A path made of principle, that leads to character

av Fredrik Fyhr

Allt är relativt, inget är relativt. Vad är viktigt? Ofrånkomligheten i det ena får aldrig bli frånkomligheten i det andra, och ändå måste världen förvandlas till en spelplan för människor att spela spel på. Bruce Springsteen och Steve Van Zandt spelade som många noterat på minneskonsert på Utöya; de var dock osäkra på om dom skulle göra det. Inte för att dom inte ville, utan för att det eventuellt inte skulle kännas lämpligt – Detta givetvis inte för att minnet av händelsen Utöya var ovärdig deras oansenliga musikaliska bidrag, utan för att minneskonserten, själva tillställningen i sig, var för ”liten” och för att ”figuren” Bruce Springsteen för ”stor”.

Militärer i Pride-tåg, och så helt plötsligt; jo, är man för hbtq-frågor är man mot militarism, det är ju klart. Och fastän detta inte sagts i offentligheten förrän nu så är det något alla redan vet och tar för givet, men…

men… men ja, jo just det…

Och tveka får man ju inte göra, eller hur?

Så fort allt blivit polariserat. Hur många debatter kan man hålla om saker som saknar definitioner? Vad är populärkultur, hur blir man ”påverkad” av den? Vad är en diskussion om klasshat, ett intellektuellt samtal eller en fråga om emotioner? Vart finns intresset för något annat än retorik? Vad är näthat, vem är en näthatare? Vem som helst? Vad är en politisk övertygelse? Intresse för samhällsfrågor, en särskild sorts ideal mot ett annat och nej, låst, klick, första världskriget, skyttegravar… helt plötsligt är allt en fråga om huruvida du tillhör lag A eller lag B. Tillhör du lag A är det din plikt att försöka desarmera allt någon från lag B säger, oavsett vad det är. Kom inte tro att du är oberoende vänster eller oberoende höger, här är du inte oberoende någonting.

Meantime life outside goes on all around you…

Träffade en nittiotalist som sa att han röstat på miljöpartiet och kristdemokraterna. Först blev jag handfallen. Några dagar senare tänkte jag fortfarande på det och blev, djupt i mitt inre, glad.

… While one who sings with his tongue on fire, gargles in the rat race choir, bent out of shape from society’s pliers, cares not to come up any higher, but rather get you down in the hole that he’s in…

Fredrik Strage skriver en krönika om att det är infantilt att tro att karaktären Jokern skulle leda till massmord och någon timme senare så är det någon som har ihjäl barn och ungdomar i en biosalong och utbrister att han är Jokern.

Och vem får dödshot? Marshall Fine, en filmkritiker som gav The Dark Knight Rises en negativ recension. Av fans som inte hade sett filmen.

Batman finns mer eller mindre på riktigt, alltså, som en slags pseudo-religiös symbol eller något liknande.

Why so
fucking
serious?

Och varför det ligger till på det viset finns det säkert mängder av profeter i lag A eller lag B som vill förklara, ack så definitivt. Kanske kan det klassificeras som näthat, beror på vem man bråkar med.

Although the masters make the rules, for the wise men and the fools, I’ve got nothing, ma, to live up to…

Nya On the Road-filmen: Sexistisk förstås. Nähe? Vem ska krypa ut ur sin därmed omedelbart identifierbara mansgrishåla för att bemöta den ”kritiken”?

Men Drive Angry är till exemepel okej, Nicolas Cage får kopulera med blondiner ety det är Nicolas Cage och har man hundratusentals YouTube-uppläggningar från sina roligt dåliga filmer så är man plötsligt – oh no – ett populärkulturellt fenomen. Whatever that means.

Inte lika säkert att kritisera något som är en del av tiden, hur tiden nu ska definieras, ay there’s the rub.

Bob Dylan, en väldigt konservativ människa som utan minsta ironi skrivit hur många låtar som helst om att kvinnor ska laga mat och stå i köket, är alltjämt älskad av nästan alla människor myself included. Gillar hur han i den där 60 Minutes-intervjun förklarar att synen på honom under hela 60-talet var ett missförstånd. Han reste till Israel med en judisk kippa för att det var bättre än att bli stämplad som profet för sin generation.

Tror man gillar honom för att han har integritet. Han är vad han är. Det finns ingen ängslan i hans röst, ingen tvekan i hans blick. Inte heller tycks han inkräkta på andras integritet. Han försöker inte sälja några av sina idéer. Han är inte intresserad av att köpa dina.

Nothin’ you can sell me, I’ll see you around

Såg för inte så länge sedan Dino Risis film Profumo di donna från 1974. Den var ganska bra. Den fick en nyinspelning 1992 kallad En kvinnas doft, Pacino fick en Oscar (HOO AH!). Den är ett klockrent exempel på hur Hollywood kan ta en mångfasetterad film och metodiskt göra om varje beståndsdel till en sentimental moralkaka.

Och samtidigt finns det förstås saker i den som gör en berusad av någon slags lycka på ett sätt som ingen europeisk film kan lyckas med. Filmen påminner om Döda poeters sällskap, men jag och många med mig minns den som en besk upplevelse eftersom den slutar med att systemet vinner, att du inte har någon frihet men att du har en egen vilja där någonstans, det är ju en tröst. Den här filmen slutar dock på en helt annan femma.

I ett nötskal: Chris O’Donnell spelar en fattig student som lever på Universitetets  bidrag. Några kamrater, rikare än honom, som han inte ens gillar, har gjort ett hyss på rektorn och nu har rektorn mutat honom med en fribiljett till Harvard bara han tjallar på dom. Kom igen, a poor kid like you could use a break. Du gillar dom ju inte ens. Tjallar han inte på dom kommer han bli reglerad. Allt han behöver göra är att ignorera sin egen tro, sina egna principer, göra det han tycker känns fel.

Al Pacino freakar uppå detta varpå hjärtat i mig bultar hårt, hårdare, hårdast.

Är USA the land of the free och the home of the brave? Nej, men jag förstår vad dom menar när dom säger så. Det är inte tomt, assimilerat propaganda-hyckleri (förutom när det är det). Egentligen bygger det på en idé att det finns något okränkbart i en människas önskan, vilja, drömmar, att en människa aldrig kan vara en fiende till en annan, eller stå i maskopi mot en tredje. Det borde vara en rättighet för alla människor att få leva livet som en del av alla andra på en stor äng. Alla är födda i frihet, även om den tanken klingar mindre klart ju fler andra klockor man börjar klinga i.

Jag har aldrig någonsin sett ett lag A och ett lag B. Jag kommer aldrig någonsin se ett lag A och ett lag B. Jag har alltid valt en väg av principer, som leder till karaktär. Det angår ingen vilka de är, eller varför jag har dom, och jag skulle aldrig få för mig att kritisera någon annan för sina åsikter, sina uppfattningar, eller sin livsstil. Jag blir inte arg på att människor lever, och därmed har förmågan att tänka och känna vad som helst. Och jag bryr mig inte alls om vad någon har för uppfattning om det, eller om mig på grund av det.

***

Överkurs:

Annonser