stjärnfall på stjärnfall på stjärnfall, or some shit like that

av Fredrik Fyhr

Det är förstås förutsägbart av mig att säga att regnet är befriande men regnet är befriande. En gordisk sommarknut som gör att allting blir möjligt. Eftersom de menlösa självklarheterna blir inställda.

Tänk om man inte trivs i sitt eget skinn när det värms upp och blir hett, fett, syret tycks bli ånga, andningen upphör.

Är det, jag menar
svårt
att förstå?

Låg och lyssnade på smattret och kom att tänka på illusionen om att allt är relativt. Missförståndet att man inte tillhör någon eller något, eller vice verca. Den nästan gudalika paradoxen i begreppet frihet. Självbedrägeriet i tanken att alla ens inre krafter är jämställda, godtyckliga, likgiltiga. Det är dom inte. Vissa saker i dig kan bara du stå för. Du dras åt en del saker oundvikligen och permanent. Beroende på hur ditt landskap ser ut. Du behöver bara gå tillbaka till dina rötter så ser du precis vem du är, vad du kommer ifrån, därmed vad du blivit, ja, är. Det är sanningen. Det är själva vad det faktiskt är. Det är ingen komplett bild – någon komplett bild finns inte – men det du ser talar ändå sitt tydliga språk. Jag menar du ser det ju själv med dina egna förbannade ögon, det är inte så jävla svårt. Det är det där som det ska krigas mot, om man nu är så stolt (och är det något annat än fåfänga?), och det hela är ett enda stort förvirrat jihad för vad gäller egentligen saken? Egentligen?

Framförallt om nu inget spelar roll
eller hur var det nu,
Sancho?

Och då är det plötsligt dags att växa upp. Jag menar, det är ju så jävla barnsligt. Omogenhet i sin kärna, illusionen, då, att allt är relativt, att det är viktigt att inget spelar roll och att man verkligen ska tro på den där trolösheten. Det kan inte bli annat än barn i bollhav. Förr eller senare tröttnar vilket barn som helst på det där bollhavet. Då är det dags att gå därifrån och, hey, göra något vettigt.

”Vettigt”.

Nej det är inte ”sant”.

Det är ett val,

pucko.

sånt man gör i verklig självständighet, med insikten att man visst tillhör, att man visst är summorna av olika delar, man bildar i sig själv ett mönster, att man är föränderlig men inte ett jävla kaos. Tanken är ett pompöst luftslott som bara kan hållas vid liv genom än mer drastiska självbedrägerier, man kan

supa varje dag som
Ernest H, Gunnar E,
Ugg Madekus

och hålla upp den där skylten
SKITER JAG I
och alla ba jaha okej, hej då då

alternativ 2, bli galen
oundvikligen
friedrich N.
ja? låter det sexigt?
well,
be my guest
knock yourself out
vad är väl en bal på slottet
abc
123
thong thong thong thong thong thong
som sisqo sjöng
vi kan hålla på hur länge som helst

Stjärnfall på stjärnfall på stjärnfall, jag har räknat dom i år
och min moral är ganska spielbergsk, ganska kristen, ganska traditionellt humanistisk
min idealism mer grandios, men fortfarande
och då är det väl så

Kom att tänka på en vän jag hade när jag var väldigt ung, vi satt och tittade på stjärnorna, han sa ”jag menar,
om jag nu inte vill skaffa barn, vilka är dom här ungarna jag ser inuti mitt huvud,
dom som matchar min föreställning, dom jag kan kan se klart och tydligt,
dom som kallar mig pappa?”

Därutöver Michael Jackson,
min döpare och Elvis
ser Live in Bucharest 1992
och fäller en och annan tår jag menar
där började jag fan, det där var
mitt avlägsna mecka långt innan jag
fastnade framför floden om,
plötsligt tillfredsställd,
då när drömmen fortfarande var alldeles
ny, oformlig, utan konturer
som ett halvt hundratusental människor böljandes framför
en människa som inte var en människa
ergo något mer,
en halvgud kanske
ergo så vill jag också bli
när jag blir stor
och jag kan fortfarande inte svara på frågan vad jag drömde om när jag var liten
jag levde nämligen redan inuti mina egna drömmar

och det finns inte en människa någonstans någonsin som jag förstår bättre
än tjejerna i publiken, framför allt
hon med hatten under smooth criminal
hon är typ jag
sammankopplade i en digital tidslöshet
or some shit like that

stjärnfall på stjärnfall på stjärnfall
or some shit like that

Annonser