Hymn till Newman

av Fredrik Fyhr

Du försökte bara leva ditt liv,
i vetskap om livets omöjliga hårda skola
och de snikna gamar som gör dig illa

Du föll för frestelser men höll din fana högt,
och allt du sa var från ditt feta hjärta
som slog och slog

Men ack, den plikt som aldrig kallar
det brev som aldrig kom till min dörr
Jag har dig att tacka för min visshet om världen,
att ingenting blir av den enklaste dröm

Den glädje vi får i en blick hos en annan
kan när som helst förvandlas till den blekaste natt
Det hopp och den önskan som håller oss samman
förfaller futilt, till publikens platta skratt