Kejt, hon har åtminstone en del skådespelartalang – det är mer än vad man kan säga om dom andra i den här otroligt dåliga filmen, som går ut på att hon är en osannolikt odräglig och självupptagen idiot som ska gifta sig med ännu en Hollywood-newbie-skådis som ser exakt ut som Tom Cruise. Han är den typiska romkom-mannen; stabil som en möbel, absurt tråkig och karaktärslös. Han är i sin tur kär i en tjej som är alltför lik Katie Holmes (spooky!) som är bästa kompis till Kejt och yada yada, dom blir ihop bakom hennes rygg och man tycker egentligen inte synd om Kejt för hon är ändå så dum och taskig. Filmen pågår, karaktärerna pratar, filmen tar efter ett tag slut. That’s it. Karaktärerna saknar allt man vanligtvis förknippar med en personlighet – humor, vanor och ovanor, specifika karaktärsdrag, för att inte tala om intelligens – och filmen är redan från början klippt som en 100 minuter lång reklam för Heineken; drycken alla dricker, givetvis med etiketten mot kameran. Jag försöker minnas en replik, en scen jag tyckte om, en karaktär jag minns, men ack, det är förgäves. Something old, nothing new? Something Borrowed, something… gnu.

En gnu.

Annonser