Dinosaurs Eat Men – Woman Inherits the Earth: Om Jurassic Parks matriarkala tematik

av Fredrik Fyhr

Lagom tills dess att jag sommarstängt videosöndag hade jag tänkt öppna upp en ny sektion av sidan där jag skriver om regissörer, går igenom deras filmer från början till slut och förhoppningsvis har något intelligent att säga i slutändan. Först ut, som en slags isbrytare, är Steven Spielberg, en på många sätt ganska missförstådd regissör.

Men först måste jag skriva något om Jurassic Park och dess matriarkala strukturer.

Precis! Matriarkala strukturer. Tanken slog mig här om dagen, medan jag mödosamt rastade en bångstyrig hund som oavbrutet ville hoppa in i diverse buskage, att är inte Jurassic Park en ganska feministisk film? Jag vet inte varför jag fick tanken. Den kom utan förvaning och måste därmed, förstod jag, ha något med det undermedvetna att göra. Jag funderade vidare, kom snart på att nä, feministisk är kanske att ta i men filmen är åtminstone helt klart matriarkal.

Eller, rättare sagt, går att se som matriarkal. Sådan här filmteori går aldrig att ”bevisa” och behöver inte ha något att göra med filmens upphovsmän, frågan är om man har en teori som håller. Och applicerandet på en matriarkal teori på Jurassic Park, insåg jag snabbt medan jag började gå igenom det hela i mitt huvud, fungerar utmärkt. Bingo, som Mr DNA sa.

Kort sagt är Jurassic Park inte bara en film som handlar om att människan inte ska mecka med naturen för då slår naturen tillbaka – i samma slag handlar filmen om att män görs impotenta och att idén om det manliga går under.

Den enda förutsättningen är förstås att man accepterar den lite arkaiska kopplingen mellan kvinnan och naturen. Det vill säga: Filmen handlar om att naturen slår tillbaka, och då får kvinnan, och idén om det kvinnliga, utkräva en länge undertryckt ”hämnd” på den mansuppbyggda civilisationen. Det är förstås fritt fram för alla att ifrågasätta denna idé, men det hade varit mindre långsökt om inte Ellie Sattler (Laura Dern) själv uttryckte det: Dinosaurs eat man. Woman inherits the earth…

Filmen skildrar egentligen en apokalyps för manlighetens romantiska ideal – miljardärsentrepenören, superjägaren, 90-talets lukrativa IT-snille, den lössläppte playboyen, den lata surmånsen – och den enda mannen som återstår i slutet, eller som rättare sagt har uppstått, är Den Snälla Pappan. Alan Grant (Sam Neill) har i slutet av filmen blivit domesticerad, så att säga ”invand” vid tanken på att skaffa barn (vilket han inte vill i början av filmen), och medan han tittar ut ur helikopterfönstret på en skock pelikaner säger han farväl till sin stagnering vid barndomen, sin pojkkonstiga kärlek till djur och fåglar. Han ”växer upp”, helt enkelt, börjar ”ta ansvar” och slutar ”tramsa”. Mamma har talat.

Mönstren blir ännu tydligare om vi går in i filmen karaktär för karaktär (nästan alla karaktär är dessutom män).

Ellie Sattler (Laura Dern) är den enda kvinnan i filmen, bortsett från Lex (Ariana Richards) men hennes symboliska roll är ockuperad då hon, tillsammans med Tim (Joseph Mazzello), utgör filmens barn.

Å andra sidan är Ellie och Lex två av flera honor i filmen; alla dinosaurier, förklaras det, är nämligen honor. I’m only saying…

I traditionella dramatologiska filmstudier talar man om huvudpersonen som den person som går igenom en resa där han eller hon i början saknar något som vunnits i slutet (eller liknande). Det känns lite klurigt att hitta en tydlig huvudperson i Jurassic Park eftersom karaktärerna inte står i fokus för handlingen – det är trots allt ”bara” en äventyrsfilm, gjord i samma stuk som King Kong (1933) eller The Lost World (1925) – vilket en del kritiker var snabba på att kommentera in the days.

Men Ellie Sattler och Alan Grant (Sam Neill) är förstås filmens två huvudpersoner.

Varför? Därför att dom är ett par, därmed hypotetiska föräldrar. Det är ju naturens gång, trots allt, att man och kvinna avlar barn, et cetera.

Alan Grant (Sam Neill) har den tydligaste huvudpersonsarken. Han gillar inte ungar i början. Hon vill ha. Han får ta hand om Lex och Tim och verkar i slutet vara mogen och öppen för förslaget att skaffa barn.

Men Ellie har också en ark. Hon är trots allt filmens andra huvudperson. Naturligt placerad, bokstavligt talat, i sin kvinnliga domän utgör hon redan sin Kybelefigur – hon är öm mot djur och hängiven att ta hand om deras sjuka (om det nu än är en Triceratops) ner till deras självaste bajs (”That is one big pile of shit”) och hon är den första att kommentera djurparkens växtrike mot gammelfarfar John Hammond: You have plants in this building that are poisonous. You picked them because they look good.

Framförallt dumpar hon (de symboliska) barnen över på Alan Grant. Genom filmens gång uppstår en slags omvändning av det domestiska mans- och kvinno-avtalet – Ellie får starta upp parken igen och slåss mot velociraptorer, det vill säga hon tar hand om överlevnaden, medan Alan får tar hand om barnen, vaka likt en fågelmamma i en scen i ett träd och strax därefter kela med en förkyld Bracchiosaurus. Alan Grant har ännu inte fattat att han är ”man” men under filmens gång blir han varse det. Det viktiga att komma ihåg är att Ellie aktivt dumpat över barnen på honom. Mellan dessa två är Ellie matriarken, medan Alan är underordnad; ett förvuxet barn som ju måste skolas in till sitt naturgivna ansvarstagande nån gång. Visst har Alan ”lärt sig själv” att tycka om barn i slutet, men han gör det trots allt för att mamma till att börja med bestämt det – Notera till exempel den underdåniga nicken han ger henne när han inser att han blir fast med ungarna; i manuset till filmen står det att Grant ”looks over att Ellie, annoyed” och säger repliken She’s a deeply neurotic woman. Men intressant nog har Spielberg strukit den repliken och ersatt den med en slags underdånig nick. Och så blicken i slutet av filmen bekräftar att han redan från början vill lära sig tycka om barn, eftersom Ellie bestämt att han måste det, och att han till slut lyckats.

Om detta på något vagt sätt låter bekant så är det för att praktiskt taget alla Steven Spielbergs filmer handlar om förvuxna mansbarn som inte kan eller vill eller vågar ta del av något slags vuxenliv. Jag läste till och med en rolig text någonstans som föreslog att Spielberg hade sådan fobi för idén om ett ansvarstagande vuxenliv att han var tvungen att göra sina filmer som substitut till denna ångest.

Att göra psykoanalytiska analyser på Spielbergfilmer kan, och har, ge upphov till böcker så det räcker med Spielbergs eget erkännande: I have always felt like Peter Pan. I still feel like Peter Pan. It has been very hard for me to grow up, I’m a victim of the Peter Pan syndrome. (Joseph McBride, ”Steven Spielberg: A Biography” s. 42-43).

Jurassic Park är en film där naturen ”vänder sig” emot människan och Ellie manifesterar därmed, som kvinna, den enda karaktär som går vinnande ut ur konflikten. Hon har ju redan naturen på sin sida, i sin inbyggda och automatiska moderlighet, och i och med att naturen visar vem som bestämmer får även hon göra det. (Hon har kort sagt fått sin man där hon vill ha honom).

Resten av filmens karaktärer är egentligen bara furor redo att falla. John Hammond (Richard Attenborough) utgör den gamla skolans pamp och han är en av de många karaktärerna som känns oväntat gammeldags. Som om han kom från brittiska imperiets heydays behandlar han världen som sitt egna fält att göra vad han vill på och han är den som uppenbarligen kommer få lära sig den tyngsta läxan. Det enda han respekterar och lever efter är egentligen industrialistiell kapitalism; han har inte den minsta insikt i eller förståelse för ens konceptet natur. Han är låst vid sina liksom gammeldags hövliga och ”civiliserade” idéer om könsroller till och med mot slutet av filmen, när Ellie är på väg för att fixa strömmen till parken (en omvändning av könsroller jag redan nämnt):

HAMMOND: But, you know, I should really be the one going.

ELLIE: Why?

HAMMOND: Well, because you’re a…. and I’m a…

ELLIE: Look. We’ll discuss sexism in survival situations when I get back.

Intressant nog anklagar Hammond också Ian Malcolm (Jeff Goldblum) för att ha en ”luddite attitude”. Ludditerna var förstås de engelska arbetarnas samhällsrörelse i början av 1800-talet, som protesterade mot industrialismen. Det är intressant att han går tillbaka så långt i tiden för att hitta speglar till sin egen världsbild, och för att rättfärdiga sitt eget ”utvecklande”.

Men Hammonds naiva barnslighet – återigen ser vi ett mansbarn i en Spielbergfilm – är väldigt uppenbar och lika uppenbart är det att Jurassic Park bara är en till Hindenburg, en till Titanic, ett till infantilt, påkostat fallosprojekt dömt att misslyckas. Den enda skillnaden, som Malcolm påpekar (”if the Pirates of the Caribbean breaks down, the pirates don’t eat the tourists”), är att denna skapelse är ett multipelt Frankensteinmonster som kan hota hela mänsklighetens överlevnad. (Om nu inte kvinnan av någon anledning skulle råka ärva jorden förstås).

Ian Malcolm har en förståelse, om än väldigt teoretisk, för naturen och dess mekanismer. Karaktären är troligen ensam ansvarig för att ha populariserat kaosteori på 90-talet och han står för filmens eventuellt mest minnesvärda repliker (bland annat det lilla talet om att ”life finds a way”). Samtidigt är hans kärlek till naturen otroligt romantisk och hans temprament och lättsårade heder överrensstämmer – återigen – med det spielbergska mansbarnet.

En av Malcolms mest generande hyperboler: What’s so great about discovery? It’s a violent, penetrative act that scars what it explores. What you call discovery, I call the rape of the natural world.

Hallå, liksom. Chilla lite, va.

Men det är inte Malcolms barnsliga syn på naturen som heligt fenomen, som gör att han råkar illa ut i filmen. Nej, det är naturligtvis hans promiskuösa läggning.

Ända sedan Janet Leigh klev in i duschen i Psycho har det varit en vedertagen genusvetenskaplig förståelse att kvinnor i skräckfilmer straffas för sina synder, oftast för sin sexualitet. Bland annat via Laura Mulvey, som utvecklade teorin om den manliga blicken, och Carol Clover (som skrev Men, Women and Chainsaws) har denna förståelse gått hand i hand med hela den moderna skräckfilmen och blivit arketypisk för hur man ska förstå till exempel 80-talets slasherfilmer (jag är inte hundra procent övertygad om dessa automatiska läsningar, vilket jag skrivit den här uppsatsen om).

Hos Ian Malcolm ser vi återigen ett exempel på hur filmen, via filmens ”kvinnopunkt” Ellie Sattler, vänder på könsstereotyper. I den första scenen han är med i flörtar han skamlöst med henne (”Dr. Sattler, I refuse to believe that you are not familiar with the concept of attraction”) och senare avslöjar han för Alan Grant sitt brott mot naturen. Han, liksom Grant, har ingen respekt för sin domestiska roll som man och far och vägrar stanna vid en fru och avlar sporadiskt. Enligt filmens matriarkala tematik är han i det närmaste en brottsling.

GRANT: Got any kids?

MALCOLM: Me? Oh, hell yes. Three. I love ‘em. I love kids. Anything at all can and does happen. Same with wives, for that matter.

GRANT: You’re married?

MALCOLM: Occasionally. Always on the lookout for the future ex-Mrs. Malcolm

Inte långt därefter blir han straffad av en T-Rex (en hona, mind you, eftersom alla dinosaurier i filmen givetvis är honor) och spenderar resten av filmen på rygg (maktlös), med ett brutet ben (kastrerad) och samtidigt är han, eventuellt av en slump, svettig och sliten, ständigt halvliggandes i samma nästan grekiska pose, med blottad bringa, alltid filmad underifrån, kort sagt erotiserad, för en ”kvinnlig” blick.

Det är förstås omöjligt att säga hur pass uttänkt detta visuella fokus på den skadade Ian Malcolm är, men det gav åtminstone resultat. Detta en av dom första bilderna som dyker upp när man bildgooglar ”ian malcolm”:

På tal om utdöda arter har vi ju jägaren Robert Muldoon (Bob Peck). Det här är egentligen den mest osannolika, och övertydligt maskulina/emaskulerande, karaktären i filmen. Det blir inte mer serietidningskaraktär är den gruffige, khaki-klädde jägaren från bushen; en film som till exempel Crocodile Dundee, där Paul Hogan troligen utrotade denna karaktär från någon som helst seriös kontext, kom år 1986 – det är fortfarande sju år (!) innan Jurassic Park. Man får väl ge kredd till brittiske Bob Peck att han gjorde rollen så trovärdigt för på papperet ser det ut att vara den minst sannolika karaktären att någonsin fungera i en någorlunda seriös film år 1993. Men samtidigt är det logiskt i Spielbergland; på samma sätt som de flesta männen är mansbarn är Muldoon den typ av seriefigur som en pojke skulle kunna tänkas se upp till. Orealistiskt upptornande med sitt gevär, sin icke-rädsla, sin erfarenhet, sin världsvana jag-har-varit-i-djungeln-hela-mitt-liv-och-behöver-ingenting-av-någon-alls-osande machismo-frihet, inte olikt hjältarna i filmer som King Kong så pass tidigt som 1933. Eller, för all del, kapten Quint (Robert Shaw) i Spielbergs Hajen (1975).

När Muldoon, alltså filmens barnsligt underdåniga machismo-ideal, pratar om velociraptorerna kan man också konstatera att könstillhörigheten känns väldigt påtaglig:

They show extreme intelligence, even problem solving. Especially the big one.  We bred eight originally, but when she came in, she took over the pride and killed all but two of the others.  That one – -when she looks at you, you can see she’s thinking, working things out. She’s the reason we have to feed ‘em like this. She had them all attacking the fences when the feeders came /…/ they never attack the same place twice. They were testing the fences for weaknesses. Systematically. They remembered.

För att inte tala om när velocirapoterna lurar honom att tro att han har dom på kornet för att istället attackera från sidan: 

Famous last words indeed.

Dennis Nedry (Wayne Knight), Ray Arnold (Samuel L. Jackson) och Henry Wu (BD Wong) är karaktärer jag placerar i en och samma fålla eftersom de representerar ungefär samma sak – övertron på tekniken, föreställningen att männsikan via teknologiska framsteg är detsamma som gud och den alltmer stegrande, hastiga och groteskt lukrativa utvecklingen av datorer och artificiell intelligens.

På toppen av idealismen finns Henry Wu, den väldigt optimistiska läkaren som inte förstår vad Ian Maclolm pratar om och utgår ifrån att parken kan kontrolleras (det är ju trots allt ”vetenskap”). Längst ner i idealismen finns den misantropiske Ray Arnold (spelad av Samuel L. Jackson alldeles innan hans stora break i Pulp Fiction) som krasst skriver ner parkens glapp i en glapplista och överlag inte verkar speciellt entusiastisk över någonting som händer i parken. När han konstaterar att något är kört känns det verkligen kört.

Dennis Nedry är en skön nidbild på den genialiske datanörden, via Bill Gates en slags ny idolbild på 90-talet; här en godis- och läskberoende tjockis, dessutom snål och korrupt. Som den ultimata symbolen för respektlöshet mot naturen – han är de teknologiska musklerna bakom parken, och utgör dess elektroniska nervsystem, och ska dessutom sälja embryon på svarta marknaden – dör han genom att kort och gott bli spottad i ansiktet av en dinosaurie vars giftiga spott är påhittat speciellt för att han ska bli just spottad i ansiktet, och därefter uppäten av en färgstarkt aggressiv mindre dinosaurie. Nedry är en karaktär som alldeles uppenbart är föraktad av naturen. (En jämförbart öde har Peter Stormares sluskiga karaktär i uppföljaren The Lost World: Jurassic Park (1997) när han skadeglatt torterar en minidino som sedan, i flock, långsamt har ihjäl honom).

Någon undrar förstås vad man ska göra av filmens advokat som så klassiskt blir uppäten på en toalettstol. Visserligen är han också en moraliskt korrupt figur som är en indirekt fiende till naturen (”We’re gonna make a fortune with this place!”) men jag tror uppriktigt sagt att han mest är med på grund av dramaturgisk matematik. Det måste finnas en till karaktär utöver de huvudsakliga som kan hjälpa handlingen framåt; en i övrigt överflödig karaktär som kan bli uppäten för spektaklets skull; det är därför han är advokat – ingen saknar honom. Till och med hans namn – Gennaro – speglar ordet generic.

Spielbergs egna uppföljare, The Lost World, är en medioker film men den spinner vidare på tematiken om naturens matriarkala läggning i åtminstone en scen, där de oklyftiga människorna i filmen ska lappa om en baby-T-Rex varpå föräldrarna attackerar deras högteknologiska husvagn. Mommy’s very angry, som Ian Malcolm konstaterar. Julianne Moore är med i filmen och hennes karaktär konstaterar i en tidig scen att det råder delade meningar om huruvida T-Rexen var ”familjär” eller inte och att hon nu kunde bevisa att den var det.

Vilket alltså innebär att Spielberg också tror på det. Förstås. Den underliggande värdebilden i de flesta av hans filmer är att man och kvinna hör ihop i en heteronormativ konstellation – också en gammeldags Hollywood-konvention á la John Ford eller Howard Hawks, som Spielbergs filmer också ofta osar av – men eftersom hans filmer också handlar om pojkar som inte växer upp blir filmerna paradoxalt nog också filmer som handlar om kvinnans (moderns) härskande över mannen (pojken). Oavsett om det är en bortkommen östeuropeisk Forrest Gump som i The Terminal (2004), en medelålders man som tror han är Peter Pan (Hook, 1991), en död man som på andra sidan måste acceptera att hans tjej skaffar en ny snubbe (Always, 1989) eller, förstås, en tioåring som måste acceptera att ET måste flyga hem någon gång.

I Jurassic Park är modersfiguren Ellie som forcerar sin man till den fålla hon behagar och som han (naturligtvis) rättar sig efter. Håller det?

Nja. Jurassic Park III är en hemsk film, men den har en fin inledningssekvens där det visar sig att Ellie och Alan inte är ihop längre. Alan ligger nu på knä i sandlådan och leker med det barn Ellie fått med sin man, en stabil advokat som heter Mark.

Sandlådan. I rest my case.

Annonser