Barbro och jag

av Fredrik Fyhr

Det är inte långt ifrån att flyga, känslan av tiden som går och energin – eller vad man ska kalla den, själva energin, som tycks utgöra själva kroppen – blir hårdare och strävare som magnetiska blad vända rakt uppåt medan falken i ens hjärta flyger allt snabbare över de dalgångar och vattendrag som blir alltmer hisnande för varje år som går; eller är det varje sekund, ögonblick, moment. Det svävar hursomhelst, rusar fram i den flygande flykten.

Barbro sitter på golvet i mitt lilla rum, hon har druckit något slags grönt te och nynnar tyst att frusen flicka hoppar lätt i galen tunna och jag vet för ett ögonblick inte om det är skymning eller gryning eller middagssol utanför fönstret. Alkemin som pågår längst ner i mina tunnlar blir tankar som går i rundgångar – rösten som ekar jag måste hitta en kvinna som kan dela mina rum. Inte en ”ny vän” som någon föreslog en gång (svaret på alla tankegångar du härmed får är nej). Vågsvallen i mitt inre, de jag måste bära på nu eftersom min framtid hänger på dessa vågor, rullar allt tyngre över strandkanten som går längsmed min medvetenhet. Jag är farligt nära att ta tillbaka allt, men jag har ingenting att gå tillbaka till. Då kommer känslan, den smygande känslan. Men det är inte en himmelsk drog, det är en mycket jordnära nykterhet. Jag är så oerhört tacksam att jag bär på den.

Utanför fönstret står folk och tittar upp och säger ”Titta där! Där är han!”

Och det är inte förrän nu jag börjar förstå de centrala delarna av det här. Trots allt prat om Kurtz, inte förrän nu. Det är någon som måste göra allt det här. Det finns ingen självklar, ingen definitiv, ingen messiasfigur. Men den någon som måste göra allt det här är någon som liknar mig. De flesta har bättre saker för sig. Bättre saker de känner på sig är sämre. Här, på andra sidan det andra gräset, kan jag dock lova att ingenting lyser grönare. Men det tjänar ingenting till att försöka påpeka det; påpekandet i sig är verkningslöst. Detta är sakernas tillstånd. Detta är the play for today. Detta är vad vi är här för att göra. Vad som blev, alltså vad som är.

Ja jag förstår dig, Barbro, visst förlåter jag dig, visst kan jag tycka lite synd om dig om det nu inte är så att du inte vill att man tycker synd om dig varpå jag givetvis inte tänker tycka synd om dig. OK Baby OK, anything you say. Jag är – likt alla andra Henry Miller wannabes of this world – en gentlemannamässig möbel för dig att placera vart du vill. Kanske ditt vardagsrum, kanske ditt sovrum; sätt mig på ditt flyttflak, kör mig till tippen, släng mig i en container, låt mig bli nermald till stoft, låt mig födas åter till vilken gestalt gud än må begära. Gud är ju också en dam.

*

Utdrag ur det ständigt pågående pseudosjälvbiografin vid namn Boogie Street – Summan av ensamheten:

 juni 2010

Det handlar inte bara om att slita kläderna av dig och mig. Det handlar om att slita av kläder överhuvudtaget. Hela mitt liv har jag betraktat människor, och tänkt för mig själv. Hela mitt liv har jag alltså lärt mig om människor och haft kunskapen i mitt eget huvud. När jag ser dig, La Roux, ser jag vad du uttrycker, hör vad du säger. På samma gång ser jag vad du är, vill och försöker vara. Dessa tre saker är nästan alltid helt olika saker. När jag sliter kläderna av dig är det inte bara dina kläder utan även det där vad du försöker vara. Det där försökandet är jag alltid, mycket otåligt, ointresserad av. När du låter mig göra det är det för att du vet att jag vet vad du vill och när allt är naket rör vi oss kring det landskap där det du är svävar överallt. Ingenting av det här har överhuvudtaget någonting att göra med mig. Jag är bara din agrigator, La Roux, jag är bara din tunga hink med isvatten som du av någon anledning plötsligt vill tömma över dig själv, för att ta bort alla tankar tills bara den verkligt sanna känslan naken står kvar. Huden kryper ihop sig och kroppen ångar. Jag är demaskeraren, en själens krigare, en sanningens pilot, hela min idé går ut på att ta mitt samurajsvärd och försvara en människas kropp, själ och hjärta. Vilken människa som helst. Jag är herrelös.

Ösregn på morgonen, hela staden blir våt och blöt när det driver bort. På Bothulfsplatsen har bussen kört över en kråka, som ligger intill gatustenen med halva inandömet utanför. En söt, pytteliten pippifågel flaxar förbi mitt huvud och landar vid kråkliket, hoppar nyfiket ditåt och börjar picka i slafset där huvudet en gång fanns. Jag betraktar det naknaste exemplet på natur i fascination medan andra ryggar tillbaka när dom går förbi. Bussen kommer och hjulet stannar precis vid fågelkroppen. Jag kliver på, sätter mig längst bak. En blond kvinna med sin pojkvän går på bussen strax efter mig. Hennes pojkvän har sett sätet brevid mitt och dom går ditåt. Hon ser mig, jag ser henne, en stum frisson. Jo, jag känner igen dig, tänker jag. Minns inte vart eller när. Minns att du ville bli omhållen, minns att det var en sådan natt när du inte ville vara kvar i ditt liv, i din värld. Du visste inte alls vem jag var. Du känner igen mig nu. Dom sätter sig brevid mig, jag har pojkvännens läderjacka mot min kropp. Jag hör att dom pratar med varandra, jag ser ut genom fönstret, lyssnar hur hon pratar till honom. Enkelt, små planeringar, konstateranden, som om det är en vanlig dag. Två tungor i varsin mun, nu spelar dom främlingar på en buss. Medan detta minidrama tyst och passivt utspelar sig innanför bussens fönster börjar den rulla och jag vet jag att medan vi tyst sitter här och inte känns vid varandra kommer hjulet mosa kråkans kropp till en platt konsistens av blod, dun och fågelhud.

Cherry ringer från under ett paraply. Hon ber mig inte komma till baren ikväll eftersom hon ska vara där med en vän. Vi ska prata om dig, säger hon. Jaså, säger jag. Främst, säger hon, ska jag prata om min oändliga fascination över hur du är. Jag säger bara att det låter ju som en lyckad kväll och så lägger vi på. Jag lever som jag gör. La Roux undrar samma sak. Det råkar bara vara så. En och annan erfarenhet har skadat mig. Bränt bort mitt samvete, framför allt. Svårt nu att känna skuld. För nästan någonting alls. Minns sången som M sjöng, this is not love, you go to your absurds, try to feel saved, if you can, don’t you fall into the sand i’ve done that a million times before and i don’t got a conscience anymore. Jag tänker på något fröken k sa. Om allt det där jag sa och var. Jo, om mitt samvete fungerade bättre skulle allt det här vara mycket svårare. Nu är det inte så. En enda plats av ”om inte” har jag kvar att gå igenom, men sedan är jag tillbaka här för obestämd framtid om jag inte vill stanna där. La Roux är fortfarande oändligt nyfiken över vem det var jag en gång älskade. Hon vill att jag berättar sagan om hur den gode mannen fick hjärtat krossat och lämnades på en ödslig vandring, ingen kvinnas man och ingen väns vän, sagan om samurajen. Det kan inte bli något annat än en saga. Jag vandrar bara för det är mitt naturliga tillstånd. Hon vandrade aldrig, säger jag till La Roux, hon var väldigt immobil. Det enda hon gjorde var att vända bort sig från mig och börja titta åt ett annat håll, prata med någon annan. Jag stod väldigt länge och försökte prata med hennes rygg, hennes hår, hennes bakhuvud. Hela tiden hörde jag hur hon pratade med andra, emellanåt vred hon på huvudet och försökte förklara något för mig, något jag inte förstod men det uppfattade hon inte så fortsatte hon prata. Jag började gå efter ett tag, men jag känner fortfarande att hon står kvar där borta. Jag ser mig inte om. Dels för att jag är ängslig för att vilja gå tillbaka, men kanske främst för att hon kanske vänt sig om till slut och förstått att jag gått. Då kommer hon stå kvar där och se mig gå, utan att kunna röra sig från sin cirkel. Det är vad jag är mest rädd för. Allt det här säger jag till La Roux, allt det här som egentligen inte är sant, åtminstone inte hela sanningen men det är den enda lögn jag kan förmå mig att uttrycka i mitt liv, bilden av känslan, livets myt. Jag säger det för det gör La Roux själ rikare, det gör hennes ögon större när dom tittar upp på mina, aningen trollbundna.

Vin, tända ljus och cigaretter i rummet på Boogie Street. Vi lyssnar på Sheena Eastons Modern Girl. La Roux säger att jag berikar hennes liv här och nu, att hon är så oändligt glad över att vi inte har några förbindelser. Hon känner inte fröken k eller Belle eller Valentina, Cherry, Shadowfox eller Amanda Jenssen men hon är ändå stolt och nöjd över att vara one of the girls. Hon säger att hon träffat någon som känt mig och hon hade sagt till henne att hon tycker jag är ett geni, varpå denna människa bara tittat konstigt på henne och nickat besvärat. Det hade jag också gjort, påpekar jag. Det finns dom som är rädda för dig, säger La Roux. Jag vet, säger jag. Det får man räkna med. I’m not scared, säger hon. Jag vill inte leva i samma lögn som alla andra, jag vill inte ljuga för mig själv för att bli accepterad som någon slags okej individ. Jag vill inte böja min omvärld till en konstruktion för att ha det bekvämt. Jag vill inte känna vad jag känner och sen låtsas som att jag inte alls känner det. Om jag någonsin blir förälskad i en bergsklättrare då vill jag upp på det berget, inte stanna kvar i Allingsås och koka makaroner med kepskille. Eller åka till Stockholm och börja konstruera ett liv för mig själv där, lagom cool snubbe att bo med, läsa böcker och tro att jag vet vad dom handlar om, lyssna på musik som blir levererad från en säker källa, dansa och ha kul, bli full som ett tomt skal, leva hela livet fullkomligt på andras villkor och på falska förutsättningar, aaargh säger La Roux till slut, get these dogs AWAY from me! La Roux säger allt det här utan vidare och jag blir uppriktigt förvånad. Hon säger att hon trodde jag redan förstått hur hon fungerade. Ah, säger jag med en liten blink av självironi. Du skulle kunna vara som jag, säger jag. Jag skulle aldrig kunna bli som du, säger hon. Dom flesta av oss är så mycket svagare än du, säger hon och sjunger: You’re life’s a mystery, mine’s an open book, if I could read your mind, I think I’d take a look innan jag täpper till hennes sockersöta trut med ett ”I must warn you young lady, I’m acessible to flattery”.

Efteråt citerar La Roux en av mina favoritskådespelare Claude Rains och säger ”beneath that cynical shell you’re at heart a sentimentalist”, hon utgår ifrån att jag kan min Casablanca. Hon vill nu att historien ska nå en slutpunkt, hon vill att jag ska bli kär och lycklig och uppleva en hemkomst. Inte i henne, förstås, för jag är ju nästan inte en riktig människa för henne. Och för mig är hon nästan vem som helst. Vi vet båda det här. Men ändå. Jag kämpar tillbaka ett avslöjande leende. Tärningen kastad. Hon kan inte ha varit ditt enda hopp, säger hon. No, säger jag. There is another. La Roux skiner upp, blir mycket intresserad, frågar om det är Belle. Jag erkänner att det inte är Belle. Belle vill att jag ska svära trohet under månen i en park. Det finns en möjlighet att hon kommer bli mycket sårad. La Roux säger att hon nästan får skylla sig själv om hon får några förhoppningar om mig. The lucky girl, säger La Roux, should know she’s one in a million. Nu pratar vi inte mer om det, säger jag.

Dagen efter försvinner La Roux under ett paraply mellan marknadens människovimmel under Esplanaden. Jag betänker en enkel plan, en livets enkla plan. Allt är vad det är. Jag kan se det. Jag ser vad det inte är. Jag ser vad det är. Och tror på ett liv utanför murarna nynnar jag för mig själv när jag försvinner in i en gränd där vatten rinner, på väg mot stadskärnan. Så glad att jag inte blev kvar. Där. Där borta. I den värld som ville ha mig fast i en innehållslös lögn, i den värld där jag höll på att sjunka ner i ett passivt tillstånd, ett tillstånd av okritiskt tänkande, fast i idén om en tillvaro istället för vid liv i livet, som det är, den jag är, vad jag faktiskt känner och tänker. Tänker på människorna, alla dom jag för länge sedan kört förbi, dom som i rädsla står statiska och darrar på sina platser, oförmögna att ta ett enda ärligt och sant kliv som dom människor dom egentligen är. Dom underbara fraserna jag vill säga till allihop, alla dom som tror att lögnen duger, dom som kallar det en kompromiss, dom som kallar det att vara realistiska, dom som säger sig inte tro på helgon, dom som tror på sin själviskhet och sin lathet, dom som inte tänker följa sin inre röst, inte tänker lyssna på sina egna känslor, inte tänker växa som varelser, bara som koncept av vad en människa är, dom som springer runt i en pjäs och levererar repliker utan att kunna se att allt bara är ett manus, allt bara är falska osanningar:What have you got to hide? What have you got to loose? You’re always telling lies and that’s the only truth. Och sedan, nästan osynliga människor som La Roux och jag, en liten tant går rakt ut i ösregnet och tänder en tändsticka i en liten lykta. Ensam står den och brinner i regnet. Det finns två saker jag har att säga nu, till vem som helst om vad som helst. Det handlar inte om att slita kläderna av varandra. Det handlar om att vi inte borde ha några kläder. Det handlar om att om du har kläder så får du lämna dom vid hallen om du ska in i mitt rum. Jag har inte rum i mitt liv, i min värld, för fler livsdominerande lögner och mer ängsliga lögnare. Kom samhälle och byråkrati, kom modemänniskor och hemmafruar, kom självcentrerade och skamlöst förnärmade ex, kom politiska slavsoldater, kom bicepsgrabbar och noblesstanter, kom och påstå något, försök hota mig, försök peka på nånting alls här och mena på att det skulle ha något alls med mig att göra. Kom med era rädslor, försök använda dom mot mig. I’m not scared. I don’t care. Efteråt kan ni få en kopp kaffe medan ni letar upp plaggen på golvet.

*

Yet further down the river, past these fleeting emotions upon which you’ve placed your entire being, it seems as though nothing has ever happened to you. There’s a twitch, a kind of nudge, in your heart and while you grasp for certain clues or a sense of reason, a reflection such as the sun’s upon the window from what must be the truth, you arrive at yet another place where you have never been before. You find yourself writing, or perhaps merely typing, in English and you have no idea as to why although the urge is honest, truthful, and seems to have meaning. You take a few steps into this damp, darkly lit chapel where drip drip drops echo and at the feet of the sarchophagus you kneel and you are once again back. Back where? Exactly.

*

Barbro, Barbro, Barbro, it’s my personality,
say what you want about me,
this is who I want to be yeah-hey

PS.

Åh. Du är så fåfäng, du tror förmodligen den här sången handlar om dig

*


Annonser