The Curse of Frank Black

av Fredrik Fyhr

*

Jag är en av de i min generation som fick titta på Arkiv X när jag var liten; allt enligt devisen att visst, serien var ”läskig”, men den var också ”kul” – jag tror åtminstone det var devisen – eftersom den trots allt inte handlade om verklighetens våld och mörker utan utomjordingar, folk som kunde förlänga kroppslemmar och dylik paranormal kitsch. Dessutom var det en serie som gick sent på kvällen, och däri fanns också en tjusning, och en pedagogisk uppmuntrande effekt, eftersom det gav mig bekräftelsen att jag faktiskt var för stor för att gå och lägga mig efter Bollibompa. Arkiv X började sändas på TV 4 kring 1995 (källa), och blev bara större kring 1996 och 1997; jag var alltså i mellanstadieålder när detta skedde, och det är precis så jag minns att det var också.

En helt annan sak var dock Millennium, Chris Carters uppföljarserie till Arkiv X. Tanken med den var att göra en mer allvarlig, rent ut sagt deprimerande, thrillerserie om verklighetens ondska och verkligt groteska mord, som präglades av en indirekt religiös tematik; när världen är en sådan becksvart plats, vad finns det för möjligheter till tro, hopp och kärlek? Det var en mycket vemodig serie som inte gick mer än tre säsonger – till viss del var det för att den var för bra – och det som gjorde den så stark och obehaglig var just blandningen mellan den sorgsna tematiken och det ofta skoningslösa, Seven-inspirerade våldet (som för det mesta inte var grafiskt utan psykologiskt). Jag vet inte när serien började sändas i Sverige, men jag minns att den fortsatte gå på samma sändningstid som Arkiv X medan den serien gjorde något slags uppehåll och jag minns att mina föräldrar – efter ett avsnitt eller två – bestämde att det här fick inte jag se på. (Jag var därmed degraderad till att gå och lägga mig tidigare än förut! Oh the shame…)

Men situationen förändrades ganska snart i och med pubertetens gråzonslandskap; Jag minns också att jag var följde Millennium med en fascination vars natur jag i efterhand bara kan spekulera i. Jag var tolv-tretton, i den ålder när man för första gången börjar fundera på sig själv och sin omvärld (åtminstone gjorde jag det), och jag tror Millennium gav mig ett fönster till världen som jag inte helt begrep, men som fängslade mig just för att jag inte visste vad som skulle komma härnäst. Jag minns att jag blev besviken när den slutade gå, och jag istället blev tvungen att återbekanta mig med Mulder och Scully, figurer som jag då kände var passé, i en ny säsong av Arkiv X, en serie jag började tycka kännas fånig (att markera sådana saker är förstås också vanligt förekommande i den åldern).

Jag köpte serien på DVD för några år sedan och var väldigt imponerad över hur bra den fortfarande var, och hur otroligt bra den åldrats. Troligen var Millennium för svart, och samtidigt för romantisk, för att gå hem; den krävde för mycket av 90-talets mer optimistiska åskådare och den var dessutom subtil, förklarade aldrig sina budskap rakt ut, utan tvingade åskådaren att hitta en egen mening med innehållet. Samtidigt är det inte bara publikens fel. Chris Carter var tvungen att fortsätta arbeta med Arkiv X, och lämnade över Millennium till fel händer. Det är också bara första säsongen som känns riktigt gedigen, genomarbetad och inspirerad – Arkiv X-männen Glen Morgan och James Wong tog över andra säsongen och svek den med en massa övernaturliga pajigheter fastän poängen var att serien inte skulle innehålla just sånt, och säsong 3 är mer en sån där rörig, ”sista säsongen för dom kommer ändå lägga ner serien”-historia som har sina stunder, men ingen som helst helhet.

Lance Henriksen gör sin bästa roll någonsin i huvudrollen som den före detta kriminalaren Frank Black; i denna figur ville Carter ha en jordnära och lakonisk äldre man, en dystymiker, som kämpade med sin egen tro på mänskligheten och sin förbannelse; detta att han förstår hur onda människor tänker, och han kan följa deras spår; han är, kort sagt, del av ondskans värld och han har alltid svårt att ta sig ut till ljuset, symboliserat av hans intelligenta fru och glada lilla dotter som han bor med i ett gult, idylliskt hus. Ett missförstånd var alltid att Frank Black var ”synsk” eftersom han gick omkring på brottsplatser varpå man i avsnitten alltid klippte till brottsstycken av mordet som om han ”ser” vad som händer i visioner likt en magiman. Men, som Carter och Henriksen alltid påpekat, detta är bara en visuell metafor för att han instinktivt och intuitivt förstår hur ett mord gått till, eftersom han bär på denna ondska själv. Det är inte vad han bokstavligt talat ser utan vad han omedelbart inser. Ett intressant missförstånd dock, som är enkelt att förstå, och det säger mycket om hur automatiskt åskådare behandlar och sorterar visuell information.

Seriens enda vagt övernaturliga inslag är mer filosofiskt. Själen i Millennium bygger på Carters lite halvt New Age-aktiga idé att ondska är ett ”väsen” som existerar i världen som en slags naturkraft, och att godheten är en slags sköld för varje människa att hålla upp mot den för att skapa friktion åt världen. Om alla människor tappar sitt hopp, slutar tro, och inte längre lyfter sin sköld av godhet och kärlek, så skulle ondskan svämma över och världen bli nattsvart. (Varje avsnitt inleds med hotfulla domedagscitat, gärna från Uppenbarelseboken).

Den främsta anledningen till att allt det här fungerar är Lance Henriksen. Hans ansikte utstrålar allt detta utan att han egentligen behöver göra något mer. Hans röst är tung, släpig, med ett djup som känns uråldrigt. Hans närvaro är anonym men påtaglig, hela karaktären andas så mycket liv att det är svårt att hitta motsvarighet. Det hela är ett lyckat sammanträffande. Han gick in i serien med tanken att spela rollen som en mer typiskt självsäker superkriminalare, vars kollegor inte kan hänga med i hans höga tempo och förstklassiga psyke. Men Carter punkterade honom omedelbart, och förklarade att Frank Black inte är självsäker eller stolt alls. Han säger det han behöver säga, och försöker hela tiden stå vid sidan av eftersom det tar för mycket av honom att delta helt och fullt. Hans själ och hjärta är nött, överarbetat, utarmat, han är en ledsam figur. Henriksen förstod först inte vad Carter menade – ”Just say the lines, nothing more” – men när han väl insåg vem Frank Black var uppstod en slags magi som sällan inträffar mellan en regissör, en skådespelare och ett manus. Det sa klick, så att säga, och därefter växte en hel värld av subtilitet och autentiskt liv fram. Ser man ett avsnitt av Millennium finner man sig oavbrutet studera Frank Black. Han är kompassen till vilken man kan orientera sig i avsnittet, sättet på vilket man kan förstå ondskan det handlar om, själva bäraren av ljuset vi kan se något i.

Ett av det bästa exemplet är det unika Halloween-avsnittet The Curse of Frank Black, som är berättad nästan lika långsamt och avskalat som en Bergman-film. Avsnittet, som utspelar sig 31:a oktober, går bara ut på att Frank Black är hemma, ensam i sitt hus (han lever skild från sin fru i andra säsongen), och långsamt börjar fundera på vad som hänt honom i sitt liv. Medan han följer med sin lilla dotter på trick-or-treat tycker han sig vara förföljd av en rödklädd demon som kan vara en harmlös paper machet-figur,  kanske något mer organiskt. Genom märkliga, till synes slumpmässiga, numeriska sammanträffanden hittar han en passage i Bibeln som handlar om återuppväckandet av döda, och därefter minns han ett spökhus han gick in i när han var liten, på halloweenkvällen, och en man han träffade där vars ord han inte minns – eller förstår innebörden av – förrän alldeles nu inatt.

Avsnittet innehåller fler subtiliteter än man kan förklara såhär mer kortfattat – och precis som i alla TV-serier är det svårt att säga vad som är insiktsfullt på riktigt och vad som bara är en typ av dramaturgisk semiotik (till exempel pekar dottern på ett hus och säger att ”hon känner att det spökar där”; har hon, likt Frank, samma ondskefulla intiutiva förmåga som han har? Ooh… aah… eller, varför spelar det roll?) – och det mest minnesvärda med det är att det slutar på en hoppfull ton. Frank utmanas – av sina minnen, av inre demoner och av sig själv – att ge upp sitt hopp om framtiden, sin tro på det goda, sin vilja till liv. Men han gör en annan handling istället; en som inte är betydelsefull eller storartad, men den förklarar att han kan, vill, och tänker leva för människorna, i ljuset och för en tro på dessa ting. Till skillnad från vilket annat Halloween-avsnitt som helst (som anammar våldskulturen för att det är ”kul”) är Millennium, vilket syns tydligt i avsnittet, en serie som inser våldskulturen, går rakt in i den, utforskar den djupt och detaljerat, för att sedan, oavsett hur mycket som svärtats ner, tända ett ljus i det mörkret, och formulera en hoppfull riktning.

Annonser