”Moder Svea, du gamla kärring, ska vi hissa majstången i år igen?”

av Fredrik Fyhr

Ingenting tycks hända, eller pågå. Sommaren är monoton, har jag sagt det förut? Jag säger det igen: Sommaren, den älskade gyllene tiden, hej hej-jag-käner-det-är-nånting-på-gåååång men det ääär ingentiiiing på gåååång allllss för sommaren är monoton. Kulturdebatterna, på tal om dom, öppnas och stängs enligt sina protokoll. Nu säger DN att det här blir sista ordet – och alla ba; jaha okej – och Jens Liljestrand (”hygglot”) ska försöka medla med Åsa Linderborg (”aggrot”). Det är samma generella Dr. Strangelove-stämning som det alltid brukar vara. Liljestrand manar till fred och har helt rätt – och samtidigt helt fel. Detsamma kan man säga om Linderborg.

Man måste säga så, för vad annars kan man säga när två människor står och pratar om helt olika saker. Debatten är så lam (dom här debatterna är alltid just så lama) att dom passerar som diskussioner om ett och samma ämne fastän det egentligen inte är det. Det är inte svårare än barnens byggklossar. En trekant går inte in i det runda hålet. Fyrkanten kan inte meckas in i någotdera hål heller. Jag väntar bara på ett Mein fuhrer, I can walk!!

Liljestrand är ängslig över ordet ”hat” men verkar inte alls förstå vad ordet ”klass” ens innebär. Linderborg verkar å sin sida inte känna till något annat begrepp. Vad gör man då?

Inte revolution i alla fall. Marie Antoinettes bakelserecept går aldrig ur tiden och nere på borggården tycks det alltså bara finnas käbbel. Och ute i landet har bäst före-datumet gått ut ur välfärden – vad den nu ens är för konstig meta-produkt – så det har surnat till ordentligt här och var, procenten mögel ökar och missnöjespartierna bygger sina små bakteriesamhällen mitt i svenska myllan. Och ute i Europa, ojala, där är det ett jäkla rollin’ and tumblin’. Men det går svensken förbi; svensken har aldrig varit mycket för att bry sig om det där som händer där ute, där borta, och släpp för fan inte in det hit. Så har svensken alltid sagt. Persson var svenskens sista storpappa, sedan 2006 har det lilla tonårsupproret mot Jante pågått, och Alliansen är företaget som sköter den här ungdomsgården nu, men nog är det väl dags att växa upp snart lilla bonnträl, nå? Hur ska du växa upp till en stolt och stark karl i ett land där alla bara beter sig som egoistiska tonåringar? Jag, jag, jag. Mitt, mitt, mitt. Och dom, dom, dom, och det, det, det, är fel, fel, fel.

/

/

Vetefan om man kan kalla något av allt det där för hat egentligen. Snarare en slags likgiltighet, en halvsömn. Det yras i sömnen, en massa formlösa känslor. Jag måste dit, nej dit förresten. En massa flaggor hissas här och var, en del bruna och andra röda, och man säger ”Blir det bra så här?” och ”Amen så här då?” och sen lackas det ur och blir till ”Men vafan göbbar kom igen nu då!”

Att det fortfarande ska vara så förbannat svårt att angöra den där bryggan.

Och ingenting händer för det är fortfarande så att ingen egentligen vet vad vi faktiskt pratar om, vad vi egentligen håller på med. Vi är för tröga, nu, för att lyckas dra den enkla slutsatsen bortom de första instinkterna, att ett halvt B faktiskt är ett E. Det är inte svårt att vara smart. Men vi har tagit allt det här för givet så länge att landet (och allt annat vi försöker klä i ord) bara är en abstraktion. Vi kan inte ens spela fotboll som om det är på riktigt. Här och var finns det en och annan Zlatan – en sån där enveten jävel som tammefan ska göra något och som jävlar ändå vill vinna det här, nån som fattar att jamen vi kan väl dela på det där jävla skåpet – men laget läcker som ett såll och det finns ingen kommunikation.

Det finns ingen kommunikation. Det här, till exempel, dom här orden, är det nästan ingen som förstår. Moder Svea, du gamla kärring, ska vi hissa majstången i år igen? Vi säger väl så, då. Nej, nej, det är inte så att jag hatar dig. Jag är ju inte Sverigehatare va, men…

Annonser