Att inte dansa – eller: The Evergreen of the Outsider

av Fredrik Fyhr

Att inte dansa. Detta är ett stigma utan självklar verkan. Man kan, nämligen, inte vara en icke-dansare. Man kan vara en soffsittare, en hörnståare, en bordshängare, men aldrig helt en icke-dansare. Det måste vara något annat, sådan är den naturliga responsen. Oh, han är blyg. Han vill egentligen. Han försöker vara lite cool. Han är inte tillräckligt full. ”Mm-hm”, låter jag för mig själv, nog är det något annat allright, det är något helt annat.

Now is the time for a digression, in which to describe our heroes’ feelings. Arthur keeps watching his feet, but his mind is on Odile’s mouth and her romantic kisses. Odile is wondering if the boys notice her breasts moving under her sweater. Franz is thinking of everything and nothing. He wonders if the world is becoming a dream or if the dream is becoming the world.

Then again, jag älskar idén om dansen. Jag dansar gärna mentalt. Jag tänker gärna rytmiskt. Jag formulerar mig gärna längsmed vissa taktslag; kling-klang, kasplatsch. Jag använder mina händer, såsom när man spelar piano, så ofta jag kan. Det är mycket som fungerar så. Katter, till exempel. Tycker mycket om idén om katter. Djuren i sig själva gör mig ofta suspekt och irriterad. Hundar är mer utmattande, men också mer tillfredsställande i det långa loppet. Inga djur går ju förstås upp mot de bästa djuren; igelkottarna, ekorrarna, alla andra av naturens icke-dansare, de som sköter sitt med sina egna personliga neuroser och tendenser skötta på ett sådant sätt att de inte utstrålar skuld eller skam.

De där Thåström-ackorden som när som helst kan slå in, som från en mulen himmel; jag tänker på Från himlen sänt främst. De som förstår vad den sången går ut på, de förstår verkligen. Fjärran från den löjliga idén om ”outsidern”. Djupt inuti icke-dansarens rytm. Ingen är en sådan konkubin – det rätta ordet är hora – som icke-dansaren, för om du inte dansar då sitter du bara där och då kan du vara vem som helst, eller rättare sagt vad jag än begär att du ska vara… Så står vi då, alla vi själens trälar, i mänsklighetens tjänst. Dörrarna är öppna och våra hjärtan är allas att nöta. Så frågas det varför min tunga är så förvriden; det var ju ni som kysste sönder den, till förmån för er själva – det som ni hela tiden påstod var jag. Jag sitter här där jag sitter för jag har suttit mig ner här. Jag har suttit mig ner här för att jag är den jag är. Jag är den jag är för att det är den ni gett mig tillåtelse att vara. Luften i det här rummet tycks klar och ren att andas, men de utrymmen jag kan röra mig på är både fria och kvava. Alldeles där, utanför balkongen, där ett vitt skynke lätt glider i vinden från dörröppningen, tycks jag stå och blicka ut över staden som om jag tror mig vara tagen ur en målning. Men det är en målning. Er målning.

”Azo”, som man säger i Japan, väste jag för mig själv medan jag såg mig omkring på en så kallad examenshögtid i den stora salen i den stora, vita byggnaden i den lilla, stora staden där alla diplomen trycks. Här hade vi samlats, alla något uppklädda (Klädkod: Kavaj) för att inför släkt och/eller vänner få höra av diverse talare att framtiden är ljus och att det finns mycket jobb för humanister.

Förbryllad lyssnade jag på denna kompletta lögn och kunde inte för mitt liv förstå varför den uttalades, och dessutom så muntert.

Inte för att jag kände att det angick mig, direkt, ty ”the dignity of labour it never rang true to me”, men för att det trots allt var lite överraskande. Gärningen, menar jag, är väl det ovärderliga, det tidlösa, det vi kan lägga någon slags heder i. Varifrån vi får våra pengar är ointressant för någon annan än oss själva. En syssla är bara en syssla. Pengar är bara pengar. Hjul är bara hjul, de går runt. Allt det värdefulla händer däremellan; det vill säga, allt det tråkiga och praktiska rörandes våra sysslor och våra inkomster händer däremellan, medan livet är själva det hela, i synnerhet allt som inte innebär stret. Alla vet detta, men skrattar åt det, ända till sin ålders höst då dom alltid ångrar att dom inte gjorde som icke-dansaren. Då, när man betraktar det liv man levt som nu består av överhängande dåtid, kan man enkelt se på de rädslor man hade och se dom för vad dom är. Rädslor, ja. Också saker som bara stod i vägen. Alla gamla människor vet att rädslan är människans värsta fiende, för ingen gammal människa är längre rädd för någonting. Mer eller mindre.

Jag har haft så många underbara samtal med äldre människor. En gubbe sa en gång att en höftskada var det bästa som hänt honom. Det är mycket mer stimulerande, i längden, att betrakta människor som dansar på ett golv, än vad det faktiskt är att vara där. Det var så han sa. Han dansade mest till countryballader, dansband, och sådant, och han tyckte det var märkligt på sätt och vis att han aldrig någonsin saknat det när förmågan väl togs ifrån honom. Han är död nu, men jag minns honom väl och på så sätt lever han kvar i en generation till.

Jag antar att jag inte dansar därför att alla människor behöver en människa som sitter still. Från den stilla positionen ser det kanske ut som att jag iakttar, men det motsatta är alltid minst lika sant. Ibland mer. Deenisomeromkånstigadeenisomesomjag.

Det var jag som höll en spegel, en spegel höll jag ner. Och allting som ni såg där, var sånt ni ville se. Glöm allting som ni lärt er, glöm allting, det var fel. Alla namnen som ni gett mig. Alla namnen som ni skrev. Det var jag. Det var jag.

Annonser