10 augusti

av Fredrik Fyhr

Transit, inkognito, regn i hela luften när jag
kliver av stationen i lond, lond och tänker:
hur är det tänkt att jag någonsin skulle kunna flytta härifrån?

Staden är liten men tycks djup,
ligger stilla men verkar bubbla av en märklig passion
blir mer och mer hypnotisk ju mer man ser sig omkring,
sluter sig över en som ett lövtäcke, erbjuder en att
rulla omkring som en hund i tacksam nåd
Det är kul att umgås med människor i Malmö,
men hur mycket jag än försöker
är Malmö bara en massa hus

Känner mig omedelbart manad att köpa en flaska rött (eller två?),
förstås,
traskar hem glatt och en osannolik men påtaglig lust att städa uppstår
samt en lika påtaglig, men mindre besynnerlig, lust att göra en
stark pastarätt med mycket vitlök, basilika och lite brieost

Det är fortfarande augusti, det är bra
Att det snart är september är ännu bättre
Inget specifikt som för tillfället ockuperar mina tankar,
även om jag misstänker att dessa rader är början på ett
förmodligen långt
tanketåg
gott så, men alltså; inget specifikt och det innebär alltså att
jag slappnar av, är på en slags semester
till slut, ändå, alltså, augusti, basket på tv
inte för att jag tittar på basket
men det verkar som att jag tittar ändå,
paradoxalt nog

Jag är den jag är eftersom jag är den jag är
(ja, det var uffe som sa det)
Och ekot genom den egna dalgången
där man rör sig framåt måhända på en häst eller en åsna
det pågår ända tills dess att dalen upphör och blir ett hav
(läs: en metafor för liv och död)

Det skadar inte att sjunga någon liten sång på vägen,
inte alls faktiskt

Annonser