”So if you’re looking for love, honey I’m tougher than the rest”

av Fredrik Fyhr

I hold you in my arms as the band plays. What are those words whispered baby just as you turn away? I saw you last night out on the edge of town. I wanna read your mind and know just what Ive got in this new thing Ive found

So tell me what I see when I look in your eyes. Is that you baby or just a brilliant disguise?

I heard somebody call your name from underneath our willow. I saw something tucked in shame underneath your pillow Well Ive tried so hard baby but I just can’t see. What a woman like you is doing with me. So tell me what I see when I look in your eyes. Is that you baby or just a brilliant disguise?

Now look at me baby struggling to do everything right, and then it all falls apart when out go the lights. Im just a lonely pilgrim I walk this world in wealth. I want to know if it’s you I don’t trust cause I damn sure don’t trust myself

Now you play the loving woman I’ll play the faithful man, but just don’t look too close into the palm of my hand. We stood at the alter the gypsy swore our future was right. But come the wee wee hours maybe baby the gypsy lied

So when you look at me you better look hard and look twice, Is that me baby or just a brilliant disguise?

Tonight our bed is cold, Im lost in the darkness of our love. God have mercy on the man who doubts what he’s sure of

*

Bruce Springsteen har, på grund av sin kroniska depression, gått i terapi sedan 1982. Som en liten notis har denna i verkligheten enorma nyhet slagit ner dom senaste veckorna, i samband med en ny biografi. Jag ser det som en stor pusselbit som gör att jag nu förstår denna artist mycket bättre än förut. Det var alltid något som skavde, något som inte riktigt satt rätt, för mig innan. Något jag inte kunde sätta fingret på, men som nu tycks uppenbart. Saker jag ofta formulerat för mig själv är att Bruce Springsteen, om än nog begåvad i sitt rus för att vara en sån där ”legend” (Born to Run, Rosalita, osv) och snudd på genialiskt begåvad som generell låtskrivare (av låtar till andra artister, med mera), ändå är en artist som blir tam utan svärtan – det är balladerna på The River och hela själafrågan i Darkness on the Edge of Town-albumet som gjort denna artist verkligt unik. Samtidigt har jag aldrig kommit ifrån känslan av att jag av någon anledning alltid tyckt att den bristfälliga skivan Tunnel of Love på många sätt är hans bästa. Det är nämligen den enda skiva där han varit autobiografiskt personlig och skrivit utifrån sina direkta erfarenheter. Jag har ibland blivit lite rastlös över sceneriet – med Billy och Frankie och Mary – och försökt komma igenom det yttre, undrandes vad Bruce själv haft på hjärtat.

Men nu förstår jag mycket bättre. En sak jag missat under dessa år är utvecklingen mot det resonerande tonfallet. Innan den akustiska skivan Nebraska 1983 hade Bruce Springsteen gjort de fantastiska men tvådimensionella albumen Born to Run, Darkness on the Edge of Town och The River. Jag säger inte ”tvådimensionella” som kritik utan som en förklaring. Born to Run och Darkness… är fantastiska skivor, men dom är också medvetet överproducerade. Den första till att vara en sommarkvällsdrömsk novellsamling i Technicolor och CinemaScope. Den andra till att vara en Deer Hunter-hård, vardagsnykter och desillusionerad här-och-nu-upplevelse. Den medvetet bipolära och osorterade dubbelskivan The River, i sin tur, är mer av en samlingsskiva över lite gammalt och nytt från alla dessa sessioner (som jag förstår det) men innehåller dom där balladerna – Point Blank, Fade Away, Independence Day, Stolen Car, The Price You Pay, The Ties that Bind, The River, I Wanna Marry You och I Drove All Night och redan där har du en helt egen, alldeles outhärdlig skiva – som enbart en kroniskt deprimerad människa med mycket begåvning skulle kunna få ur sig. Men de är så deprimerade, och deprimerande, att de måste komma från ett psyke som bara har två vägar att gå härifrån; antingen upp eller raka vägen ner. Brosi måste ha valt upp.

För – och det är detta jag inte riktigt noterat på rätt sätt förrän nu – omkring Nebraska och framåt påbörjas ett resonerande i låtarna. Redan på Born in the U.S.A (1984) kommer låtar som på till det yttre låter bekanta men som textmässigt har en helt annan lite mer kluddrig och analyserande kvalité – medan en låt som till exempel I’m Going’ Down känns som en äldre låt, kanske en outtake från tidigare album (men jag kan ha fel) är låtar som No SurrenderMy Hometown och Bobby Jean tredimensionella i det att dom innehåller en Berättare, en Berättelse, men också ett Ämne. Bobby Jean är till exempel en kärlekssång som handlar om att kärleken existerar oavsett om den inte alltid fungerar som man tänkt sig – ”I’m just calling one last time, not to change your mind but just to say I miss you baby, good luck, good bye, Bobby Jean”.

Jag har alltid – lite popkultursstereotypiskt sådär – tänkt att Brosi på andra halvan av 80-talet blivit ”gammal och slö”, bekväm och tillbakalutad, förutbestämda idéer av sådant slag, men nu ser jag så oerhört mycket tydligare att det är psykoanalys som varit den största influensen på Brosis musik. Dancing in the Dark, Glory Days och Downbound Train har till och med, vill jag mena, inslag av freudiansk drömlogik. I synnerhet Nebraska-albumet är djupt psykoanalytiskt och personligt och består av tio sånger som, bortsett från sin emotionella styrka, består av renodlat grubbel på såväl personliga som världsliga ting. I vilket fall som signalerar Brosis sena 80-tal en vilja till självrannsakan, en vilja att ifrågasätta sig själv, att bli klar över saker, att inte falla i sina egna fällor.

Vilket för mig till Tunnel of Love, skivan från 1987 som blev känd som hans skilsmässoskiva eftersom hans korta äktenskap med Julianne Phillips kraschade under tiden han gjorde den och, no wonder, eftersom alla låtar praktiskt taget handlar om kärlekens (läs: förhållandets) omöjlighet. Av alla Brosis skivor har alltid Tunnel of Love varit med mig längst; trots de andra skivornas tyngd och kraft och trots att jag kanske analytiskt kan se att dom är av högre teknisk standard, har jag troligen oftast lyssnat på Tunnel of Love just för att den är så personlig, och innehåller så mycket mer ambivalens i nästan allt. Jag har lyssnat på dessa sånger flera gånger i mitt liv och, till skillnad från i de tidiga albumen, har dessa utvecklats för mig, kommit att betyda nya saker, och de har alltid hjälpt mig orientera mig på ett sådant sätt som så kallad singer-songwriter-musik alltid bör.

Jag har alltid gillat hur vinylen följer en uppgång- och fall-struktur: Intro-sången Ain’t Got You har en titel som talar för sig själv, den går över till ljuva dating-balladen Tougher Than the Rest (”Well it’s saturday night… you’re all dressed up in blue”) för att sedan gå in i Roy Orbinson-aktiga All That Heaven Will Allow om förhållandets lycka och lite senare Walk Like a Man om äktenskapets plikt. Sen blir sångerna gradvis kargare, för att mynna ut i When You’re Alone och smärtsamma Valentine’s Day – återigen fylld av drömmens logik och estetik. Det är som en liten roman, och med tanke på att sångerna den här gången faktiskt handlar om Brosi själv (mer eller mindre) är Tunnel of Love på det sättet hans mest litterära skiva.

Det är inte en perfekt skiva, om vi ska vara tekniska, den har en sour thumb vid namn Spare Parts som hade kunnat bytas ut mot någon outtake (jag är övertygad om att det finns outtakes som är bättre än den), troligen i ängslan över att albumet inte har en rockigare låt när det är precis det som är dess förtjänst (jag vill ta tillfället i akt att påpeka att den extremt underskattade Oasis-skivan Standing on the Shoulders of Giants har två liknande skönhetsfläckar). Någonstans är det som att Brosi alltid vetat att den stora rusiga kärleken ur hans ungdom – eller begäret efter The One, rättare sagt – inte finns i verkligheten. Han har besjungit Rosie och Mary, och så vidare, och varit rädd för att det framtida livet med dom ska bli olyckligt eftersom livet är olyckligt och smärtsamt och tillsammans kan dom bara göra sin kärlek till en katharsis-artad dolk i varandras bröst och med så mycket känslor i bröstet är de oundvikligt betingade att såra varandra (det är så depressioner talar, jämför if you will med Ian Curtis, Love Will Tear Us Apart, en egentligen obegriplig tes som bara är logisk för den som lider av vissa emotionella ”åkommor”).

Men i själva verket kommer Kärlekens Död så här. I Tunnel of Love, i den verkliga världen, äktenskapet. I dåligt självförtroende (Cautious Man, Walk Like a Man) som ger rädsla och misstro (titelspåret: ”When the lights go out it’s just the three of us – you, me and all that stuff we’re so scared of”), som sen ger dubbelspel och paranoja (mästerliga Brilliant Disguise) och ett hopplöst försök att käbbligt reparera relationen (One Step Up) som bara leder till oundviklig kollaps, som i hinten om otrohet (återigen, i drömliknande ordalag) mellan One Step Up och When You’re Alone.

There’s a girl across the bar, I get the message she’s sending
Mm, she ain’t looking too married, and me, honey I’m pretending
Last night I dreamt I held you in my arms, the music was never-ending
We danced ‘til the evening skies faded to black:
One step up and two steps back

följt av When You’re Alone, som börjar:

Times were tough, love was not enough
So you said, Sorry Johnny I’m gone, gone, gone

You said my act was funny but we both knew what was missing honey
So you went out on your own

Jag har alltid tyckt att det är en fantastisk skiva på grund av de här mycket genomtänkta och genomarbetade litterära ambitionerna. Men det är inte förrän nu jag kan placera Tunnel of Love på ett sätt som gör att den inte bara är en lite löst svävande, fluffigt odefinierbar ”mellanskiva”, utan Springsteens ärligaste, faktiskt mest hjärtslitande och rentav emotionella skiva. Visst brände han mer energi och svett på de tidigare, men so what? Tunnel of Love handlar om att lägga ner hela sin identitet, sitt hjärta och sin själ i ett liv med en annan människa och sedan gradvis låta allting kollapsa. Och detta i verkligheten, där den enda romantik och den magi som finns är den vi kan ana och försöka frammana i ögonvrån – på en bar någonstans, på en rusig lördagskväll intill ett tivoli, i vardagens små glipor som får oss att drömma om en annan värld. Terapi – inte kbt, inte mediciner, lång och mödosam och tålamodskrävande självrannsakan och terapi – är en bra väg för den som drabbas hårt av det där, och som dessutom bär på gåvan och förbannelsen att kunna förmedla det, och vara oförmögen att inte förmedla det, i musik och när jag tänker på Brosis trettio år i terapi – och betraktar hans produktion under dessa 30 år – tycks det alldeles självklart. Lika ofrånkomligt är det att Tunnel of Love är hans mest personliga, mest insiktsfulla, mest omsorgsfullt genomtänkta och genomlevda, mest uppriktiga och mest ambitiösa skiva. Vissa skulle säga att den därmed inte är hans bästa, men jag är inte den människan. Jag lyssnar fortfarande på den, där jag växt ifrån mycket av det jag en gång tyckte om i de äldre skivorna. Tunnel of Love är en skiva att växa upp med.

*

Annonser