Klustret; hen och rädsla

av Fredrik Fyhr

Det upphör inte att förvåna mig hur oerhört mycket information inuti den mediala strömmen som oundvikligt fastnar i den gråzon jag kallar för klustret. Inuti klustret är allt en dimvandring, information är utbytbar och karaktärslös, åsikter kan försvaras utan att specificeras, argument kan föras utan idéer, det är en nästan magisk sfär full av aktivitet utan begripligt innehåll.

Kort sagt finns det budskap som förmedlas utan att förklaras. Termer används vars innebörd ingen har en bestämd grunduppfattning om. Något förväntas bli förklarat – oklart vad – men istället är det något annat som sägs – och vad det är går inte att veta säkert heller.

Exempel finns överallt, hela tiden, men ett av mina favoriter är årens kulturdebatter om klasshat och pronomet hen. Gemensamt för dessa två debatter har varit att alla varit hejdlöst sugna på att ge sig in i dom, men det har aldrig funnits någon slags ordning och reda kring vad som faktiskt diskuterats. Hence: En massa kackel i grönsakslandet och komplett ignorans från de flesta håll och kanter.

Medan problematiken i klasshatsdebatten var lite mer överskådlig – här talades det helt enkelt om två olika saker, även om ingen verkade se eller erkänna det, det fördes ett politiskt vs ett ”opolitiskt” resonemang, kort och gott – var hen-diskussionen mer rörig. Som jag förstod det var detta situationen:

1. Hen, istället för han eller hon, ett begrepp som inte är någon nyhet för någon som läst humaniora sedan dom senaste tre-fyra åren, slungades ut i den så kallade mainstreamen och alla skulle ställas inför detta ord och ha en åsikt om det.

2. Två definitioner uppstod. Dels föreföll det för många som att hen var ett ganska praktiskt ord – jämförbart med finskans hän och liknande ord på andra språk – som kan användas när ett kön i ett sammanhang är okänt, istället för klonkiga”han eller hon”.

Därutöver fanns någonstans tanken att hen helt skulle ersätta han eller hon. Många tolkade ordet på det sättet instinktivt, verkar det som, och det gjorde många belackare arga. Vissa menade att det var ett missförstånd, att den ovanstående förklaringen är den gällande, medan andra faktiskt började använda hen just som ett de facto substitut-ord. Vem som sa vad först och hur vet jag inte. (Det är dock snurrigt värre).

3. Ingen verkade intresserad över att ha en officiell hen-definition, utan alla verkade nöjda med att sitta i varsin fålla med sin egen isolerade, personliga uppfattning om ordet.

4. Hux flux uppstår scoopet att DN-publicisten Gunilla Herlitz ”förbjuder” ordet från  Dagens Nyheter eftersom hon ansåg att det kunde ses som ett ”queerpolitiskt ställningstagande” och hela karusellen var igång igen.

Är hen ett queerpolitiskt ställningstagande? Mer eller mindre, förstås, men sanningen är att det beror på vem man frågar. Ingen vet helt säkert vad ordet betyder, eller hur det ska användas. Detta är typiskt för information inuti klustret.

5. Under omständigheterna dröjde det förstås inte länge förrän Herlitz själv började bl i förvirrad över sitt ”förbud”. Detta ur dagensmedia (jag har markerat godtyckliga, oförklarade och ospecificerade kluster-meningar med feststil):

När dagensmedia.se når Dagens Nyheters publisher Gunilla Herlitz 
förtydligar hon policyn. 

– Det finns anledningar att använda "hen" i speciella 
sammanhang.(vilka?)
 Men i en nyhetstext är det en självklarhet för mig 
att det inte ersätter han eller hon. Även om det 
ibland kan vara praktiskt(när?), säger hon
och fortsätter: 

– Däremot kan man göra det i krönikor eller i citat. 
Men (?) DN har inte regelmässigt ersatt han eller hon 
med "hen", det är riktigt (vad?).

 Samtidigt (som?) är det många läsare som har svårt 
att acceptera uttrycket. 

– Det är en del läsare som hört av sig 
och ondgjort sig över "hen". 
De kan ha svårt att se skillnaden (mellan?)

Brukar uttrycket "hen" förekomma i DN:s nyhetstexter? 
– Det är svårt att svara på så här, jag är inte säker. (!)

Ja, vad ska man säga… päis?

6. Alla tycks mer eller mindre överrens om att det är ett queerpolitiskt ställningstagande att inte godkänna hen i nyhetsskrift – för trots att klustrets förvirring är allrådande är vi är ju alla djupt, oheligt polariserade och är du inte för något då är du tamejfan mot det, per definition – även om det som sagt inte riktigt framgår vad Herlitz menar, eller menat, eller vill mena, eller nåt sånt.

7. Ingen vet något säkert om hen förutom att det finns. Vissa har olika uppfattningar om ordet, och vissa har olika uppfattningar om de olika uppfattningarna som härleds ur användandet – hur man nu använder det – av ordet. Alla verkar fortfarande besynnerligt nöjda för åsikter är ju som rumpor, alla har en. Eller?

*

Ett annat exempel på klustret, den här gången en artikel i DN angående ”ny” forskning som visar att ”rädsla som kopplats till ett minne kan försvinna”.

Vad är det som stör mig med den här artikeln? Låt oss titta närmare:

Forskarna har låtit två grupper titta på en bild, samtidigt 
som de fått en elstöt. Personerna kopplar bilden till obehaget 
och hjärnan blir rädd för bilden.
Men ett minne kan göras instabilt igen, genom att vi helt enkelt 
minns det. Då finns möjligheten att tillföra ny information. Det 
kallas rekonsolidering, och då går det att störa processen, i det
 här fallet ta bort rädslan som kopplats till minnet.
– Personen glömmer inte bort det som hänt, utan man försöker 
neutralisera rädslan till minnet, säger Thomas Ågren, som kommit 
fram till slutsatserna som publiceras i tidskriften Science och 
är en del av hans avhandling.

Grupperna fick se bilden som framkallade obehaget igen. När 
minnet då var instabilt fick deltagarna i ena gruppen se bilden 
flera gånger – då utan elstötar – vilket fick rädslan att 
försvinna.

– Det som är nytt för oss är att man kan se det i huvudet på 
folk med hjälp av magnetkamera. Det visade sig att det är 
troligt att minnesspåret försvann från en del i hjärnan som heter
 amygdala, ett område som är känt för att lagra rädslor, säger 
Tomas Ågren.

Den andra gruppen, kontrollgruppen, fick i stället låta minnet 
stabiliseras, innan de fick se bilden många gånger igen. Då 
försvann inte rädslan.

Vid behandling av fobier, då man utsätter sig för det man är rädd
 för, kan rädslan ibland komma tillbaka efter en viss tid.

– Vi kan inte veta säkert att minnet är helt borta. Men vi kan 
inte se något spår av rädsla i hjärnan i alla fall, säger Thomas Ågren.

Dels undrar man förstås vad som är ”nytt” med den här forskningen, för i mina lekmansöron låter det tämligen välbekant; men vill någon säga att det här med magnetkamera och amygdala är helt häpnadsväckande upptäckter så antar jag att jag inte ska tjafsa emot.

Mest av allt stör jag mig nämligen ändå på formuleringen – ordet som används här är rädsla. Det används i artikeln på samma sätt som rädsla används när man pratar om djur. Möjligheten att förnimma fara, och reagera på den faran. En mänsklig förståelse för konceptet – kulturellt, socialt, psykologiskt, och så vidare – existerar inte här även om det är just en sådan mångfasetterad förståelse som rubriken – Rädsla kan raderas från hjärnan – hänvisar till.

Rubriken talar: Rädsla kan raderas från hjärnan. Det leder läsaren till att ta det på orden: Vi behöver aldrig vara rädda för något mer. Artikeln däremot ger ingen sådan förklaring. Vi befinner oss i klustret igen. För vad är det som förmedlas i artikeln? Att människor som får elstötar upplever ”rädsla”? Men att denna ”rädsla” kan försvinna om också elstötarna gör det? Weeeelll, ya think?

Problemet återfinns redan i denna diskrepans:

”Personerna kopplar bilden till obehaget och hjärnan blir rädd för bilden.”

kontra

”i det här fallet ta bort rädslan som kopplats till minnet.”

Talar vi här om rädsla eller obehag? Det kan förstås vara så att det inte gör någon skillnad ur en biologisk synpunkt, men vem som helst vet vad skillnaden mellan begreppen är. In fact, enligt Wikipedia-artikeln om rädsla (som har källhänvisningar), klargörs det till och med:

Fear should be distinguished from the emotion anxiety, which typically occurs without any certain or immediate external threat.

Additionally, fear is frequently related to the specific behaviors of escape and avoidance, whereas anxiety is the result of threats which are perceived to be uncontrollable or unavoidable.

Är det inte så att människor som försätts i en position där bilder kopplas till elchocker upplever obehag snarare än rädsla? Är det inte att betrakta som obehag att misstänka att något dåligt kommer hända inför en viss bild? Är det inte att betrakta som obehag att vara i en situation där man inte har makt över händelseförloppet?

Vad är det nu Yoda, populärkulturens Buddha, säger om rädsla?

Fear is a path to the dark side. Fear leads to anger, anger leads to hate, hate leads to suffering!

Ger inte det här experimentet uttryck för det sistnämnda: Lidande? Är det inte ett experiment som studerar hur människan upplever, reagerar på och kan anpassa sig till yttre överfall och attacker? Ja, det är rädsla såsom djuret förnimmar fara, men det är inte rädsla som människan upplever rädsla. Människan har trots allt en hatkärlek som heter duga till rädslan. Är det inte så att vi till stor del redan kontrollerar vår rädsla? Går vi inte i terapi mot våra fobier, går vi inte och ser skräckfilmer och upplever sublim njutning, är vi inte fantastiska på att förstå vad som gör en annan människa rädd och kan vi inte redan agera uppå detta? Vet vi inte hur vi uppfostrar barn?

Det ironiska är att om experimentet är ett experiment i suffering så är det fear som är första kedjan i Yoda-resonemanget. Det kan ses, då, som ett experiment gjort i rädsla, för att orsaka lidande för att studera rädsla…

Ja, hur det nu än är så är det helt klart ett exempel på klustret. Vad förmedlar den här artikeln egentligen? Har den måhända en dold agenda där någonstans? Föreslår den att sådan här vetenskap är opartisk? Kan man egentligen lita på någon forskare som tänker ge folk elstötar? Är det inte så, i rimlighetens namn, att personen på den ena sidan av elchocksbordet alltid har ett och annat i bakfickan?

Annonser