19.09

av Fredrik Fyhr

Springer för att stå still, som om sanningen finns där ute men alltid längre bort, längre bort. Till sist är du bara irriterad; på en värk i nacken, på en trasig nätverkskabel som glider ut ur sin port, på en koffeinstinn hjärna (eller hur man nu ska uttrycka det) som hela tiden pulserar stötar av agg mot tinningarna; på tröga tangenter, åp ords om staavs fle.

Inte ett enda ord, inte ett enda ord fungerar, inte ett enda ord låser upp tryckvågskammaren; vulkanutbrottet måste ske, men det skiter jag också i -plötslig vrede utan orsak, som att en enda replik leder mig till att slå, bita, attackera. Det tycks vara helt olikt mig; så inte långt därefter jagar jag mig själv, eller om det är min egen skugga, likt en tredje man i ett kanalsystem under gatorna i Wien.

Någon gång ska stormen ha stillats, mysteriet ska vara uppklarat, kampen vara färdig, äventyret vara förbi, och jag kommer inte längre veta vad jag ska göra med mina dagar. Jag kommer till och med ha städat i källarkontoret, och varje ord ska ligga prydligt och välorganiserat på skrivbordet. Men den dagen, den sorgen.

Annonser