ugg

av Fredrik Fyhr

Jo men det var längesen, ändå, och inte alls. En bil stannar till för att svänga åt endera hållet medan du passerar gatan; lacken skimrar vitt i dina ögon överalltifrån för det är septembers sista solskensdagar nu som en väldigt långsam urladdning, sommarens avslutande atomkrig över näthinnan.

Försök föreställa dig att människan inte också har ett guldfiskminne. Tiden hänger och dinglar i de vajrar av årtal, klockslag, timmar och dagar som vi riggat upp – egentligen är det bara cirkelform och åter cirkelform, men det mysteriet vill vi inte vila i. Vi vill konstruera vår verklighet. Vi vill sitta i kontor, stå på torg, fika på caféer och dricka rödvin i storstäderna de där sista sommarkvällarna och ändå ska vi påstå att det inte är vi och dom. Vi står ju där vi står. Dom andra är inte här.

Jag önskar mig inte bort från den så kallade ensamheten – men vore det inte kul om jag kom hem en dag i denna värmebölja och fann Slavoj Zizek i min soffa, viftandes med armarna och ofrivilligt spottandes på mitt golv.

Nao dis, here, dis hypocrasi… is not really a hypocrasi of de wöld but off de majjjnd, its kajnd of a mental a mental projection, if you will, or something lajk it, wit distårded propårrtions and ål kajnd åf mizkånzeeepchån… within dis frejm you fajnd jårself, if jo pardon mi saying, frejmed.

Ja, jag vill också ha ett törrd pill. Det är något centralt som inte stämmer. Det har jag känt väldigt länge nu, många år.

*

Annonser