Briljanta filmobservationer: The Dark Knight Rises

av Fredrik Fyhr

The Dark Knight Rises. 2012. :(. Ärligt talat. Den här filmen är inte bra. Jag har mer ingående saker att säga om den senare – förslagsvis om jag får se om den så att eventuell logik kan uppfattas i den Nolanistiska multiintrigens röriga myriad av dinglande intrigtrådar – men jag kan hursomhelst säga att den här filmen var sämre än jag trodde den skulle vara; och då hade jag ändå låga förväntningar. Jag tänkte mig en film som var befängd, ologisk och pretentiös men åtminstone rent visuellt kul att se på  – dvs. som The Dark Knight – men det slående med denna uppföljare är hur otroligt tråkig den är.

Storyn går ut på att en genmanipulerad korsning mellan Tom Hardy, Yoda och Sean Connery (Bane alltså, he schpiksch lajk disch you schee, yeesch quite lovely) vill mörscha ner Gotham City. Han har samma idé som Liam Neeson hade i den första filmen (Batman Begins). Men då Rääz ääl gool hade en okej filosofi (han var en slags new age-fascist) och en plan där Gotham utplånade sig själv är Bejn mer… well. Han ska dels släppa ut en massa fångar ur finkan – för då blir det ju ”kaos”, well, ja, duh. Sen ska han ”lämna över makten till Gotham-borna”, typ utlysa ett anarkistiskt självstyre – eller nånting sånt, för jag har ingen aning om vad som händer med Gotham City efter att Bane stängt in alla stans poliser i en gruva, typ, och spärrat av stan genom att bomba alla broar; det enda jag noterade var att det blev mer snö. Men nåt ska hända, vem vet vad. Det spelar ändå ingen roll för, yeah get this, han ska spränga staden med en atombomb. EN BOMB! Med en timer som tickar ner! Hela sista timmen av filmen, minst, är en låååååång och uuuutdraaaageeeen version av den här scenen:

Under tiden har Nolan klämt in en miljard karaktärer som 1. inte har några personligheter, 2. beter sig helt random och 3. enbart identifieras genom sina ansikten – det är Joseph Gordon-Levitt, Anne Hathaway, Matthew Modine, Morgan Freeman, ju! Den enda som håller stilen är Alfred, även om inte heller hans karaktär gör något man bryr sig om eller är vettigt; han dumpar Bruce Wayne vid ett tillfälle av halvt oklara anledningar. Hathaways kattkvinna – eller whatever she is – dyker upp då och då, helt utan anledning, och är först tjuv som skiter i allt, sen är hon rädd för Bane, sen är hon arbetarklass som hatar överklass, sen är hon plötsligt kär i Batman. Precis som allt annat i filmen är hon med för lite för att man ska förstå vad hon håller på med.

Inget som händer i filmen är begripligt, intressant, spännande eller trovärdigt. Bruce Wayne har förvandlats till a) en krympling, sen b) blåst brat. Dom rippar Rocky III också, för Bane är typ Mr. T och har the eye of the tiger, sopar banan med Batman och slänger ner Bruce Wayne i ett hål där han spenderar större delen av filmen. Förr eller senare måste han förstås lyckas klättra upp ur hålet som ingen kan klättra upp ur, men medan han ligger där kan filmens andra karaktärer springa omkring och ta upp plats med klyschiga dialoger och platta spänningsscenarion som helt enkelt inte går ihop någonstans. Att man kan engagera sig i den här intrigen – eller ta den hundra procent fjompiga Bane på allvar – är beyond me. Jag satt i en biosalong där folk fnittrade och emellanåt gapskrattade åt filmen och jag kände mig glad över att världen inte var helt upp och ner. Sean Connerys röst är fortfarande rolig, i synnerhet på en skallig slugger med Shredder-inspirerad röstmanick. Och Bales Batman har ju alltid varit rolig; Nolan är nu så självsäker att han ger honom replikerna WHERE IS THE DETONATOR?! GIVE ME THE DETONATOR! WÖWÖWÖÖWWÖÖÖH…. Geez. Hade inte Bane bara kunnat svara: Well Batschy, asch you know, schome daysch you juscht can’t get wrid of a bombbaahh.

Annonser