de hemsökta fläckarna

av Fredrik Fyhr

Ner längs glänsande, kalla gatstenar som lamporna reflekterar mörkt gula – i ett oktober-november-regn som är snö innan det når marken – och det är inte stolthet eller högmod jag känner studsa tillbaka från väggarna omkring mig. Jag kan inte döma ut dessa fönster, dessa lyktor, denna så kallade värld. Bara för att jag redan när jag var liten såg upp på himlen och konstaterade att den var det enda som var på riktigt, bara för att jag redan från början var där, uppe i det blå, så att säga, eller för all del nere i det svarta; beror ju på om det är natt eller dag. Nej, det är inte högmod, jag menar; det kan inte vara det. Det vore dumt. Bara barn har råd med högmod.

Inte heller är det saker som saknad och längtan, drifterna… de som tycks banala när man objektifierar dom, ”ser dom för vad dom är” (vilket egentligen är att förminska dom, se dom för vad dom inte bara är, men man gör det enligt en slags realistisk tvångströja som av någon anledning är ”normal”), lika fyrkantiga och dumma som träskivor att såga i… och som egentligen är något mycket mer, en ström, en fors inuti en, men strunt samma, strunt samma…

Inte är det något av dessa saker, medan jag rör mig här – utan riktigt uppsåt, mer för att ge utlopp för känslan av att något värker, liksom vända sig utåt, försöka hitta ett hål inuti mig, ur vilket allt detta kan rinna ut; begäret efter avlastningens tillfredsställelse. Men det är inte det heller. Vad det är, vad det faktiskt är i sig självt, är upplevelsen av ett sublimt varandefenomen som inte är alldeles lätt att förklara.

Det är den nattliga busskuren, till exempel, den som finns utanför staden, eller på en ödslig gata. Den som lyser där i höstmörkret och där det kanske finns en eller två eller noll människor.

Det är den tomma parken i natten, där änderna sover, och där en gatulykta flimrar utan att någon är där att konstatera det.

Det är taxibilar på drift.

Det är nedsläckta byggnader, det är ett tänt fönster.

Och så är det jag, som rör mig här, längsmed ödelagda gator utan mål.

Dessa är exempel. Vad är dessa saker? De är saker som innehar närvaro, men saknar skeende. De kan innehålla människor, men inga ritualer. De innehåller händelser men inga syften. De skiner alltid, lyser alltid i mörkret, utstrålar sin världslighet, suger rentav åt sig yttre objekt och för in dom i den egna ramen. Det är det utmarkerade ingenmanslandet, det definitiva mellanrummet, den sociala verklighetens leerstelle, det sublima men inte det unheimlische, för det saknar aktivitet, den värld som i ett och samma skinande är ingenting, ett tomrum, och samtidigt någonting, ett tomrum, och det finns ingenstans, ett tomrum, men inuti det tycks det vara allt; tomrum, i vilka man kan röra sig, och knappt märka av att man är vid liv.

Annonser