Dom kallar det längtan, men ingen vet vad det är

av Fredrik Fyhr

*

Jag hade många rötter kvar i det gamla, det som ansågs omodernt redan när jag var mycket ung. Det var ett sätt att finna en slags balans, kanske, eller veta något säkert. När man är ung ska man vara röd, och så vidare, men sanningen är att när man är väldigt ung så är man oerhört konservativ; det är bara ideologierna, eller vad man ska kalla dom i den åldern, som varierar. Långsamt luckras det där järnhårda upp och förr eller senare kommer världen ikapp – ja, och så vidare – och nyanserna måste skina in som solljus genom dina barrikerade fönster och sen sitter du där du sitter; därefter är du on your own, och du är det once and for all. Du kanske kommer fram till vad du känner, tycker, vart du står. Fine. Då gör du det.

Det mesta känner jag ändå fortfarande i blodet, precis på samma sätt som då, idag bara med en tyngre klang som av mörkblå novemberhimmel på väg mot svärtan. Jag lyssnade på Prärien igen med Ulf Lundell första gången – var jag sjutton? – och det var sådana sånger som drabbade mig på ett sätt som var verkligt, på ett sätt jag inte kan förklara med ord. Jag tror jag försökte dela det med folk, men det var svårt. De hade svårt att se bortom produktionen, det högtidliga tilltalet, och så vidare. Idag vet jag fortfarande inte om det går att dela, som om det är hela kruxet, det emellanåt naturalistiskt svidande. Det enda jag kan göra är att låta människor leta fram stigarna själva om dom behagar och dom inte bemödar sig så gör dom inte det. Either you care or you don’t. Jag kan säga att jag vet inte vem Rolle är, men jag vet att vi har något gemensamt.

Annonser