söndagssånger

av Fredrik Fyhr

Jag minns något jag glömt bort
kan inte komma ihåg när

Små isolerade minuter passerar
genom ett landskap där askfärgat himlavalv
skyms av hustak

Någon spelar en sång jag lyssnade ofta på
men jag kan inte placera när

Det går att ta reda på
att det måste ha varit när jag flyttade hemifrån
och känslan av en frihet som är samma känsla
som den här, obegripligt nog

Som en rofylld tystnad
är detsamma som något som kväver

En mjältsjuk promenad
som ur ett 1800-tal

Banners, en pop-up, ett knatter
fyra tomma flaskor på golvet
fyra krasch i en stor korg av grön plast
där skator hoppar omkring

Jag tänker på herr Goljadkin
Jag tänker på herr Goljadkin

Jag minns precis hur det var
Jag minns precis hur det var

Jag spelar upp minnesbilden igen
Jag spelar upp minnesbilden igen

Jag känner av dubbelgångaren
dubbelgångaren känner av jag

”De kanske bara försöker skrämmas”
”Han säger inte ett knyst, men han tänker nog ett och annat”
”Men jag är faktiskt sjuk, det är helt klart, ingen tvekan om det. Vem kan påstå någonting annat? De kan komma hit och kontrollera, låt dem skicka en kontrollant, vad bryr jag mig om det?”

Den här känslan som inte får pågå hur länge som helst
Den måste brinna ut som en eld, torka ut som aska
Detta tillstånd som jag måste se till att hålla i schack
Det hänger på mig,
det hänger alltid på dig

Lägg dig bara ner här en stund, lyssna på ljuden i din närhet
Låt underlaget vagga dig in till ett mindre självklart tillstånd
där psykets låsmekanismer kan kopplas ur,
och du för ett ögonblick kan vara stilla i ett tomrum utan tid
bortser från sakernas tillstånd
upphör att nöta ditt rostiga kugghjul
leker i tankarna med ett och annat minne,
en och annan känsla
utan konturer, utan innebörd
driven av inre monologer…

… Hon trodde att jag spelade teater för att skydda mina känslor då jag visste att hon inte var intresserad. Men det är inte sant. Jag spelade teater för att jag inte längre var säker på vem jag var, och att jag trodde att mina romantiska specialeffekter skulle överskugga min brist på kärna och substans. Jag ville att hon skulle veta vad jag kände, men jag var osäker på om jag själv kunde bli älskad, ens omtyckt. Så då fick det räcka med elden, den som bränner broar men som åtminstone är sann. Men jag antar att hon bara trodde jag fått för mig alltihop, ändå. Som att det overkliga, alla sociologiska spel, är så dominerande att vi inte kan se det verkliga, det som inte kan namnges, när det står framför ögonen på oss. Just för att det inte kan namnges. Jag vet inte varför jag gjorde som jag gjorde egentligen. Jag kände mig kär. Jag var lycklig en kort stund, såsom förr för länge sen, svävade på moln i en liten kyss bara, och det verkade som att någonting var på väg. Så hände ingenting och det dog. Kanske jag kände det som ett ansvar att jaga det så länge jag fortfarande hade det inom… något som liknade ett räckhåll. Att det var så pass stort att jag inte kunde tillåta mig själv att bara sitta och glo medan det försvann. Ändå försvann det. Och jag sitter ändå här och är glad. Inte lycklig, förstås, inte som då. Men jag vill inte tänka på lycka som skär, det har jag inte längre tid, lust eller ork med. Det var alla dessa kvinnor, och så var hon som en glugg i en tandrad, något slags solljus som glimmade till i en spegel. Något som fastnade. Något som verkligen var på riktigt. Men det är redan länge sen nu. Det också.

Advertisements