och yet another filmrelaterat inlägg, ett ps till den undrande

av Fredrik Fyhr

Den fenomenale filmkritikern Jim Emerson har bemött en hel del sura kommentarer från Christopher Nolan-fans – inte för att Emerson sågat The Dark Knight eller The Dark Knight Rises utan för att han 1. Ansett dom vara medelmåttiga och därefter 2. Skrivit långa, ingående visuella analyser om filmerna – först denna, sen denna och till sist denna (inte att förglömma den här eller den här heller – plus den här). Batsy-fansen tycks uttrycka svårigheter att acceptera att man djuplodat går in i något man själv uttryckt sig kritisk mot i en recension. Jag misstänker att de också störs, liksom psykologiskt, av att någon som inte ”gillar” filmerna lagt ner tre gånger så mycket tid på dessa filmer som de själva bara ”sagt” är ”de bästa filmer som någonsin gjorts”.

Jag misstänker att jag också kommer skriva något om Christopher Nolan rätt snart och det kommer inte vara medhårs – Jag älskade Nolan när han kom upp sig med Memento, Batman Begins och The Prestige, filmer med starka karaktärer och emotionellt drivna intriger inopererade i fantastisk dramaturgi; därefter verkade han bli galen i teknikaliteter och gjorde två filmer som bara fokuserade på det sistnämnda och glömde helt berättelsen; jag talar om den allvarligt överbelastade The Dark Knight och den snygga men helt meningslösa Inception.

Däremot förstår jag precis varför man kan se dessa filmer igen och igen och hitta nya saker – det har jag själv gjort – och förbli fascinerad av dom. Det har att göra med att man tycker om film i sig; en film behöver inte vara lyckad, eller ens bra, för att vara intressant. I synnerhet inte om den är otroligt populär och/eller blivit ett populärkulturellt fenomen (here’s looking at you, Twilight). Om man är allvarligt intresserad av film, eller kultur, ser jag inte hur man kan nöja sig med att vara en simpel konsument.

Att studera film – vilket vissa av oss gör mer eller mindre på heltid – är att utforska ett mycket stort universum där minsta lilla sak kan leda till att man hittar fantastiska mönster, och slutsatser som gör mänskligheten lite lättare att förstå och vår kultur lite lättare att tolka.

Kroppsdelar, till exempel.

I Den andalusiska hunden (1928) figurerar denna avhuggna hand. Eftersom filmen är klassiker ur surrealiströrelsen är filmen svår att ”tolka” – den bör inte direkt ”tolkas”, eventuellt kan den inte ”tolkas” – men det inte alldeles motsägelsefullt att dra den Freudianska kopplingen, eftersom surrealiströrelsen var hängiven Freud. Freud menade, som många vet, att den avhuggna handen var symbol för mannens rädsla för att bli överbevisad, överträffad, besegrad – ”kastrerad” if you will – av en man som är mäktigare än honom själv, denna figur är oundvikligen fadersfiguren.

Den Freudianska idén att mannen måste ”döda” sin far innan han kan själv kan bli man delades av Joseph Campbell och influerade därmed även George Lucas vars Star Wars-filmer kryllar av äldre män som hugger av yngre mäns händer. Det är manlighetens allra mest klassiska, rituella bestraffning.

Men en bit in på 80-talet eller så så tycks den avhuggna handen försvinna – om ingen har invändningar mot det påståendet? – och den trendande avhuggna kroppsdelen blir istället örat, här hittat av Kyle MacLachlan i David Lynchs Blue Velvet (1986). Det görs en poäng av avskurna eller avfallna öron  i Cronenbergs The Fly (1986), Peter Jacksons Braindead (1992), Tarantinos Reservoir Dogs (1993), Mel Gibsons Passion of the Christ (2004) och de avhuggna händerna är alltmer sällsynta; där avskurna öron inte finns återfinner vi ett annat fenomen som inte varit så poppis tidigare – karaktärer med dålig hörsel eller effekter som har med ljuduppfattning att göra (Rädda menige Ryan till exempel). Vad säger det oss? Säger det något alls?

I början av Universal Soldier har Dolph Lundgren blivit galen i Vietnam och huggit av en massa människoöron och gjort ett halsband av dom (!). Han stirrar på Jean-Claude Van Damme och vrålar: DO YOU HEAR ME???!

Kanske har det något med manlighet att göra, kanske Vietnam och oskuldens död på 70-talet? Kanske 80-talets macho-neuros, med Arnold och Stallone i spetsen, psykologiskt blockerat alla tecken på impotens eller kastrering. Undrar om det kommer finnas avskurna öron i The Expendables 2?

Detta ett exempel på hur film kan studeras. Den som vill skriva något om Hollywoods relation till avhuggna lemmar kan börja här – ju mer vi ser filmerna vi ser, desto mer har vi sett av vår egen kultur.

Advertisements