Höstvykort

av Fredrik Fyhr

Hej vän. Jag skulle skriva att det är så mycket nu, sen skulle jag skriva att det inte är mycket alls. Det är en sådan tid på året, var en tanke jag också hade på tungan. Vi är som vi är, en blind som leder en blind fastän ingen av oss leder och vi istället far omkring, lite som fallande löv som aldrig når marken utan fortsätter framåt utan riktning, genom parker där änder låter kwäk kwäk kwäk… Det är så mycket saker man förväntas ta ställning till, men du vet lika väl som jag att det är svårt för när som helst, för att inte säga jämt och ständigt, blir man istället stående liksom perplex över det där banala och samtidigt överstora i att man är vid liv, eller att det åtminstone verkar så; fenomenet, det mänskliga tillståndet, och allt det där. Utanför mitt fönster har jag ett gigantiskt träd och alldeles nu är varje löv gult. Bakom trädet ser jag en mulen himmel och över den flög alldeles nyss en skock svarta fåglar. Jag kommer inte ifrån det där som Poe skrev; ”All that we see or seem is but a dream within a dream”…. Du har kanske hört att jag har något på g. Det är sant men, som vi brukade säga, så vet jag inte om det är lilla g eller stora g. Sant är dock att jag tänker börja om här, eller en bit längre fram på vägen åtminstone. Jag menar börja om i hjärtat, förstås. ”I’ve got contacts deep in Mexico, where the servants have been seen”. Skulle jag göra en lista med sånger som förklarar, eller illustrerar menar jag förstås, mitt tillstånd nu skulle nog den sången vara med. Även Kom ner från ditt torn, en ganska hjärtskärande illustration, som Kal P Dal gjorde. Och Dirty Rain, från Ryan Adams senaste skiva.  Och Eld i berget, som jag hoppas du har hört. Jag skrev, förresten, följande rader för inte så länge sedan:

Eva jag är glad för din skull
Jag har tänkt på dig när jag vart full

Det var tusen år av saknad,
och sen tusen år utav skuld

Eva jag är glad för din skull
Du hade silver och nu har du guld
Det tog mig tusen år att fatta
vad du från början förstod

Kalle sjunger på den där sången jag nämnde att ”Jag vet inte alls hur det ska gå för mej”. Så känner jag också. Men jag, liksom du, saknar förmåga att sjunka ner i någon verkligt destruktiv dy. Det är som att man alltid har en anledning till att hålla modet uppe. Även här och nu, idag, i en tid som vår. Märkligt nog.

PS.

Man har upptäckt en ny planet som liknar Jorden. Den finns i ett parallellt solsystem till vårt, i konstellationen Kentauren. Chansen att upptäcka biologiskt liv uppskattas vara en på tusen. Men, förklarar man, det är ingen dålig siffra om man räknar på en kosmisk skala.

Annonser