feeling feeling feeling feeling feeling feeling feeling

av Fredrik Fyhr

… åh, det är minsann november. Det av en slump framshufflade mantrat, det som har kvar sina specifika nerver där i ryggraden; I’ve got the spirit, but loosing feeling… och eftersom jag fortfarande är samma människa så drabbas jag av påminnelsen om att djävlarna, som Lovecraft skrev i en novell, arbetar på ett sådant sätt att ting som inte finns för människorna framstår som verkliga. Demoner, det vill säga, en i någon dimension förkroppsligad vision av hjärtats undergång; som ett svart, obegripligt djupt och kallt, hav som böljar under ens fötter och har förmågan, på något sätt, att suga en till sig.

Men det är ett bra år i år, antar jag. Känner bara att kylan alstras där nere, känner bara draget, små stänk. Den tiden på året då världen – menar himlen, luften – drar ut sig och blir spänd, såsom skinn. Då blir man genast varse ens hjärtas arsenal. Då syns plötsligt ekorrboet och man ser, inte förrän då, hur mycket man faktiskt samlat på sig där och hur mycket man bara föreställt sig att man samlat på sig… Jag tror aldrig att jag någonsin i mitt liv kommer att glömma bort känslan av att Ian Curtis är död.

Inte för att det är ett helgon. Inte alls, jag menar, det måste understrykas med linjal och blodspenna; inte för att det är ett helgon. Det är inte Ian Curtis i tredje person jag tänker på. Det är Ian Curtis i andra, kanske till och med första, person. Det finns vissa av oss – och den som tror att det här är ett tonårsaktigt uttryck av fåfänga… ja, jag kan inte hjälpa den människan med sitt liv – som inte riktigt kan höra den där rösten utan att inte bli djupt medlidsamma. Det är ett medlidande som bor vägg i vägg, och det är en tunn vägg, med självömkandet, men bara när det är dåliga år.

Ett bättre år i år. Det blir nog inget krig i år. Det var förvisso flera år sedan det där inbördeskriget, långa år. Men jag lärde mig min läxa. Varje år, kring den här tiden, går jag upp på borggården och tänder lyktorna, står några extra vaksamma pass för att försäkra mig om att ingen vålnad går där ute. Varje år känner jag att det varit tyst länge nu; märkligt tyst, nästan hotfullt lugnt.

Men, så är det bara ugglorna som hoar där ute i träden och jag kan för tillfället andas ut; det är fortfarande sjutton dagar kvar till december, så än finns det tid att vara vaksam, men så här långt in brukar det inte ske några attacker. Jag har inte riktigt varit med om sådana bakhåll, åtminstone.

I travelled far and wide through many different times

To the depths of the ocean where all hopes sank, waiting for you

I’ve lost the will to want more
I’m not afraid not at all

Touching from a distance
further all the time

I’m searching for my mainline, going to count one, two three four

Where will it end? Where will it end?
Where will it end? Where will it end?

Don’t walk away in silence
Don’t walk away

Mother I tried please believe me,
I’m doing the best that I can.
I’m ashamed of the things I’ve been put through,
I’m ashamed of the person I am

Someone take these dreams away,
That point me to another day,
A duel of personalities,
That stretch all true realities.

That keep calling me,
They keep calling me,
Keep on calling me,
They keep calling me.

Det är inte
rader skrivna
för att ge dig tröst
lilla novemberbarn
Det är rader skrivna ut i rymden
för att ingenting finns där
och för att detta ingenting svarar

Sedan finns det förstås saker som håller mig varm. En särskild sorts längtan, i synnerhet när jag överväger hur lång tid som gått nu och jag lägger mig ner, sjunker, liksom mot en bädd av år… det är som fotogenfärgade solnedgångar den här tiden på året. Himlen färgad stål och silver, så det gula och blå alldeles innan det blir svart; en röst ur massan jag tycker om ljuset så här års, ja det ljus som finns.

Det finns förstås sådant. I synnerhet bättre år. Mitt i mörkret, en smal och exakt signal av ljus. Mitt i tystnaden, en ton.

*

Advertisements