”And I was so in love, I thought I knew what love was all about”

av Fredrik Fyhr

Såg Jens Lekman på KB igår och blev påmind om hur intryck av alla saker och ting, i synnerhet när jag när var liten, var så oerhört mycket starkare än sakerna och tingen i sig själva. Ett bra exempel är den nattliga bilfärden i framsätet. Instrumentbrädan som lyste i mörkret, motorvägens ändlösa vita streck; bilarna på andra körfältet som anlände och passerade med sina stora vita sken. Jag gav inte den minsta tanke på bilen i sig; hur den fungerade eller hur det kom sig att vi färdades framåt i den. Mer såg jag redan då livet som en slags ständigt pågående dröm som man oavbrutet färdas fram igenom.

Jag har inte direkt hört Jens Lekmans två senaste skivor speciellt noga. Ändå kände jag mig hjälplöst nostalgisk inför honom. Det har till viss del att göra med att jag såg honom åtminstone tre gånger våren och sommaren 2004, när jag var arton. Säger till viss del…  I synnerhet när jag var liten. När och hur man växer upp är en definitionsfråga. Till slut har man i alla fall ömsat ett första skinn, och minnet av hur den tunna huden till sist frättes bort ekar emellanåt längsmed pigmenten i ens hud; ens nya hud. Den som sitter fast hårdare mot hjärta och själ. Den man kan nöta en hel del. Man behöver den. Man behöver en gråare hinna över ögonen, man behöver en hårdare hud. Ingen människa kan leva hur länge som helst i ungdomens inferno. Någon gång måste man upptäcka att man har en värdighet. Någon gång måste man kunna säga att man kan stå för allt det där man en gång föll för.