Visionfiktionen

av Fredrik Fyhr

Jag gillar David Bordwells kommentar till den här bilden: Why are these men laughing?

De amerikanska presidentvalen (ja, jag menar i allmänhet). Sällan blir det tydligare att det här med demokrati är något helt klart relativt, eftersom förhållandet mellan ideologisk idé och politisk verkan är helt och hållet ett mysterium inuti medieklustret och eftersom det blir så uppenbart att positionerna mellan folk och makthavare är lika intakta – och separerade – som de alltid varit.

Alla vet – eller, mer eller mindre alla vet mer eller mindre att – det inte ”spelar någon roll” vem som sitter i Vita huset. I det yttersta spelar det förstås roll – Kennedy var man tvungen att skjuta, Nixon blev man tvungen att kasta ut, George W. Bush… well – men det är en skön sak att säga: ”Äh, det spelar ändå ingen roll för det där med politik är ändå bara samma skit alltihopa”. Det är en kommentar som känns bra att fälla, den är lagom jordnära och cynisk sådär som för att poängtera att man lever det riktiga livet, här nere på borggården, och fastän man inte är ”insatt” så skyler man sin okunskap med ett svepande ”det spelar ändå ingen roll” för man har ändå koll på väsentligheterna här i livet; the bare essentials, var nöjd med allt som livet ger, lite Baloo-ideal sådär; Bagheera är ”trist” eftersom han är intelligent. Sen vet ju förstås såväl Mowgli som Baloo att Bagheera får rätt i slutändan; Mowgli måste tillbaka till människobyn, och allt Baloo kan göra är att lacka ur. Han som trodde att politik inte spelade roll, som om politik inte påverkar honom.

Okej, långsökt metafor måhända, men hursomhelst. Vad man förstås menar med denna lite folkligt, populistiskt runtflängda kommentar (att det inte spelar roll vem som är president i USA) har förstås att göra med att den tekniska politiken som förs till stor del är densamma. Nya reformer går igenom som förändrar samhället mer eller mindre marginellt (i synnerhet i och med Obama), men det är inte som att den ena gubben kommer göra ett iögonfallande annorlunda jobb än den andra (om vi bortser från oväntade händelser, som 9/11 som, trots allt, var den största orsaken till att Bushs inkompetens faktiskt blev ett reellt problem).

Vad man även menar är förstås att presidenter är avskilda från folket och även om den högste makthavaren arbetar för folkets räkning så är de aldrig i en symbios; det hela är bara ett system som ska fungera enligt vissa protokoll. Till exempel ska nya ledare väljas vart fjärde år; varken väljarna eller valkandidaterna är där för någon annan anledning än att de förväntas vara där. Högst upp i den här pyramiden är det tomt – det finns ingen big brother, utan vi sköter det här systemet på automatik; det är praktiskt taget självgående. Alltså: ”Det spelar ingen roll vem som blir president” eftersom det ju inte kommer bli någon revolution. Kort sagt: Det spelar ingen roll, för folket har ingen makt – varken den enskilda individen eller den grå massan – och rösten som läggs på en av två väl valda kandidater är en symbolisk gest i en hegemonisk ceremoni (som julafton, ungefär).

Utifrån den masochismen man som intelligent människa har när man plockar upp ett exemplar av den, i brist på bättre ord, äckliga gratistidningen Kupé på SJ-tågen, bläddrade jag förstrött igenom det nyaste numret innan jag hittade en schizofren intervju med Ola Rapace. Givetvis var han fotad Dressman-style, med obligatoriska bildtexter om vad det var för kläder han hade på sig, men det han sa i intervjun stack ut som ett könsorgan i en leksaksaffär:

”Jag tror inte på politik. Jag växte upp med superpolitiska föräldrar och tycker att vår demokrati bara är en kuliss för massorna. Det spelar ingen roll om det är Vänsterpartiet eller Moderaterna, alla är med på samma bluff. Det är ointressant vilka av marionetterna som snackar. Jag köper ingenting av det de kallar demokrati”

Jag har alltid haft en mer eller mindre liknande uppfattning, men jag vet inte om Rapace (liksom jag, någon gång för länge sedan) tagit steget längre i det resonemanget: Marionetterna köper ingenting av det han kallar integritet. Detta eftersom ingen behöver köpa något i media, det räcker med att sälja för att hegemonin ska fungera.

Rapace står till exempel uppklädd i dyra herrkläder (för att subliminalt sälja nya bondfilmen Skyfall där han är med i) och säger att media gett honom en bad-boy-roll – en han själv helt anammar i intervjun genom att spela på integritetskortet; vilket inte håller när intervjun slutar med att han ska iväg för att spela in nästa Maria Lang-film (för undermåliga svenska deckare är ju verkligen radikalt och antimedialt). Han är lika dikterad av media som de politiker som av någon anledning går med på idiotiska debattprogram där de – av någon anledning – måste svara ja eller nej på komplicerade frågor. Folk som är med i Vem vet mest har mer utrymme att svara på frågor än svenska politiker… och Rickard Olsson är för den delen en bättre programledare än Karin Hubinette, there I said it.

Vad som är intressant, och som som blir extra intressant i och med de amerikanska valkampanjerna, är det psykodynamiska rollspelet som uppstår mellan avsändare (Obama/Romney) och mottagare (vanligt folk) och förmedlare (massmedia). Fastän alla ”vet”, liksom ”egentligen”, att det inte spelar ”roll” vem som vinner så mottas den så kallade politiska visionen som om den vore autentisk, och alla spelar med i spelet och börjar diskutera moral, religion och folkkultur. Å ena sidan har vi två godtyckliga presidentkandidater – Demokraten och Republikanen – som ingen ”egentligen” litar på (hur man nu ”litar” på två så mediala figurer) och å andra sidan har vi Obama – den moderna, humanistiska killen som gillar allt och alla och ska göra… allt bra, typ (jag har aldrig riktigt fattat vad Obamas slutgiltiga mål är) – kontra Romney – mormonen som hatar alla som inte är vita etablissemanget, typ, fast som kör på bilförsäljarleendet och ändrar sig via fingret i luften och dessutom Kan Fixa Ekonomin (för att Obama är bara en homeboy…?).

Anyway, folk tar emot dom här fiktionerna – varken Obamas eller Romneys retorik syftar till något annat än att fiska röster, alltså är de fiktioner, inte idéer – och spelar med som om de vore visioner. Rösten läggs alltså på en hypotetisk, i Kantiansk mening syntetisk, kandidat; inte en som man vet kommer göra något särskilt utan en som ger sken av att vara närmast en själv. Det slutar med att man röstar/väljer med samma mekanik som man har en favorit av superhjältar, deltagare i dokusåpor, en fiktiv figur som man fattar tycke för. Det är därför alla i till exempel Sverige gillar Obama (bortsett från att Romney inte är något rimligt alternativ). Man vill tycka om honom, som smartskaftet Filip Hammar sa i TV4:s skrattretande usla valvaka; han sa det utan att behöva förklara att man därmed också tycker om honom. Egentligen har man ju ingen koll, men när det står SELECT YOUR PLAYER på TV-spelets meny så väljer man Obama.

Det är i dessa tider jag i synnerhet blir skeptisk till partipolitiska anhängare. Återigen blir det extra tydligt i och med det amerikanska valet, där Obama backas upp av en ohelig mängd offentliga, karismatiska personer som begår helt kosher propaganda (vilket leder till den oundvikliga frågan: Tänk om Obama går och gör något helt kefft? Vad ska Sean Penn, Chris Rock och Susan Sarandon säga då? Hur blir nästa Springsteen-skiva?) och där den amerikanska högern kukar ut fullständigt och talar, likt SD-anhängare i Sverige, om att det gamla hederliga samhället inte finns kvar längre. Man ba nej, välkommen till verkligheten, så här har den alltid sett ut.

Idén om ett gammalt hederligt samhälle är förstås en fiktion, det också (SD bygger till exempel hela sin ”politik” på sådana, och dylika, fantasier). Men lika mycket fantasi är politisk vision och ideologi överhuvudtaget; det används av politiker som symboliska värdebrickor i debattretorikens TV-sända kasinospel, men så fort någon verkar mena allvar (Jonas Sjöstedt) anses det inte seriöst. Det närmsta en svensk vänster kommer någon slags ”fräschör” är Stefan Löfven som är bra inte på att uttrycka något utan på att desarmera vad andra uttrycker. Detta gör han förvisso ofta med ofta komisk effekt (”Du har fel. Det där har du bara hittat på. Det vet du själv. Så dum kan du inte vara annars. Näh, du står och ljuger du…”) men det är lite beklämmande när den enda rösten i hönshuset som klingar lite sant är den som poängterar att allt är falskt.

*

Annonser