Det finns något, inte inget

av Fredrik Fyhr

Ebert skrev rätt nyligen om hur han inte begrep ett jota av Higgsbosonen men att  han var väldigt glad över att den fanns, än mer att det fanns folk som kunde hitta den och sen bevisa att den fanns. Som hobbyfenomenolog är jag beredd att dela den känslan. Kärnan i hans fascination över existensen överhuvudtaget, skriver han, är det oerhörda i att något (allt) faktiskt är. Att istället för att inget är ligger det nu till så att något är. Han hade aldrig fått någon vetenskaplig förklaring, som han förstod, till varför det ligger till så.

Jag kom där någonstans att tänka på ordet päis.

Päis är ett ord jag i mina unga, (inte särskilt) oskyldiga dagar tillsammans med några kära fränder lärde mig via några centimeter av klotter på en stor scen i en park. Någon hade sprayat ordet ”päis” följt av ett frågetecken.

Alltså: Päis?

Ordet kom att bli en slags standard i vokabuläret, och kunde användas närhelst något random och till synes obegripligt inträffade. Låt säga att man är ute på en promenad och en clown plötsligt går förbi och spyr i en soptunna. Såvida du inte är i Lund eller Uppsala på valborg så är det helt klart ett tillfälle då man haft anledning att fälla upp händerna i luften och fråga sig: Päis?

Ett annat päis-moment, som troligen gjorde att jag kom att tänka på ordet, upplevde jag idag när jag lyssnade på den mycket roliga Wilmer X-låten Flugan från albumet Teknikens under från 1987. Den tycks handla om David Cronenbergs film från 1986 och inleds med versraderna:

Timmar av skräck i en videoapparat
Handen på hjärtat, din puls tar fart

en man blir förvandlad till äckligt kryp
scen efter scen med blod och spy

Så långt kan man tänka aha, en missriktad kommentar på amerikansk skräckfilm? Måhända ett inslag i videovåldsdebatten? Kanske en fråga om vart vi är på väg med denna våldsförhärligande skräpkultur?

Sen kommer den frenetiska refrängen:

Du kan tro det eller ej – Samma sak kan hända dej!!!!

Huh?

Du kan tro det eller ej – Flugan kan hända dej!!!!!

Ett typiskt Päis-moment.

Den vita scenen där det klottret ordet en gång i tiden första gången beskådades finns inte kvar, ty scenen är riven sedan ett par år tillbaka (eller kanske sedan jättemånga år tillbaka, jag måste säga att tiden nuförtiden rör sig flyktigt framåt). Jag minns även att jag satt där en sommarmorgon med två eller tre andra kamrater och tände en slags provisorisk eld – ganska liten – av vad jag tror mig minnas var pappersresterna av ett sexpack folköl. Mina kamrater delade troligen denna stund av ro i en ganska trevlig känsla av stillhet, medan jag hoppade omkring och utbrast att en viss dam mot sin vilja blivit ”bortgift” och att detta var en skymf mot gudarna.

Detta i sin tur bottnade i ett möte jag haft tidigare på kvällen på en klubb som hette blå (den är också sedan länge borta) med en kvinna; jag var nyligen fyllda arton, hon var tre år äldre och hon lekte med mig ungefär som katter leker med garn – rättare sagt, jag upplevde det som att hon gjorde detta. Egentligen var det nog bara ett helt vanligt samtal. Jag vet att jag klassificerade hennes drag som elitistiska (elitism var ett ord jag för övrigt använde som en typ av röd flagga i nästan vilket sammanhang som helst; jag vet att det hade ett rimligt ursprung men, som alla revolutioner, gick det ganska fort överstyr), bland annat eftersom hon hade läst estetik på Södertörns universitet (vilket jag själv skulle komma att göra ett år senare, dråpligt nog). Senare kom någon och påstod för mig att han var en ”präst” som hade vigt henne och hennes pojkvän och att hon därmed var officiellt gift. Därefter fick jag för mig att detta var ett gammel-aristokratiskt fall av ”bortgifte” och jag var väldigt upprörd och samtidigt väldigt entusiastisk för nu hade jag något att vara upprörd över. Givetvis hade inget sådant bröllop skett, ty man är inte präst när man är tjugo, men jag tillät mig själv att gå på detta påstående som förmodligen inte ens var menat som något annat än ett ironiskt skämt.

Vilket fick mig att tänka på en liten yngling jag och en annan (senare) nära vän träffade på någon (annan) klubb i en annan stad (Malmö) i en annan tid (förra året kanske) som verkade dras till en (annan) dam som, det trodde han säkert, lekte med honom likt en katt leker med garn. Denna dam hade en hatt av något slag, som jag i förbifarten stal, för skojs skull (det var alltså en klubb, det här, och jag tycker inte om klubbar – jag måste för det mesta hitta på något roligt att göra på klubbar, eftersom jag inte dansar). Jag tog chansen – som man som man alltid gör – att bli tagen för en så kallad player, att det här draget skulle tolkas som en så kallad raggningssignal (en annan signal jag inte är intresserad av att skicka, tvärtom gillar jag mötet med människan i sig självt – frågan är vad jag överhuvudtaget gör på en klubb? Tack och lov har jag slutat gå ut vid det här laget). Efter ett tag lyckades hon få tillbaka sin hatt; hon sa därefter att hon ”inte snackar med folk som snor hennes hatt”. Jag tyckte det var en fair enough kommentar as far as meningslösa kommentarer goes. Därefter gick hon iväg varpå ynglingen jag nämnde förut stod intill mig och tycktes vara mycket upprörd.

Jag kände inte direkt honom, så vem vet, men nog lät det bekant när han stormade iväg och skrek JAG SPELAR INGA JÄVLA SPEEEL!

Tyvärr måste jag erkänna att jag skrattade lite åt denna ack så upprörda yngling som, likt jag själv en gång i tiden, hade fått något att vara upprörd över. Det var mycket rörande.

Och nu tänker ni väl vänner, vilken meningslös historia (för att citera Lars Demian) men här finns en insikt som hänger kvar, ja den dinglar som en rosenknopp i en snökula. Jag antar att det är tiden som går, och landskapen som kalejdoskopiskt måste förändras i takt med erfarenheten, de nya upptäckterna, den ständigt pågående människan i människan. Det som gäller idag gäller, men imorgon måste förbli total öppenhet för att man ska kunna andas där. Man får aldrig stagnera, sluta växa, aldrig heller fastna i diverse svarta hål som tycks outgrundliga. There is a darkness and there is a light and there is a choice for a balanced to be made every night, sjöng Ryan Adams.

Så, man är ung. Man skapar sina begär och sina problem. Man blir äldre. Man inser att man skapat sina begär och sina problem. Man utplånar sina begär och sina problem och blir därefter rädd för att vara säker på någonting alls. En trotsålder, liksom hos barnet, uppstår. Man inser det enkelt tillfredsställande i att inte behöva svara på tilltal, så att säga; man väljer att släcka lampan för att slippa se alla saker i sitt rum. Man tillhör ingen, och så vidare. Det ena är lika mycket värt som det andra, och så. Man förväxlar sitt eget liv med higgsbosonen, och får plötsligt för sig att inget är istället för något. Man avrundar allt till ett enda päis och låtsas vara nöjd med det, som om päis inte föranleddes av något visst som är något annat än något annat. Man tar verkan och gör om det till orsak.

Man skyller på alltings oöverskådlighet, den inbyggda omöjligheten att säga med absolut säkerhet att något är på ett visst sätt. Man ser på ord som ansvar, plikt, lojalitet utan att förstå vad de innebär fastän man bär dom med sig – man känner ju dessa saker, oftast, för sin familj, sina vänner, sitt liv, sin framtid, sin tro eller sin trots; och om man kan definiera sin känsla för dessa saker kan man ju definiera sin känsla för vad som helst. Man pekar på universum, man pratar om kaos, man tillkallar de icke-existerande gudarna som för att bada i myternas gamla hav av intighet – men det havet, som återfinns i alla de gamla skrifterna, fanns innan världen fanns. Nu finns världen, till skillnad från det svarta havet. Något finns, inte inget. Och, för att citera Burgess, what’s it gonna be then, ey?

Men nej, säger man, inte jag. Jag ska inte svara på tilltal, min identitet är en upplöst skugga som ingen kan ge en kropp åt. Detta kan inte försvaras – du står ju där i spegeln själv och består, är, utgör dig själv – men man försöker ändå låtsas som att spegeln är blank. Man använder det allra största perspektivet, omfamnar världen som en förvirrad gud som inte vet vad han skapat och nu går omkring i sin trädgård alldeles förbryllat, som om något av det har något att göra med ens eget liv. Men till slut, till slut, aaaah till slut, brister det.

Ens eget liv, förstår man nämligen ganska snart, är ganska enkelt. Det du kom ifrån. Det du tänkte och kände. Det du gjorde och varför du gjorde det. Det som skedde, det du blev. Så kan man stå mitt i själva kontentan, i resultatet av ens liv so far, och till slut frågar man sig om man på allvar ska se alla dessa saker och låtsas som att de inte är där. Som att man inte vet, vid det här laget, vad man faktiskt tycker och känner om saker och ting överlag.

Precis, överlag. Vem bryr sig om hur saker är ”egentligen”? Hur länge kan man skylla på den transcendentala verkligheten? Hur länge kan man påstå att relativismen gör en oskyldig till att ens existera?

Nä. Man får la ta å bygga sig ett eget hus någon gång och plankorna slipar man ner med den rubank som är ordet överlag. Man väljer själv. Allt man behöver är självförtroende och självbild nog att se tillbaka och säga alright, jag gjorde det där. Det tog mig hit. Inte tänker jag famla vidare, för sakens skull, som en yngling som inte ”spelar spel” när jag själv vet vad jag har för skostorlek. Det är en fin sak att famla runt, men man får aldrig börja ljuga för sig själv. Man måste dö några gånger innan man kan leva eller, mindre romantiskt, man måste leva ett tag innan man växer upp.

Så står man där och har växt upp. Det är som att bli kär, man bara vet när det har skett. Man vet att frihet bara är dagar under solen, till den mån sådana ges, och att vart man än går tillhör man någon annan eller något annat. Det är därför man bygger sig ett hus som är ens eget. Det är vad man har lust till. Man tycker om sitt namn, man tycker om sin bakgrund, man tycker om sin barndom, till och med sin hemstad, man tycker om allt man utgör och man kan stå för allt man väljer att göra. Man bygger sig ett hus, gör en tavla att hänga vid hallen med lite trivselregler. Varför just dessa regler? För att det är dom reglerna man valt. Man förstår varför. Det är inget snack, take it or leave it. Man har helt plötsligt organiserat en ny värld, en till, en nästa, för sig själv. Så bjuder man in sina vänner, de som tillhör en och som man själv tillhör under alla dessa omständigheter, och man slår sig till ro för att med stor vällust avnjuta en middag på en välbekant gata.

Och vad som än händer så är man den man är. En charmig bonus med acceptansen är den osvikliga insikten att man har fått stake.

Annonser