Briljanta filmobservationer: Bron över floden Kwai

av Fredrik Fyhr

Bron över floden Kwai. 1957. När man sett över tre tusen filmer och det fortfarande finns ansedda ”klassiker” man faktiskt inte sett så uppstår en märklig reaktion – Man börjar hamstra klassiker. Jag har kunnat se den här filmen, till exempel, när som helst men eftersom jag vid det här laget inte sett den så har jag känt att jag lika gärna kan dra ut på det lite till. Det blir ungefär som att lagra vin, skulle jag tro, och på samma sätt som man måste vänta tills vinet når sin zenit når man en punkt då filmer oundvikligen måste ses innan momentumet har försvunnit. (PS. Håll i er nu… Jag har inte sett Fanny och Alexander!!).

Nu håller jag på och går igenom David Leans filmer och får naturligtvis möjlighet att se Bron över floden Kwai i ett fantastiskt logiskt, kronologiskt perspektiv. Denna fascinerande korsning mellan psykologiskt drama, symbolisk antikrigsfilm och serietidningsäventyr ála Fantomen var den första stora Hollywood-produktion David Lean gjorde och det har varit intressant att se hans tio brittiska filmer som ledde fram till hans ”Jag göra en film under två timmar? Oh, you’re joking!”-mentalitet. (Efter Kwai gjorde han Lawrence of Arabia, Doktor Zjivago, Ryans dotter och En färd till Indien).

Som du vet – eller som din pappa eller morfar i annat fall säkert berättat för dig – så handlar filmen om ett gäng brittiska krigsfångar som måste bygga en bro mellan Burma och Siam (nuförtiden Thailand). Den japanske generalen Saito – eller Sajko, om man så vill – försöker bryta ner deras arbetsmoral eftersom han gillar idén att dom ska vara hans slavar – men istället tvingas han tillåta Alec Guinness överste, pedantiskt besatt av krig, att sköta arbetet. Guinness i sin tur blir galen i bron och glömmer i stort sett bort att det är krig eller att dom skulle vara fångar. Att bron ska bli stor och fin är allt han har i tankarna. Samtidigt, i storyns mer ojämna parti, har jänkarfången William Holden rymt från lägret (jag antar att det var eftersom han fick höra att det var 1 på 100 att överleva och som sällskapets enda jänkare måste han ju ge sig på en sån sak), och efter att ha hånglat med pinuppa på en strand går han med på att hänga med tillbaka till djungeln för att bomba bron.

Det är en fantastisk meningslös intrig, och det är bland annat det som gör filmen så bra. Filmen har egentligen inga tydliga hjältar eller skurkar, man gillar Guinness först eftersom Saito är taskig men ju mer filmen pågår desto rörigare blir det på friskhetsbarometern (det är en sån där film där den sista repliken är ”Madness! Madness!!”) och mot slutet är det inte en fråga om vem som ska lyckas med vad utan snarare är frågan om någon ska lyckas få något vett i skallen överhuvudtaget.

Filmen är helt perfekt utförd och regisserad och den ser groteskt bra ut. Detta var Leans första film i 70 millimeters CinemaScope, Widescreen, Hollywood, Technicolor, fyrkanalig stereo, ba bachow in your face. Och som regissör kunde Lean tydligen ändå inte klanta sig med någonting. Filmen är följsam, jämn, är nästan omedelbart fängslande, fortsätter vara underhållande, och slutar med femton mycket långa minuter av sinnessjukt utdragen spänning. Varje scen i filmen är nästan irriterande utmärkt, och fotot av Jack Hildyard leder till vissa hisnande passager; jag satt och gapade inför en scen innefattades en tyst, lättfotad jakt på en pojksoldat. Aldrig har träd passerat framför en kamera så sällsamt.

Även om jag saknar den intima känslan från Leans helt brittiska filmer (de var oftast såpor, romantiska draman, komedier eller Dickens-filmatiseringar men han gjorde dom alltid helt mästerliga) så finns det en slags tjusning i Extra Allt-dimensionen på en sån här film. Det är en film som redan på förhand vunnit sju Oscars. Okej att karaktärerna inte är lika mänskliga som i de tidigare filmerna, dom är fortfarande rätt mänskliga och i framtiden skulle Leans karaktärer bli ännu mer pappdockiga än det här. Huvudsakligen är det en av dom kortaste och mest underhållande två och fyrtio-filmer jag sett. Får se om Lawrence of Arabia och Doktor Zjivago, filmer jag inte minns mycket av, är mastodonter av liknande sympatisk art.

*

Ah, en annan anledning till att jag inte sett filmen förut är för att jag började en gång men skrattade för mycket åt de första replikerna, varpå jag skämdes lite, så jag avbröt processen.

– Captain Kanematsu, how about a butt?

– I give you butt this morning! Both of you!

– That’s what I mean. I want to return the favor. When a man gives me something from the goodness of his heart, like you gave me that butt this morning, I remember it from the heart.

*

Bron över floden Kwai är en film som börjar på B.

Advertisements