Min syn ej förvilla

av Fredrik Fyhr

Jag älskar Bellman. Bellman är för mig löftet om att historien finns, och att den inte lär oss något annat än att tiden på det yttersta planet inte existerar. Bellman är löftet om Bellman, och i detsamma löftet om mig. Löftet om att det inte är du som är galen och, som J.M Barrie så vackert gåtfullt uttryckte det, allt det här har hänt förut och kommer hända igen.

Bellman, nu är du blott en själ. Vetare står med sin forskning ovanpå denna själ och försöker koppla ihop dina spår, lösa ditt pussel och vad kan du i någon sfär av tid kunna bry dig om det; intet, naturligtvis! Du är placerad likt en bricka i det brädspel som är den historiska, därmed helt imaginära, stolta staden 1780 och man placerar Movitz där och Fredman där och Ulla Winblad där men – du visste redan då, såsom jag vet det nu – att dessa titlar syftar till kroppar, vestibuler, godtyckliga skal och det är istället känslan av att ni levt och den intensiva, blodigt pulserande närvaron man fortfarande känner av er; era spöken, kort sagt. Nu är du blott en själ, ja, och den spökar i våra.

Leif Bergman sjunger epistel 74 och den når ut omedelbart ut i rymden, där den hör hemma. Din hand, som skrev texten, är död. Din röst, som sjungit sången, är tystad. Platsen du var på finns inte kvar. Företeelserna, tingen, livet och människorna i din konstanta närhet, som absorberade dig och gjorde dig till den du var, sedan länge försvunna. Lika borta är din värld som Çatalhöyük, Romarriket och andra gaffelhögar; min, vår, här, ska följa om bara något hundratals år eller så.

Ändå ser jag som i flimrande brottsstycken av bilder bakom min näthinna hur Bergeströmskan sällsamt döljer sin hemlighet med ett förrädiskt leende; hur du super dig dimmig av hennes närvaro och hur Movitz är kär, sådär fånigt dumt och pinsamt kär, men solen skiner vit in genom fönstren och det är en god tid att vara vid liv, just detta ögonblick… jag ser det inte klart och tydligt, in i minsta detalj; jag ser det som mjuka kinder och intensiva ögon som stiger och sjunker in och ut ur Okeanoshavets mörker. Framför allt känner jag hur själarna dansar i atmosfären – på så sätt man enbart kan känna, aldrig se, sådana fenomen – och medan all er sorg, all er möda, allt ert slit, all er korta lycka, rena glädje, stora skratt, all er besvikelse, sättet era hjärtan brast medan era kroppar förstördes, sättet ni levde tills ni dog, medan allt detta långsamt svajar fram och tillbaka som väldiga vimplar vävda i transcendentala material, så tåras mina ögon och jag inser att det finns hopp. Nu som då.

Annonser