Bergmans videohylla var bara en möbel: Ang. Bergmans video

av Fredrik Fyhr

I veckan visade SVT den nya sexdelarsserien Bergmans video som, vad jag förstår, ska handla om film. Med sex olika teman ska ”film”… um, ”diskuteras”. Medverkar gör ett smörgåsbord av cineastiska kungligheter – De Niro, Scorsese, Coppola, Alexander Payne, Woody Allen, ossåvidare – och utgångspunkten är Ingmar Bergmans så kallade ”videosamling” som fanns i hans TV-rum på Fårö.

Jag gillade tanken först. Och, visst, att döma av första avsnittet är det inte tal om något direkt dåligt tidsfördriv. Men jag undrar onekligen vad det här programmet handlar om. Det verkar inte ha ett större syfte än att sporadiskt omnämna vissa filmer och regissörer, och sen intervjua filmpersonligheter utan större förberedelse. Robert De Niro sitter i en New York-biograf och ser ut att undra what the fuck am I doing with these guys. Robert De Niro är rolig som intervjuobjekt för han bjuder inte på ”Robert De Niro”. Han svarar på frågor. That’s it. Under dom förutsättningarna krävs det väldigt bra frågor.

Men det här är ett program som inte riktigt bemödar sig med att ha några bra frågor, vilket beror på att programmet i sig inte har någon poäng vad jag kan förstå. (Det återstår förstås fem avsnitt, så vem vet). Det verkar som att programmet bara ska vara något slags ”fika-TV”, lätt softande menlös underhållning där man ska vara nöjd och glad över att man fått tag på så många berömdheter. Vid ett tillfälle kunde jag höra intervjuaren (var det Jane Magnusson?) fråga Wes Anderson om han inte kan gå ut på balkongen så han kan fotas där ute, med Paris i bakgrunden. Liksom så det blir lite snyggt liksom. Det är ett ganska avslöjande ögonblick, tycker jag, för man hör så tydligt engagemang i hennes röst. Hon gör förstås bara sitt jobb, men ändå. Man har tänkt på att det ska se snyggt ut. Att det ska handla om något särskilt – det har man, tror jag, inte lagt krutet på. Fluffig, i sammanhanget helt syntetiserande och olämplig, musik från the Radio Dept. ligger över stickklippen och Fårövågorna plaskar harmoniskt som i en lite mer pretentiös Solresor-reklam.

Robert De Niro har bara lite trötta anekdoter om samarbetet med Scorsese att komma med. Jag undrar om någon förklarade för honom på förhand vad programmet handlade om – om, here’s the point, man nu har haft en programidé att kunna förklara. Om inte, vilket jag tror, är det väl inte De Niros fel att han sitter och säger vad han nu off his head kan komma på att säga. Innan han lyfter på rumpan och lufsar iväg som att ja detta var ju ett slöseri på min tid.

Första avsnittet innehöll förutom De Niro intervjuer med Alexander Payne, Wes Anderson, Tomas Alfredson och Agnès Jaoui. Mest framgick material med Tomas Alfredson. Jag undrar om det är en slags kulturell, svenskt hembakt känsla av att vara inuti trygghetszonen som föranledde att Alfredson fick prata på om allt möjligt – eller om han bara var seriens första ”gäst” i Bergmanhuset, där han går omkring och vitsar småputtrigt. Han har en anekdot om Bergman, lite prat om sin uppväxt, lite prat om humor och lite om varför han gjorde Tinker Tailor Soldier Spy. Payne berättar hur film blir till och vilka processer han gillar. Anderson pratar om sättet han med flit skriver meningslösa repliker, vilket jag tyckte var fantastiskt komiskt och avslöjande (jag tycker inte om Anderson just på grund av hans fundamentala ytlighet, vilken han här själv indirekt avslöjar).

Det finns ingen röd tråd mellan dessa intervjuobjekt vad jag kunde se – Skulle avsnittet handla om humor? Varför pratade då inte alla om humor? Ska Bergman ha något med det här att göra? Det verkade inte som att någon hade sådär jättemycket att säga om vare sig honom eller hans filmer.

Men det finns något ännu mer suspekt med programmet, och det är själva idén och vad den utgår ifrån, själva Bergmans ”videosamling” och vad för slutsatser man förväntas dra av denna. Tillåt mig komma med en hypotes.

Det förklaras att Bergmans videosamling innehöll 1 711 VHS:er. Denna siffra låter kanske ofantlig för gemene man men det första jag tänkte var: ”Really? Inte mer än så?” Jag känner en och annan filur – ni vet vilka ni är – som har filmsamlingar som troligen är i närheten av denna siffra, och om inte annat så lär den vara det när/om man når sina åttioår. Och för att vara Bergman är det en högst modest siffra.

Men mysteriet tycktes mig mindre mystiskt när jag såg själva avsnittet, och såg den omnämnda så kallade ”samlingen”. Det rör sig om ett par bokhyllor med VHS:er. De flesta tycks minst 20 år gamla, eller så, och är de inte av anonymt slag med så är det sådär otympligt stora VHS:er med hårda kanter det rör sig om. Det rör sig däremot inte om big boxes från 80-talet, som kultfilmsfans älskar att samla – tror inte Bergman var åt det hållet, no? – och mer sällan de mindre kassetterna som blev vanliga vid VHS-erans sista era (däremot finns SF- och Transfer-VHS:er i denna storlek, eftersom de såldes i slutet av 80-talet/början av 90-talet). Om Bergman hade några DVD:er vet jag inte. Kanske inte. Om svaret är ”nej” så kan man dra följande slutsats: Bergman var ointresserad av hemvideoteknik.

Har man läst en del om Bergman vet man att han beställde film – alltså riktig film, rullar liksom – från åtminstone Svenska Filminstitutet men säkerligen också från härsan och tvärsan och hela världen och varje dag såg han en film projicerad på duk; han hade nämligen en egen biosalong. Bergman, född 1918, var över sextio år när VHS började blomstra och kring videovåldsdebatten gjorde han sin sista film Fanny & Alexander. Det är inte orimligt att tänka sig att Bergman var helt ointresserad av video.

Vad är då hyllorna med VHS:er som står i ett av Bergmans furu-dränkta rum på Fårö? Bara det. Hyllor med VHS:er. De står i bokstavsordning, vilket gör det lättare att se att samlingen är sporadisk och inte speciellt kärleksfullt ihopsamlad. Titta bara på bosktaven A och D här:


Notera Ansiktet längst till höger; och… Anger Management!


Demoner är onekligen en gullig titel i sammanhanget.

Vi ser här att bokstavsordningen dels inte är konsekvent. Det är filmer som börjar på A men dom är därefter inte sorterade i fallande ordning i övrigt – Amorosa följs av Accident följs av Agnes av Gud följs av Avlyssningen följs av An American in Paris osv – och inte heller på något noggrant sätt (”en Alldeles särskild dag”).

Ännu mer avslöjande tycker jag bokstaven D är. Hyllan är filmad så att vi ser följande titlar i bild: Demoner, Die Hard, Djupet (dvs James Camerons The Abyss som kom att bli mer känd som Avgrunden), För vacker för dig (tydligen placerad under D för Depardieu), Dekalogen 5-10, Det våras för Frankenstein, Den sista föreställningen, Dohn Ogdon (?), Den långa tystnaden, Den andra kvinnan och Dunungen, versionen från 1919 eller 1941; vem vet.

Hela ”samlingen” är inte fotad, så jag vet inte säkert – och jag förstår för den delen inte varför SVT inte kan publicera alla 1 711 titlar? För att inget engagemang finns? För att denna samling bara är en slags McGuffin för ett menlöst kulturfika-program? – men jag har svårt att tänka mig att Bergman, om detta var en samling han brydde sig om, hade Kieslowskis sista fem delar av Dekalogen men inte de fyra första. Att ”samlingen” innehåller både Det våras för Frankenstein och Att vara eller inte vara eller: Det våras för Hamlet gör förstås att man också frågar sig: Borde det inte finnas fler Mel Brooks-filmer? Eller var Bergman mer road av Adam Sandler?

Det är en sporadisk samling VHS:er, en större och lite mer organiserad version av sådant man hittar på loppisar och second hand-butiker. Jag misstänker att denna samling filmer blivit till på grund av en slump. Var de anonyma vita kassetterna med svarta bokstäver kommer ifrån vet jag inte, men de skulle kunna vara sånt Bergman spelat in på TV och gjort själv. (Vanliga svarta kassetter kan också ses i bild när Alfredson entrar detta pseudo-helgade rum). I övrigt ser vi, som jag nämnde tidigare, gamla skolans hyr-kassetter (American Gigolo, Aguirre, Amorosa), de karaktäristiskt röda SF/Transfer-VHS:erna (Die Hard, ”Djupet”, Angel Heart) och enstaka importerade eller i utlandet köpta filmer (A Woman Under the Influence, A Streetcar Named Desire).

Troligt är att dessa filmer antingen är köpta eller beställda av Bergman när han av någon anledning känt sig manad att ta en titt på dom; och sen när han sett dom har han ställt dom i hyllan istället för att bara helt sonika slänga dom. Det går förstås att spekulera ännu roligare: Kanske var Bergman loppis-entusiast och älskade att hitta fina VHS:er för en krona styck? Kanske skickade han en assistent att fynda VHS:er? Eller, vem vet, kanske var Bergman med i en sån där filmklubb som var populära på 90-talet.

Bergmans videohylla är med andra ord säkerligen inget annat än ett restlager, ett andra klassens sortiment, en helt obesjälad samling filmer som är där för att de råkat hamna där. Det som egentligen är intressant är förstås vilka filmer – alltså riktiga printar – som Bergman ägde. Där har vi nog en samling som heter duga. Men troligt är att någon/några välbärgade människor redan lagt vantarna på dessa och SVT:s lilla crew får gott nöja sig med en samling skruttiga VHS:er ingen – inte Bergman heller – brytt sig om.

Och så har någon kläckt idén; Nämen shit, Bergmans videohylla, shit det kan man ju göra ett program av. Intervjua lite filmfolk va, och bejsa det runt den här hyllan, denna mystiska samling av högt och lågt och så. En slags keeerleksförklaaaring va till självasta filmen liksom. Det kan bli trevligt. Så får vi åka till lite schyssta ställen av, Paris och LA och intervjua coola människor. Vem är på?

Jag kanske har helt fel va, men det tror jag inte. Så tillvida att det är ett filmprogram byggt på Bergmans privata filmsamling så är Bergmans video troligen en fluffig liten bluff. Det är möjligt att de som gjort programmet inte själva förstår det. Men jag tror åtminstone Woody Allen, De Niro, Coppola och Scorsese fattar att om man gör ett filmprogram baserat på Bergmans VHS-samling så har man svårt missuppfattat vad en filmsamling är, i synnerhet för en filmregissör från gamla skolan. Hell, det skulle inte förvåna mig om någon av dom själva sitter på en originalprint av Fanny & Alexander. Som dom fått från Bergmans dödsbo, straight from Fårö.

*

Bergmans video går att se på SVT Play i 63 dagar framöver.

Annonser