Spekulationer om generationer

av Fredrik Fyhr

Ända sedan jag var arton eller så har jag varit nyfiken på att spekulera om framtida generationer; närmare bestämt de som fötts på 2000-talet, dvs. de som föds nu. Jag har alltid föreställt mig att, eftersom tid ju rör sig i epoker och eftersom generationer följer varandra med en typ av reaktiv kausalitet (x blir y som blir x igen, typ), måste ungdomen, say, år 2035 vara en kulturell antites till ungdomen 2005 (eller 2015, för den delen). Så har det varit förut, så lär det bli igen.

Det är en öppen diskurs, för min del. Vad för typ av generation växer upp med a) 80-talistgenerationen som närmaste föregångare och b) det samhälle som 80-talistgenerationen växt upp i och i assimilation börjat bidra till? Därutöver finns alltid saker i framtiden som lägger om kartan utan att man kan förutse det – World Trade Center, Watergate, Breivik, et cetera – och i vår tid har vi även en teknologisk framfart som gör att teknologin – till skillnad från hur det varit förr – rör sig snabbare än människan.

Jag har alltid föreställt mig en slags kulturrevolution, utan att veta säkert om det varit önsketänkande. Exakt vad för typ av kulturrevolution, exakt hur den ser ut, går inte att säga (oundvikligen har den något att göra med de saker jag nämnde i förra stycket). Men jag har tänkt mig en kulturell reaktion, eftersom 80-talistgenerationen är så anti-kulturell, så ointresserad av kulturella strömningar, eller idén om en kollektiv kultur.

Vad vill en generation? Frågan innebär: Vad begär människor födda i en viss tid. Är det verkligen så, som jag nyss skrev, att 80-talistgenerationen är kulturellt ointresserad? Ja, till den mån man kan prata generaliserande om ”en” ”generation” så anser jag det. Sysslar vi inte med kulturella evenemang på gräsrotsnivå? Vill vi inte alla komma together och ha workshops och fina, intressanta, hot topic-seminarium? Jo, alltså, visst. Vi är väldigt, väldigt bra på att sätta upp skyltar. Vi är bra på att hänvisa varandra vart vi ska gå om vi vill belysa att vi är ”kulturella”; vi är bra på att ge oss själva skyltar också, nämligen. Vi är bra på att snacka för att få tiden att gå. Men intresset för en kollektiv kultur är fortfarande lik förbannat icke-existerande; 80-talistgenerationen är överhuvudtaget inte intresserad, alltså verkligen intresserad, av något särskilt alls, vad jag kan se.

Det har sedan länge framgått att 80-talisterna kommit att bli den mest självcentrerade och egoistiska generationen någonsin. Det heliga talet för your average 80-talist är ett (1), och allt 80-talisten tänker och gör cirkulerar kring denna singular-magnetism – Inte minst står 80-talisten, som vi kan kalla för Hen, med sig själv i epicentrum. 80-talisten vill göra sig själv unik, specifik, definitivt urskiljbar; alla 80-talister har en inre portfolio där det finns en uppsättning värdeord, koder, interna skämt, filmregissörer och bandnamn, författare, och så vidare, som förklarar Just Vem Hen Är. Det vill säga; inte vem du är och inte vem jag är, och definitivt inte vilka vi alla är. Utan bara vem Hen är. Hen, 80-talisten, the average one, vill kunna välja och vraka bland allsköns idéer och terminologier för att välja Just Exakt Den Terminologi som hen föredrar att applicera i sin inre portfolio. Det verkliga intresset för den riktiga världen, och att även de politiska och ideologiska signifierarna ska fungera där, existerar helt enkelt inte.

Nej, the sad truth är att 80-talisten till stor del engagerar sig i till synes allmängiltiga saker för att definiera sig själv. Såväl Facebook-grupper som Vita kränkta män som valfri Så-Här-Får-Det-Inte-Gå-Till-Lajka-Nu-Gör-Uppror-Nu-grupper, har redan den inneboende strukturen att de (grupperna) blir titlar som kan appliceras på profilen; detta helt bokstavligt talat. 80-talisten vill förklara att hen antingen tycker si eller så, och är medvetet polariserad – tillhör ett eller ett annat politiskt/ideologiskt/”kulturellt” lag och kan alltid identifiera sin fiende, det är extra viktigt – men det är fortfarande endast och enbart för att 1. Tillfredsställa sig själv och 2. Sälja sin profil för omvärlden, i hopp om att få tillbaka någon form av social valuta (likes, till exempel; Facebook har överhuvudtaget kommit att bli ett fantastiskt talande mikrosystem som speglar den här verkligheten).

80-talisten har svårt att begripa vad en allmängiltig sak egentligen skulle innebära. Det är en oerhört svår och abstrakt idé för 80-talisten att faktiskt förstå, detta att samhället faktiskt på allvar skulle vara ett kollektiv, i vilket hen är en del. 80-talisten tänker helt enkelt inte i vi-form; till den mån ”vi” finns så finns ”allihop” och inuti denna allihop-massa kan olika saker fiskas upp för att jag ska kunna definiera mig själv. Det har att göra med att 80-talisten växt upp i ett tidigare typ av välfärdssamhälle, där Internet inte fanns, vägledd (eller ”curlad”, om man vill) av en medelklass som brett ut sig till nästan allomfattande proportioner; denna medelklass kommer i sin tur, främst, från 40-talisterna. 40-talisterna är 80-talisternas största motpol, symbolen för De Enhetliga Idéernas Död och Misslyckande. Inte bara den utopiska vänsterns död, menar jag, utan även enhetliga idéer överhuvudtaget. Det där med ideal, att förändra världen, att faktiskt Tycka En Sak och Veta Precis Varför, det är nåt som 40-talister gör. Ta Ulf Lundell på singeln Är vi lyckliga nu:

”När ska vi äntligen sluta att sjunga Internationalen/När ska vi sluta att gå runt med röda fanor/När ska vänstern äntligen bli den vänster/vi så väl behöver i dessa dagar/Med solkiga kragar/står tiggarna och väntar på slantar/utsträckta händer/trasiga vantar”

Notera användandet av ordet vi. Notera det helt rättframma, utan-vidare-avfärdandet av första maj-tåget (en 80-talist reagerar omedelbart via polarisering och term-markering; Ulf Lundell måste vara ”höger”, eller ”surgubbe” et cetera). Notera de till synes melodramatiska sista raderna om ”tiggarna”. (För bryr vi ens oss om ”tiggarna”? Är de ens riktiga människor? Jag ska återkomma till den punkten). Uj uj, suckar your average 80-talist, fastän vi alla vet (alltså, vi vet verkligen allihop) att första maj-tåget idag har samma funktion som julafton eller dansen runt midsommarstången. Det är en fråga om tradition och ritual, även om en sådan enhetlig vänster ju mer eller mindre är död (liksom alla andra enhetliga idéer) på samma sätt som julrusch och kommersiell hets konkurrerat ut den redan sedan länge bortsekulariserade Jesus Kristus, som besynnerligt nog är figuren för vilken vi faktiskt, ändå, firar jul. 80-talisten (hen, kanske inte just du, men hen) skulle aldrig få för sig att inte fira jul – det skulle nämligen oundvikligen innebära ett iögonfallande statement och såna är 80-talisten livrädd för – utan 80-talisten modifierar förstås sin egen jul så att den blir en slags kompromiss; det är konstigt att man firar jul i ett så sekulariserat land; det är tradition; vi löser det här på vårt sätt (dvs; jag vill ha det så här). Det är samma sak för 80-talisten i första maj-tåget; jag är här för att jag tänker så här om det hela. Sen får alla andra (notera, ”allihop”, inte ”vi”) tycka vad dom vill.

80-talisterna har helt enkelt inte the balls att bryta med Internationalen, eller julafton, eller något annat (till skillnad från 40-talisterna, som faktiskt tyckte saker på riktigt och agerade utifrån det för att förändra, de skapade nya lagar och regler och en ny kulturströmning i vi-form) för 80-talisten har inga idéer om hur samhället ska fungera; detta eftersom 80-talisten trots sin driftighet bär på ett fundamentalt tvivel på sin egen förmåga. Där 40-talisterna hade sin egen tro på en kollektiv gemenskap, byggt på enhetliga idéer, så har 80-talisterna istället det mediala klustret, som jag nämnt tidigare. Förutom att denna förvirrande gröt gör det lätt för en 80-talist att känna sig ensam, förvirrad, förtryckt och deprimerad (80-talisterna är rekordartat deprimerade, en ännu nästan oskriven sanning) så gör det även 80-talisten oförmögen att våga ta egna beslut. Liksom efter Guds död hos Nietschze, liksom efter modernismen och vadandet i den ofta grumliga postmodernismen, befinner sig 80-talisten i ett anti-ideologiskt landskap där relativismen spätt ut alla självklara idéer och gjort det ohållbart att formulera definitiva uppfattningar. Det blir istället till att identifiera sig på de sätt som finns att identifiera sig på – gärna via Ansiktsboken – och medan samhället står still, kulturellt och politiskt, irrar 80-talisten runt i cirklar och jagar sin egen svans.

*

Men, det jag alltså ofta funderat på är hur framtida generationerna kommer se ut. Om 80-talisternas motpol är 40-talisterna (och 50-talisterna; jag räknar dock ej med de stackars glappgenerationerna födda på 60- och 70-talet, though they have my sympathies) så föds 80-talisternas motpolsgeneration här och nu idag (på ett ungefär). 80-talister präglas av att ha växt upp under ett paradigmskifte – vi föddes i en analog tid, men växte upp och/eller blev vuxna under digitaliseringen – och detta är ett faktum jag tror kommer bli alltmer tydligt ju längre tiden går. Generationer som föds nu föds i den digitala världen; 80-talisternas barn och barnbarn kommer att bearbeta information på sätt som vi helt enkelt inte idag kan föreställa oss. De kommer att kommunicera sinsemellan på sätt vi inte förstår, via medel och medium vi inte behärskar flytande, om ens alls. Jag föreställer mig att de kommer föra sin dom över 80-talisterna av samma anledningar som 80-talisterna fört dom över 40-talisterna, fast givetvis tvärtom. Om det är sant att det tillhör ungdomen att vända sig mot sina föräldrars kultur så borde 80-talistföräldrarnas brist på kultur vara det iögonfallande för en ung människa om femton-tjugo år. 80-talisterna kan komma att ses som ömkliga och mjäkiga, gnälliga och dumma, tramsiga och omedvetna, förlegade och utan identitet – eller helt enkelt utan balls, som jag nämnde tidigare. Jag tänker mig här en kulturell revolution av något slag – kanske inget våldsamt eller världsomvändande, eller kanske något i allra högsta grad våldsamt och världsomvändande – och till den mån man kan sia i framtiden här och nu så ser jag ingen annan sak att vända sig emot än 80-talisternas brist på kurage och kultur.

Men hur blir en sådan reaktion möjlig? Här ska jag våga mig på att bli lite besk. Är det möjligt att 80-talisten, på samma sätt hen ser enhetliga idéer som något abstrakt, faktiskt även ser rena emotioner (känslor) som något lika abstrakt? Kommer 80-talisterna, i takt med att de skaffar barn, bli bättre och mer lyhörda människor? Kommer de uppleva det där omtalade skiftet som tidigare generationer ofta pratat om, det där att ”jag” inte längre blir intressant efter att barn kommer in i bilden?

Eller, uj uj, är det möjligt att 80-talisten fortfarande bara ser sig själv? Kommer det inte rentav bli en utmaning för 80-talistgenerationen att i framtiden bilda familj eller, främst, uppfostra barn? Hur ska 80-talisten kunna lägga sig själv åt sidan, anstränga sig helt för en annan varelses skull och dessutom lära denna varelse något; vad skulle det vara, när 80-talisten inte har några självklara värderingar?

Vad vet 80-talisten om empati? 80-talisterna känns inte, i mina ögon, som en generation som fått lära sig värdet av empati, eller ens vad ordet innebär.

Empati är förstås symbolen för det goda, och Den Goda Viljan flödar förstås på statusuppdateringar och mellan raderna på olika event och så vidare. Men är detta empati eller är det kodordet ”empati”? Är det – på samma sätt som solidaritet, demokrati, et cetera – epitet 80-talisten använder som kodord att applicerats som värdemarkörer i den egna, inre, portfolion: Jag är empatisk, solidarisk, tror på demokrati, mångfald. Jag är polariserad humanist. Min fiende är rasism, extremhöger och inskränkthet. Alla ska med. Alla människor är bra, så länge de inte är mina fiender, de dåliga. Allt detta proklamerar jag inte för sakens skull utan främst för att Du ska veta vem Jag är.

Empati är förstås en känsla, men det är också en egenskap. Det är en verklig, autentisk, egenskap. 80-talisten, som har svårt att förstå ord som ”verkligt”, ”autentiskt”, ”definitivt”, har en dunkel och ofta oklar uppfattning om dessa egenskaper, då de svävar fram och tillbaka inuti klustret. 80-talisten vet vad empati innebär – som kod – men har svårt att direkt, på en gång, uppfatta empatiska känslor, ute i verkligheten. Eller är jag pessimistisk om jag säger så? (Vågar jag stå för något alls?)

Ett bra exempel är den hemlösa tiggaren som ber om pengar – en annan kodifierad figur, en karaktär, aldrig flera individer – och 80-talistens catch-22 inför denna figur. Det överrensstämmer med empati-koden 80-talisten vill följa att bidra med en slant eller två. Men det tar också emot; detta för att alla vet att det är ”hyckleri”. Detta för att själva gesten – då vi ger småpengar till tiggaren – inte tillfredsställer oss fastän vi följer empati-koden. Det innebär, ja det måste innebära, att empati-koden inte innehåller någon verklig empati. Istället för att reagera, sympatisera, faktiskt känna verklig empati, för tiggaren, bereder vi oss istället omedelbart för att skramla fram mynt – handlingen, byggt på vårt inlärda kodsystem, har föregått själva känslan; frågan är om känslan någonsin funnits där till att börja med. Om vi bryr oss.

Att ”bry sig” är detsamma som att känna empati. Jag har vid många olika tillfällen råkat på människor som ofta säger att dom bryr sig (eller att dom ”visst bryr sig”) om något, fastän dom i själva verket inte bryr sig alls. Eller så tror dom – eller utgår ifrån – att dom bryr sig. Eller så bryr dom sig faktiskt, men utan att kunna ge ett korrekt uttryck för denna empati. Och detta problem, i sin tur, varken vet dom eller bryr dom sig om. I en otroligt fascinerande intervju från 1966 pratar Stanley Kubrick om hur meningslöst det är att bry sig om något om man inte faktiskt agerar utefter den känslan och vet vad man gör när man gör det:

”A lot of people that appear to care, or may actually care, are still not going about things the right way. When you think about it, I generally find that it’s just that they don’t have a good generalized approach to problem solving. They’re not thourough. They don’t concider all the posibilites. They don’t prepare themselves with the right information, and so forth”

Kubrick talar här i ett mer tekniskt sammanhang, att bry sig om att göra sitt bästa för att framställa något (en film, troligen), men i grund och botten överrensstämmer resonemanget med Immanuel Kants definiton av empati i det kategoriska imperativet, den i mina ögon mest tillfredsställande definitionen för vad empati är. Grundformuleringen för denna moralens högsta princip är ”Handla endast efter den maxim genom vilken du tillika kan vilja att den blir en allmän lag” (dvs. en gammal hederlig kristen sanning) men specifikationerna är viktiga: En person måste handla rätt med gott samvete, och alltså inte för någon egen vinnings skull eller för någon annan anledning än att den rätta handlingen är den rätta att göra.

Att bry sig, att agera empatiskt, skulle alltså innebära att man 1. Upplever att man känner med en annan människa 2. Agerar utefter denna känsla och inget annat för att hjälpa den andra människan och inte på något sätt sig själv och 3. Man gör denna handling utan att bry sig alls om hur omvärlden reagerar eller om någon ens finns i närheten att se det; man gör det, alltså, beredd på att få noll tillbaka från någon alls.

Ja, ni hör ju själva, what are the odds of that i vår tid. Att vara en god människa utan att skylta med det; att tro på en sak utan att rubricera den på Facebook och sprida den vidare; att vara lugn och säker med sig själv, veta vad man känner och uppleva sina känslor direkt utan att längre se koderna. Det händer ju inte. Eller gör det det?

Det återstår att se, antar jag. Frågan håller mig därmed vaken. Jag, liksom alla andra 80-talister, kommer inte ifrån känslan av att samhällets utveckling inte kan påverkas av mig. Eftersom jag inte kan bli en del av ett vi. Jag liksom de andra kan skriva vad jag tänker och känner och anser, medan tidevarvet skiftar som om ingen av oss har något med det att göra.

Advertisements