Briljanta film-re-observationer: The Blair Witch Project (1999)

av Fredrik Fyhr

The Blair Witch Project. 1999. :). Däeng! Den här filmen är fortfarande lika bra som jag minns den – om inte bättre. Det trodde jag faktiskt inte när jag, i ren spontanitet eftersom det är oktober, såg om den. Jag hade inte sett den på åtminstone fem år; första gången jag såg den är ett kapitel för sig mer lämpad för en framtida memoarsamling om min relation till film. Kort sagt kan man säga att jag alltid varit svag för psykologisk skräck till att börja med (min text om The Haunting från 1963 får stå som referensexempel här) och The Blair Witch Project var den första barnförbjudna film jag såg på bio. Jag minns det oerhört väl. Det var en kall och mycket svart kväll i oktober 1999. Jag var tretton. Jag minns att filmen för mig var något helt annat än vad jag vanligtvis föreställde mig att film kunde vara – till exempel var inte ens hela bioskärmen fylld, utan filmen pågick på en större, fyrkantig ruta vilket jag minns gjorde den ännu mer obehaglig på ett odefinierbart, unheimlische sätt. Nu i efterhand vet jag förstås att filmen till stor del var gjord i 16 mm och därför presenterades i ett icke-uppblåst standardformat (1.33.1), men det känns på något sätt inte lika kul att förklara.

Jag blev oerhört starkt påverkad av den här filmen. Det var inte bara för att filmen hade bakom sig en sådan hype – om det ens var därför överhuvudtaget; jag minns att jag hade filmens trailer på QuickTime men jag kan inte minnas att jag ens kollade upp blairwitch.com, och om jag gjorde det kan jag inte ha förstått mycket av sidan. Det som förfasade och fascinerade mig var idén att simulera verkligheten så att upplevelsen av att se filmen på så sätt utmanade fantasin och gränsade över till verkligheten. Jag formulerade det givetvis inte så för mig själv (mer om hur jag formulerade mig då lite senare) men det var så jag upplevde det. Det var en läckert skräckinjagande, oerhört effektiv, känsla att ”välja” att se filmen som ett ”riktigt” dokument; och filmen överträffade alla mina förväntningar. Jag förstod att filmen inte var på riktigt, men jag lyckades inte övertyga mig själv om att det bara var en film. Upplevelsen jag hade av att sitta i biomörkret och föras igenom den här filmen går inte att förklara – men någon dag ska jag försöka göra det rättvisa.

I den här åldern var jag ganska lättstött och elitistisk av mig. The Blair Witch Project blev en sån där film jag kämpade för; fastän filmen var en stor succé, och fastän flera människor var likna tagna av den som jag, så fanns det ett utbrett släkte belackare som hatade filmen och inte tyckte den var läskig. Detta, ansåg jag, var ett samhällsproblem jämförbart med bostadsbrister och massarbetslöshet. Att folk inte gillade den här filmen var helt enkelt fel. De hade givetvis inte ”fattat” den. De behövde upplysas. Jag hängde mycket på IMDb:s forum på den här tiden och jag tror jag till viss del lärde mig (bättre) engelska genom att skriva ändlöst rabbel där. Parallellt med Blair Witch förde jag även krig mot Matrix och Fight Club – filmer jag ansåg var kriminellt överskattade och som förgiftade människors smaklökar – och när som helst, oavsett tid på dygnet, kunde jag eldas upp i den viktigaste frågan av alla: Varför Episod I är världens mest underskattade film.

Jag minns att jag köpte filmen på VHS och såg den några gånger till – dock hade jag (givetvis) ett par regler angående när och hur filmen skulle ses. Det var inte vilken film som helst, och den kunde inte ses hur som helst. Det ideala sättet att se den hade varit på bio – där en anonym folkmassa i mörkret skrämmer upp sig själv kollektivt inför biodukens s.a.s fetisherade bild – men filmen nu var förpassad till video var det kollektiva förbjudet. Det var regel ett: Filmen måste ses i komplett ensamhet. Ett kortare sociologiskt experiment – där jag försökte se filmen med tre vänner – visade sig fort vara fruktlöst (filmen blev utskrattad i kollektivismens barnslighet och jag blev mycket upprörd; kan eventuellt ha kört iväg nämnda vänner i ren ilska). Regel två var mer självklar; filmen måste ses så nära midnatt som möjligt, åtminstone i komplett mörker och helst på hösten. En tredje regel kom att bli mer personlig; jag insåg att det var en film jag inte ville se alltför många gånger – inte för att den var för läskig utan tvärtom för att den då skulle bli mindre läskig; jag ville inte lära mig bilderna, jag ville kunna ha en någorlunda ”fräsch” upplevelse varje gång.

Sådan var min passion. Det var dock inte utan frukter. En av tre nämnda kompisar lånade filmen och såg filmen enligt mina instruktioner – och kom sedan att tacka mig, eftersom filmen skrämt skiten ur honom. Det var ett stolt ögonblick. För den som undrar var min kritikerådra kommer ifrån.

Ironiskt nog, efter allt ståhej, försvann filmen ur mitt medvetande efter några år.  I takt med att 00-talet fortsatte och jag själv blev äldre och 90-talet – efter Irakkrig och så vidare – kändes oerhört avlägset, blev filmen mer ett minne, en kuriositet, något att nämna nästan jämte begrepp som Tamagochi och Voxpop. Det kom även, för mig personligen, att bli en sådan film som försvann i sprickan mellan VHS och DVD; jag hade aldrig filmen på DVD. Jag hade en på VHS. Men det var inte ofta – på den tiden – jag hade någon större lust att titta på gamla videokasetter.

Allt som allt vet jag inte när jag såg filmen sist. Inför min återbekantskap med den kan jag inte säga att jag hade stora förväntningar. När det begav sig var Blair Witch ett slags populärkulturellt fenomen inom multimedia (som man sa då) och i mångt och mycket en film man i allmänhet betraktade mer som ett experiment än en riktig film. Man förutsatte att filmen skulle få spin-offs och efterapningar, men så blev märkligt nog inte fallet. Inte förrän 2007 års Paranormal Activity väcktes denna ”genre” till liv och blev till vad vi idag kallar ”found-footage”-filmer. De flesta av dessa är uppriktigt talat inte bra, och eftersom konceptet är kört till botten sedan ett par år tillbaka (se här, eller här eller, gawd, här) trodde jag uppriktigt talat att The Blair Witch Project mest skulle kännas gammal.
Men my oh my, jag hade helt fel. Filmen har åldrats fantastiskt bra, förmodligen av samma anledning som gav mig farhågor. Problemet med found footage-filmer  i allmänhet är att de har svårt att övertyga som ”autentiskt” material – praktiskt taget alla filmer jag sett i genren har vid något tillfälle sviktat i trovärdighet. Men det som gör Blair Witch så lyckad – faktiskt på ett riktigt obehagligt, transcendentalt sätt –  är att den inte är gjord med en gimmick i åtanke. Det är inte en ”found footage”-film. Det är en, förvisso lite iögonfallande trixig men ändå originell och gedigen film som människor arbetat hårt med.

 

Anledningen till att filmen fungerar är för att den är (eller: kan idag identifieras som) ett filmat rollspel. Regissörerna Daniel Myrick och Eduardo Sanchez har haft en outline för en intrig, men allt som händer i filmen är improviserat av ”skådespelare” som agerar som sig själva. Alla som påstått att filmen har dåliga skådespelare har mer eller mindre fel, eftersom skådespelarna i filmen deltar i ett slags experiment: Det är de själva som faktiskt på riktigt är ute i skogen och utifrån vad som händer på riktigt blir arga och frustrerade på varandra. Därför kan man säga att filmen, på sätt och vis, består av ”autentiskt” material. Det är en fascinerande studie i skådespeleri, eftersom det inte är skådespeleri. Eller rättare sagt, det är skådespeleri på gränsen till ett sociologiskt experiment. (Regissörerna själva säger, på DVD-kommentatorspåret att de hade svårt att redigera de 90 timmarna film till en enhetlig ”story” eftersom improvisationerna gick till sådana överdrifter, och hatet ”skådespelarna” började känna mot varandra var så intensivt).

Med kuslig närvaro märkte jag till exempel hur Joshua Leonard, när hans ”karaktär” blir ”galen”, uttryckte sig:

I see why you like [filming through] this video camera so much. It’s not quite reality. It’s totally like a filtered reality, man.

samt, i synnerhet, när han skriker på Heather (Donahue):

Okay here’s your character motivation: You’re lost, you’re angry in the woods, and no one’s here to help you, there’s a fucking witch and she keeps leaving shit outside  your door, there’s no one here to help you – She left little trinkets, you fucking took one of ’em – she ran after us, there’s no one here to help you. We walked for fifteen hours today. We ended up in the same place! There’s no one here to help you! That’s your motivation! That’s your motivation! 

*

Filmen är också intressant på sättet den inte visar nog med information för att förklara vad som egentligen händer i filmen. Det (enda) åskådaren egentligen ser är tre personer som springer omkring i en skog. Eftersom vi inte ser någon ”häxa” så är närvaron av det övernaturliga fortfarande ambivalent. Den som tvivlar på detta kan gå ut på filmens IMDb-forum där man snabbt kan notera att det fortfarande, tretton år senare, finns människor som utan minsta tvivel ”vet” att filmen inte innehåller någon häxa överhuvudtaget utan att det bara är tre ”idioter” som ”inte vet hur man hittar i skogen”. Argument som hörs här är att logiken föreslår att om de ”följer floden” eller ”tittar på kompassen” så skulle de ”hitta ut”.

Jag baxnar ännu lite inför dessa argument eftersom de i filmen följer floden, de använder kompass, de går en hel dag åt syd och sen en hel dag åt öst men går ändå i cirklar. Det är mer eller mindre uppenbart att det skett en slags förbannelse över karaktärerna (belackarna nämner sällan vart ljudet av barnskratt kommer ifrån, eller vart det spöklika huset, som i början av filmen förklaras vara nerbrunnet, kommer ifrån).

Men, för att vara fair, är det sant att en stor del av det som pågår i filmen sker på en psykologisk nivå. Dels beror det på att skådespelarna som sagt drev sig själva till vansinne, och blev arga på varandra, och började bete sig spattigt och irrationellt, och filmen är en dokumentation av detta, men den psykologiska läsningen kommer även från åskådaren. Det fina med Blair Witch är att det (då) unika formatet är självförklarande. Till skillnad från alla andra filmer finns ingen orienterbar ”värld” inuti filmen. Detta är inte ”karaktärer” i en ”film”; Detta är [lätt förändrade] människor i en [lätt förskjuten] verklighet.

Att föreställa sig att de tre huvudpersonerna faktiskt blir galna, och att inget övernaturligt händer i filmen, är dessutom inte en svår slutsats att dra. Det är lite grann som Kubrick sa om The Shining; tjusningen i den berättelsen, ansåg han, var  att man från början utgår ifrån att Jack Torrence är galen, och att inga spöken egentligen finns – och detta pågår så pass effektivt att vi inte ens märker när spökena faktiskt kommer in i bilden och blir ”på riktigt”.

En liknande jämförelse kan dras till Blair Witch Project, där vi inte förrän sista fjärdedelen av filmen börjar känna att det övernaturliga måste vara närvarande. Fram till den punkten kan man, om man vill, förklara det som händer med att vi inte ser något annat än vad kameran visar. Någon av de tre kanske har en egen agenda att driva de andra galna, till exempel genom att placera stenar utanför tältet och så vidare. Det är egentligen inte förrän den allra sista sekvensen – vid häxans hus – som vi ser något som på allvar trotsar logikens fält. Men på samma sätt som Kubrick argumenterade för The Shining, fungerar Blair Witch så att det är den psykologiska realismen som för historien framåt och oavsett om man tror på häxor eller inte så tar det övernaturliga förr eller senare över dikteringen av filmen, oavsett om man noterar det eller inte.

Även åskådaren bidrar med en psykologiskt orienterad tolkning (eller brist på tolkningsföreträde). Till skillnad från ”normala” filmer får vi inte veta exakt vart vi befinner oss, eller på vilket sätt saker sker, och precis hur utvecklingarna mellan karaktärerna går till. Eller, ens, hur lång tid som går medan de vandrar. Vi har bara filmmaterialet att gå på. När kameran varit på har den varit på. That’s it.

Detta kan låta typiskt för found footage-genren, men om man jämför Blair Witch med till exempel Paranormal Activity slås man av hur ”fejk” den sistnämnda filmen känns. Det är vad mig beträffar en helt okej film – och de flesta skrämseleffekterna i den filmen fungerar som de är tänkta att fungera – men man kan också notera hur man i den filmen presenteras för karaktärerna (som i en vanlig film), hur vi kan orientera oss i deras hus (där filmen utspelar sig; som i en vanlig film) och via det digitala räkneverket får vi till och med veta vad klockan är, vilket datum vi är på, och så vidare. Vi ser alltså på ”autentiskt” material som vi samtidigt har en slags mental kontroll över (som när man ser på vilken annan film som helst). Denna lilla diskrepans gör att mekaniken bakom filmen blir mer tydlig; filmen känns mer syntetisk. Blair Witch Project är fortfarande gjord i den analoga tidsåldern. Den består av filmrullar som tre personer filmat ihop på egen hand. I den enkla handlingen finns en stor genuinitet, och det har resulterat i en film som via en enkel gimmick lyckats ”transcendera” till den där gråzonen där all bra skräck – och konst, för den delen – bör vara: Där vi inte riktigt vet vad vi ser på. Där våra känslor för vad vi tittar på är oförutsägbara. Där ett obehag vi inte riktigt kan definiera uppstår. Det finns något behagligt mitt i allt det där, en hisnande svindelkänsla som samtidigt kittlas lite grann; vi vet att det vi ser är en konstruktion, men det är inte fejk.

Faktum är att det är läge att citera Zizek:

The mystery is that even if we know that it’s only staged, that it’s a fiction, it still fascinates us. That’s the fundamental magic of film. You witness a certain seductive scene, then you are shown that it’s just a fake, stage machinery behind, but you are still fascinated by it. Illusion persists. There is something real in the illusion, more real than in the reality behind it.

Alltså, vi vet att filmen är ”fejk”, men någonstans upplever vi ändå att vi sett dokumentationen av tre människor som sprungit vilse och försvunnit, troligen dött, i skogen – tagna av en okänd, mystisk kraft som vi nu förstår existerar inuti Maryland-skogarna som en skoningslös, reell övernaturlig kraft. Säger någonstans. Någonstans upplever vi detta som, en slags, verklighet.

Var jag lika tagen av filmen idag som för tretton år sedan, när jag var tretton? Nej, jag var givetvis tagen på ett annat sätt, för jag är förhoppningsvis en annan människa idag än jag var då. Då såg jag de tre filmarna som fascinerande exemplar av ”unga vuxna”, en märklig ålder tyckte jag det verkade som, då man är myndig och ”fri” men uppenbarligen fortfarande präglad av barnslighet. (Jag tror många som aldrig haft storasyskon känner igen denna lite odefinierbara syn på äldre barn/yngre vuxna ur barndomen).

Nu såg jag naturligtvis ett ännu mer realistiskt porträtt av människor i min egen ålder, och på så sätt blev upplevelsen ännu mer påträngande. Jag har träffat människor som de i den här filmen, de känns påtagligt verkliga. (Återigen, de ”spelar” också sig själva). När jag var tretton gjorde filmen mig rädd för skogen; nu vet jag att skogen är läskig. När jag nu såg filmen igen blev jag rädd för att campa. Jag hoppas jag inte ser om filmen om ytterligare fem år eller så, och finner mig själv bli rädd för hösten överhuvudtaget. Det är ju då man bör se att se på Blair Witch Project, allt enligt mina egna ”regler”. Kanske jag förberett mig på ett katatoniskt tillstånd…. eller så är det bara en film. Något som någon kanske borde påmint mig om när jag var tretton.

*

Min IMDb-recension av The Blair Witch Project, upplagd 6 juni år 2000 med rubriken: Realism scares. People who doesn’t want to think in movies hate this (jag var alltså 14)

(0 out of 1 people found the following review helpful)

This movie is scary as hell, and I’m not saying this because I’m hyped up, or because I’m going with my friends. Actually, the way I see it, everybody hated this movie. Well that is quite frightening. Has the world gone so crazy that people excpect I KNOW WHAT YOU DID LAST SUMMER every time they walk in to a cinema?

Let’s put it this way. You people who don’t like this movie has many reasons not to, but no one of them really is fair. I have read almost all comments and I keep seeing the same misstake in the ”bad” comments: You don’t seem to understand it. 1. Is it scary with a pile of rocks? Answer: YES, YES, YES! I bet if you heared some strange noise in the night, and wakes up to find a pile of rocks outside your tent, you would be scared as hell! 2. Heather annoying? Answer: NO, NO, NO! Isn’t her reaction pretty realistic? I mean, let’s face it: One of your best friends disappear without a trace (you ALSO hear him screaming in the night, but something is wrong, it isn’t him) and someones teeths poppes up. Anyone, exept for Superman, would panic and, yes, scream.

3. Throw up for the cameras? Answer: This was one of the stupid comments? What did you want them to do? Keep the camera straight, even though the circumstanses? I don’t think so. Didn’t you know before you saw TBWP, that the camera would be like this through the entire movie? Some other comments think that it’s boring, probably just because that it is not like any other horrorfilm. They maybe want to see the actual creature, but HEY! That’s the scary thing about a horrormovie isn’t it? The unseen evil… You know that something is out there, but you never get to see it, or at least get a clear shot. That freaks, at least me, out. You guys probably wondered where the music were, or ”where did all the gore and effects go? isn’t this a horrormovie”? Yes, it is. But it is a horrormovie that is very, very, very, very scary without anything of that in it. Only using a large forest, some voodostuff, and human minds and then making a masterpiece, is pure cinema art. And something we don’t see every day

REALISM SCARES HERE:

First of all, the acting IS NOT BAD! It is just the fact that this is a REALISTIC PORTRAIT! This is the way they’d react too, whatever they say, and it seems to piss them off royaly.

The PLOT is genius for a non-budget film. Also the 8mm is genius for a non-budget. Didn’t you guys feel like this was something REAL? Didn’t you get the feeling that this actually happened? Frankly this movie felt like a recording I found on the attic or something. Because I could RELATE TO THE MOVIE, IT WAS VERY REALISTIC! All these negative comments, nobody says anything about it not being realistic, because IT IS! And NOBODY EVER THOUGHT ”Hey, it was pretty realistic…Maybe that was the scary thing about it?” Well, IT WAS!

*

Jag säger bara: Only using a large forest, some voodostuff, and human minds and then making a masterpiece, is pure cinema art.

And you can quote me on that!

Annonser