12/9: Alabama, Hen-o-rama, oh Susannah

av Fredrik Fyhr

En vag längtan efter snö. De nordligare breddgraderna. Den högre luften. Allt det i och kring städerna och naturen utanför den – och naturen innanför den – måste lägga sig först. Häri faller jag ner i känslan som samtidigt håller mig svävandes på två ben. Det tycks paradoxalt, och inte. Jag blinkar mina ögon som alla andra. Men det jag ser är inte självklart. Inte än. Väntar på november, december. Ska september hinna blomma innan dagarna är räknade så kan det också bli en vacker bild.

Världen är godtycklig. Informationen är kryptisk. Världen måste alltså göras specifik. Informationen måste fördelas dekrypterad enligt en viss förståelse. Som därefter sorteras in i poler, rinner ut, kopplar till det stora havet som utgör världen. Som är godtycklig. När det återgår till havet blir det återigen kryptiskt. Men vi kommer alltid stå här och fiska. Vissa gäddor, andra aborrar. Och diverse dispyter.

Ju fler utropstecken, desto mindre innebörd. Det är en av mina sista anteckningar för dagen. Vi har alltid fruktat att utplånas, men den informationen har också fördelats på enklare sätt. Vi bekantar oss med våld nu, med osäkerhet och paranoia. I ett globalt myller av oljud som ständigt överröstar oss är det inte alltid lätt att urskilja vem som sa vad. Vänta, vem sa vad här nu, var det Amerikas president som sa något nyss, var det viktigt?  Under tiden sväller våra hjärnor till förmån för en mental fetma. En övervikt där vi släpar med oss alltför många extra kilon av radiobrus och svepande, syntetiska reklamtoner. Vi jinglar, tweetar, tumblr all the way.

Ja men det är väl klart att jag vill dra ut på landet, medan solen ännu skiner. Jag vill spela banjo för korna och traska hela den milslånga vägen fram till stupet där vattnet tar vid. Falla ner i djupet, försvinna om så bara för någon sekund, i något djupt, kallt, svart, blått.

Annonser