Novell: Hotet

av Fredrik Fyhr

Hotet
Novell av Fredrik Fyhr

*

Det här går inte att beskriva med ord. Så är det bara. Det skulle aldrig falla mig in att försöka skriva ner det, eller få någon att förstå genom en roman eller en novell eller en dikt, eller något sånt. Jag har försökt läsa om det, för att se om det finns något skrivet om det, men det har inte varit lönt. Böcker är inte så intressanta. Litteratur är ju så tråkigt.

Jag tycker om att ta längre promenader. Så är det bara, jag vet inte varför. Jag brukar gå genom parken, och så genom staden, och så i utkanterna av staden, och så passerar jag en kyrka och snart därefter är jag hemma. På dessa promenader är det oundvikligen så att jag ser människor, djur, natur, byggnader, fordon, elektriska maskiner, soptunnor, restauranger och kiosker, cement, asfalt och om inte himmel så åtminstone moln.

Idag var det en solig dag. Jag passerade parken genom dungen, den där skuggan alltid faller. Medan jag gick hörde jag röster omkring mig, från andra sidan dungen, som passerade förbi. Jag uppfattade enstaka ord, men mest ett slags oformligt ljud av röster. Konsonanter och vokaler. Även en människa som ropade efter sin hund. ”Brutus” ropade rösten. Jag förstod att det var en hund, och inte en människa, som rösten ropade efter.

Jag kom att tänka på hur man ger namn till djur. Man ger djur namn som Brutus, eller Cesar, Ruffe, Milton, Rocky eller Leopold. Så tänkte jag på hur man döper människor. Man döper människor till saker som Anna, Jenny, Tomas, Rikard eller kanske Tindra eller August. Det är förstås så att ett människonamn är mer värt än ett djurnamn. Så är det bara.

Det var väldigt varmt, så jag började längta efter att det skulle börja regna. Kanske hade det inte varit så farligt om jag klätt mig bättre. Jag tyckte det såg ut som mörka moln på himlen innan jag gått hemifrån. Men nu verkade det alldeles klart. Man vet ju inte alltid hur det ska bli. Människor i parken gick som människor i parken går genom parken på sommaren. Man är glad, går glatt, skrattar om man är tillsammans med någon, pratar mycket, har på sig solglasögon. Så är det bara. Man har det bra, och är glad.

Jag gick genom kyrkogården, fastän jag inte hade några blommor. Jag gick till mina föräldrars gravsten. Dom har dött. Så är det bara. Jag kom att tänka på mina syskon. Min bror och min syster. Dom lever fortfarande. Jag också. Fast dom kommer förstås också dö. Jag med.

Man hade rivit en stor byggnad och börjat bygga en ny. Lyftkranar och grävskopor lät. Området var inhägnat med stängsel av stål, och en skylt där det stod att obehöriga äga ej tillträde och att målsman ansvarar för barn. En man i kostym pratade i mobiltelefon. Han gick förbi, satte sitt ena finger i sitt ena öra och ropade i telefonen. Han kisade besvärat. Han var förstås tvungen att prata högt, eftersom byggarbetsplatsen överröstade honom.

Ett par barn cyklade förbi mig. Tre barn. Dom cyklade mycket fort och hade inga cykelhjälmar. Dom såg sig inte för. Dom cyklade över en gata och precis då kom en bil ut från hörnet. Den bromsade så att hela bilen skumpade till. Ett av barnen verkade ha blivit påkörd av bilen. Barnets lilla hand var placerat på motorhuven. Bilen tutade högt. En skata flög iväg, upp mot ett hustak. Dom andra barnen ropade på det påkörda barnet, så det påkörda barnet hoppade fram några steg på sin cykel, och cyklade sedan ikapp dom andra.

Jag gick fortfarande rakt fram. Bilen svängde åt mitt håll, körde förbi mig längs den enkelriktade gatan och ett ögonblick kunde jag se två gestalter i framsätet prata högt i mun på varandra.

Jag passerade ett café där människor satt och drack kaffe och drinkar på en uteservering. Det var fulla bord och sorl, som det ju är när det är fulla bord. På stora gatan intill gled bussar förbi och mullrade och pustade som bussar ju gör. Jag passerade ett stort hotell där gula bokstäver stavade ett namn. Jag kom till en mindre gata där det inte var lika mycket människor och därför inte lika mycket sorl förstås. Någon ropade mitt namn, jag började se mig omkring. På andra sidan gatan såg jag att det var en bekant. Hon passerade gatan och kom över på min sida. Hon sa hej och jag sa hej. Hon frågade hur vad det var med mig. Jag sa att det var bra. Det är ju sånt man säger. Så är det bara.

”Mår du bra?” frågade hon. Betoningen låg på ordet bra. Sedan sa hon att det var lägesedan man sett mig.

”Det blir så ibland” sa jag.

”Ja, visst blir det” sa hon.

Sen sa hon att det var kul att träffas. Jag sa att det var det. Sen gick jag och handlade mat i en matvaruaffär. Jag köpte ett kilo köttbullar, fem morötter, en flaska Coca-Cola och ett paket tandtråd. Jag ansåg att detta var varor jag behövde.

På vägen till affären passerade jag en kiosk med löpsedlar. Jag såg orden, bokstäverna var stora och svarta. Jag visste vad de syftade på. Ute i världen hade ett stort land förklarat krig mot ett litet land. Det hade att göra med ett annat stort land. Alla andra länder skulle behöva ta ställning. Så är det bara, hade utrikesministern sagt i ett intervjuprogram som jag såg i fredags kväll.

När jag skulle betala för mina varor noterade jag att mannen i kassan var ung, nästan som en pojke. Han var väldigt lik en fotbollsspelare i det svenska landslaget. Framför mig stod en medelålders kvinna och petade på mynt i sin plånbok. Jag hade lagt upp mina varor med långt mellanrum till kanten av rullbandet, och pojken i kassan såg dom, men personen bakom mig lade ändå upp en bricka för att skilja mina varor från hennes. Jag tror det var en hon. En äldre kvinna. Det var åtminstone en kort person med svart keps. Jag tittade inte efter.

En man med indiskt ursprung stod längst borta vid varorna och började ifrågasätta någonting. Jag hörde inte alls vad han sa. Pojken i kassan log mot honom, men det såg inte ut som att han skulle säga något. På namnskylten såg jag att han hette Erik.

Den medelålders kvinnan framför mig mumlade någonting. Pojken som hette Erik tittade åt hennes håll och då började hon vifta med sin hand och sa: ”Jag ska inte lägga mig i”.

Mannen fortsatte prata med en ganska entusiastisk stämma. Han viftade en hundralapp i luften. En annan kvinna stod brevid honom. I handen hade hon ett paket jordgubbar, inplastat i en gul plastpåse. Hon log brett, men sa ingenting, medan hon långsamt vred huvudet åt höger och vänster som att hon tyckte att allt var väldigt roligt.

Jag insåg att jag hade börjat svettas väldigt mycket. Personen bakom mig, med keps, vars huvud var i jämnhöjd med mina skuldeblad ungefär, var alldeles tyst.

Pojken som hette Erik tog en tia från kvinnan framför mig och placerade den i en myntinsamlare intill kassan. Hon gav ifrån sig ett plågat läte och hade fortfarande ögonen nere i sin plånbok fastän inget fanns där att se. Därefter fortsatte hon hastigt till sina varor längst ner på rullbandet. Erik frågade om hon ville ha sitt kvitto. ”Nej nej nej nej” sa hon.

Det blev min tur. Jag betalade kontant. Jag tycker om att betala med riktiga pengar, så är det bara, så har det alltid varit. Jag fick tre kronor tillbaka. Dom anlände också ifrån myntinsamlaren. Medan jag gick längst ner till rullbandet tappade jag en av de tre kronorna i marken. Det lät som det låter när man tappar ett mynt i golvet. Jag böjde mig givetvis ner och plockade upp myntet.

Mannen som var från Indien verkade ha försvunnit ett ögonblick men medan jag packade mina varor anlände han igen. Nu hade han tre hundralappar. Han gick fram till Erik som tog emot dom och gav honom ett kvitto tillbaka. Mannen nickade glatt. ”Missförståndet utrett” hörde jag honom säga.

När jag kom ut hade det blivit kallare, och det kändes som att regn var på väg, men nu tyckte jag inte längre det var så lockande. Jag passerade en restaurang där man satt och åt och drack. Utomhus satt vissa av kvinnorna insvepta i filtar. Där inifrån hörde jag musik spelas, och någon som sjöng. Det var ifrån en karaokemaskin. Jag kände igen sången, den hette Mambo number five. Mannen som sjöng sjöng inte speciellt bra. Man kunde tydligt höra på rösten att den var svensk.

Jag kom tillbaka till byggnaden jag bor i. Det finns två hissar och två knappar till hissarna. Den ena knappen är för den stora hissen, den andra knappen är för den närmaste hissen. Jag tryckte på knappen för den närmaste hissen för det spelade ingen roll för mig vilken hiss som var störst.

Den stora hissen var närmare än den närmaste hissen. Den anlände medan jag tryckte på knappen. Dörren öppnades inte, fastän jag såg att det var någon på andra sidan. Jag insåg snart att det var en äldre människa som inte fick upp hissdörren, eftersom den ju är ganska tung.

Jag öppnade dörren och där inne i den stora hissen fanns en gammal kvinna i rullator. Hon log upp mot mig och förklarade att hon inte visste vart hon var. Hon skulle till sjätte våningen. Jag förklarade att hon var på bottenplan. Hon frågade om jag kunde ta henne till sjätte våningen. Jag tog ett steg in i hissen och tryckte på sexan.

”Vart tryckte du nu?” sa hon, som att det var en stor överraskning att jag tryckte på en knapp.

”Här” sa jag ”på sexan”.

Hon närmade sig knapptavlan med sitt ansikte, tittade på den gröna alarmknappen. ”Här” försökte hon säga och närmade sig knappen med sitt finger. Jag förklarade att hon inte skulle trycka på den knappen, för då skulle allt bli tokigt. ”Jahaja” sa hon och tackade så mycket och jag stängde dörren och väntade på den närmaste hissen medan den stora hissen fortsatte upp mot sjätte våningen. Jag insåg i samma stund att hon förmodligen åkt hissen upp och ner i ganska lång tid, och att hon skulle fortsätta åka den upp och ner tills någon ledde henne dit hon bodde.

På kvällen tittade jag på TV och åt köttbullar med makaroner. Jag drack en öl också. Det är sånt man gör bara. Det var inget kul på TV. Men det är det ju så sällan. Maten var okej förstås. Bra mat, köttbullar och makaroner. Riktig mat, sån man är van vid. Allt man är van vid är alltid det som är det bästa, så är det bara.

På natten, alldeles innan jag skulle somna, kom jag av någon anledning att tänka på hur meninglöst allt var. Det var som en röst, som inte var min, sa i mitt huvud att allt var meningslöst. Jag förstod inte vad det betydde, ett ögonblick blev jag arg. Men sen spred sig liksom en värme i mig medan jag låg där. Det var som att allt var meningslöst och att det var viktigt att allt var meningslöst. Det spelade roll. Man kunde säga: Inget spelar roll, så är det bara. Och det var viktigt att det var så. Känslan var knepig, men den gjorde att jag kände mig lite mallig.

Sen insåg jag att jag var mer eller mindre vaken. Jag låg och stirrade i taket. Det var mörkt, för det var ju mitt i natten. Jag kände mig väldigt ensam, och plötsligt var jag rädd. Jag försökte och försökte men hur mycket jag än försökte kunde jag inte somna om. Det var som att jag skrämt upp mig själv på något sätt. Jag vågade av någon anledning inte resa mig upp ur sängen och titta ut genom fönstret. Det kändes som att något hemskt snart skulle hända.

*

juli 2012

**

Hotet är första novellen i en tilltänkt novellsamling kallad Novellerna. De övriga heter Barnen, Skuggan, Kontakten, Resan, Besöket, Religionen, Väntan, Sökandet, Döden, Drömmen, Lidandet, Djuret, Rättegången, Skogen, Kriget och Framtiden.

Annonser