Temp. zenit.

av Fredrik Fyhr

Jag sitter på ett litet hotellrum i Visby, intill en säng med ett vitt och rosa överkast; rummet liknar något en farmor har som gästrum på övervåningen. Jag har en oemotståndlig drift att skriva dessa ord, det finns en tjusning jag inte helt förstår och en mening jag hoppas är något annat än banal förtjusning av att vara någonstans, någon annanstans än där man brukar; hotellromantik, staden utanför fönstret som man liksom smugit sig in i, sådana saker. Jag kommer i vilket fall inte på hur jag ska fortsätta, så jag låter det vara för tillfället. Man behöver inte skriva jämt. Inte ens jag behöver skriva jämt. Eller så behöver jag inte skriva jämt. Behöver, måste. Just nu vet jag inte vart man drar skiljelinjen.

Jag bestämmer mig för att publicera ett utdrag ur Summan. Ett projekt som pågått sedan 2009, eller så, och som någon dag kanske blir klar men vem vet. Jag lägger nog upp det senaste jag skrev på det. Det var i våras. Jag ska inte läsa igenom det på förhand. En dag ska jag fortsätta med det projektet, färdigställa det, skriva om allt, riva upp och börja om, nå punkt. Det hör till saken att jag inte vet när. Det är poängen, antar jag. Det är min Black Spring. Henry Miller hade det som en arbetsregel: ”Add no more new material to Black Spring”. Men det gjorde han ändå.

*

Summan av ensamheten

del 4, kapitel 5

4.5.

Det var första maj i går, det var sol. Dagen efter det var det fortfarande sol, men dagen efter det blev det mulet igen; dagen efter det höll sig svalkan kvar, gjorde mig gott. När det inte är för varmt kan jag se att jag har problem med tidsuppfattningen, även om det bara är början.

Jag kan se ut över mina landskap, de yttre såväl som de inre, och se att ett problem är att det här är en bok. Jag vill inte kalla det en roman. Men det är oundvikligen en bok, och om inte en bok så åtminstone ett manuskript till en bok; i vilket fall som helst är det information; jag kan inte säga litteratur, av anledningar jag strax ska försöka förklara, men låt säga att det är en bok. Jag kommer inte undan detta. Jag kan skriva så här eller så här eller SÅ HÄR men hur jag än gör är jag fångad. Givetvis menar jag inte att det här är någon storartad upptäckt. Jag är inte överdrivet beläst, men jag behöver inte ha läst en massa böcker för att veta att litteraturen är avklarad och att alla trick i boken, såvitt någon vet, är avslöjade. Jag har överhuvudtaget inga litterära avsikter, även om det inte är sant. Jag är nämligen inte intresserad av litteratur, och det är förstås inte sant det heller.

Jag brukade säga så när jag var yngre, att jag inte var intresserad av litteratur. Jag förstår nu så här i efterhand hur jag menade, även om jag inte vet hur jag ska förklara det. Det är ändå viktigt att förklara, tror jag, för jag tror det ger vissa förklaringar till vad problemet är.

Jag läste aldrig böcker, till någon betydande grad, när jag var liten eller ens när jag var yngre. Den första bok jag förstod, som litteratur, läste jag när jag var arton år. Den andra bok jag förstod, som litteratur, läste jag när jag var tjugotvå år, och det var då det tog fart. Min förståelse för vad litteratur är har egentligen bara börjat. Ändå har jag mitt skrivande i blodet, eller hur man ska säga, och jag vet att jag aldrig skrivit för att knyta an till vad någon skrivit förut; jag är helt blind för vilka traditioner jag faller in under; jag är måttligt intresserad av litteratur som fenomen; jag tycker om eller fascineras av de böcker jag tycker om eller fascineras av, mer än så är det inte. Jag inspireras inte, åtminstone inte medvetet, av någonting som någonsin skrivits. Ändå vill jag inte slösa någons tid, eller skriva sönder mina egna rader med något som är meningslöst – även om det aldrig kan bli meningslöst. Jag är ju medveten om, eftersom min vän Tor upplyste mig om det, att det var Truman Capote som sa att det finns en skillnad på ”writing” och ”typing”. Jag känner ju fortfarande att jag skriver det här, jag begår inte knatter. Jag förhåller mig hela tiden medveten till allt det här. Jag vet att jag, hur jag än försöker, inte skriva ordet dem. Det måste bli dom. Jag förstår att det inte är sant, eftersom jag just skrev det ordet och kan skriva det en gång till: Dem. Men här blir det en fråga om att be om förtroende. De flesta förstår vad jag menar. Jag kan inte relatera till den läsare som stör sig på ett enda ord. Jag kan inte relatera till den författare som skulle kunna relatera till den läsaren heller, för den delen. Ett enda ord. Jag menar också, även om jag inte ska försöka förklara det nu, att jag söker en punkt då jag slipper förklara mig själv.

En överhängande majoritet böcker jag läst har jag inte läst klart. Jag har då och då fört lista på titlar och författare jag tyckt verka intressanta och jag har då och då funnit dessa böcker, lånat dom eller köpt dom på diverse antikvariat; vissa har jag läst ungefär halva av, andra har jag läst ett tiotal sidor ur, somliga har jag börjat på men aldrig fortsatt läsa i, andra har jag överhuvudtaget inte läst. Dessa titlar är säkerligen hundratals. Det betyder förstås inte att jag funnit dom dåliga. Jag lade bara ifrån mig dom, varpå jag utan avsikt övergav dom. De romaner jag har läst från början till slut kan jag räkna på en hand: Av Dostojevskij Brott och straff och Anteckningar från ett källarhål. Nabokovs Lolita, av en händelse. Av Hemingway, Och solen har sin gång och eventuellt Att ha och inte ha. Kanske läste jag någon gång hela Den allvarsamma leken från början till slut, och kanske också Röda rummet. Erlend Loes Naiv super tror jag att jag läste jag från början till slut, men det var så längesedan att jag inte minns något av den. (Läste inte alla den från början till slut i tonåren?). Detsamma gäller för Jack. Ian McEwans The Comfort of Strangers och även på senare år Kärlekens raseri, Saturday, On Chesil Beach och den mindre minnesvärda Amsterdam – Jag läste dom mer eller mindre på rad i någon konstig fixering. Hesses Siddharta. Därutöver lär det vara några böcker till som jag inte kommer ihåg för tillfället. I vilket fall som helst är denna tämligen patetiska uppsättning titlar inte en som säger särskilt mycket alls. De böcker som gjort störst intryck på mig – som Idioten eller Kafkas Slottet eller Henry Millers Tropic of Cancer – läste jag aldrig klart, fastän jag hade avsikten att göra det. Det var i vilket fall som helst denna lilla resumé av färdiglästa verk jag syftade på när jag en gång i tiden sa att jag inte var intresserad av litteratur. Det jag menade var: Det finns inga bevis som tyder på att jag är intresserad av litteratur. Däremot skriver jag, so help me God.

Det var första maj för tre dagar sedan. Idag har det varit mulet, kyligt, skönt. Efter att ha skrivit klart den punkt jag kallat 4.4, även om den inte lär se likadan ut nu eftersom jag lär ha gjort flera förändringar i efterhand, lämnade jag lägenheten och gick på en promenad. Den uppmärksamme läsaren ser att detta är ett mönster. Jag försöker att ta en dryg timmes promenad varje dag. Jag går vanligtvis variationer på samma väg, nästan alltid genom parken först, därefter någon av vägarna runt staden så att jag till slut hamnar vid dörren till min egen lägenhet nästan som om jag bara gått en enda raksträcka. Eftersom jag gjort detta i ett par år nu har jag börjat undra om människor lägger märke till mig, eller om jag går för oregelbundna tider för att bli en riktig karaktär. Jag har sådana tendenser, jag drar till mig vissa till synes märkliga karaktärer och kan komma att bli kallad ”kungen” av ynglingar till exempel; det är tendenser som inte försvunnit med åren, och som jag lärt mig leva med. En tanke, alltså, på om man blivit en karaktär, samtidigt som jag vet att jag redan blivit det. En tanke i förbifarten, i vilket fall som helst, inte mycket att lägga på minnet.

Medan jag vandrade idag gick jag igenom tankar och känslor som i mångt och mycket, det förstod jag, skulle leda fram till denna skärva, kallad 4.5. Jag kom även fram till att jag förmodligen inte borde skriva för mycket om dessa tankar, som bland annat alltså handlar om skrivandet i sig. Jag bör spara dessa tankar till ett annat kapitel, ett jag ska kalla Strävan, och tanken fann frid inuti mig; samtidigt som jag återigen kände att det här projektet är omöjligt, varpå jag omedelbart insåg att det förmodligen var tjusningen. Det kapitel som heter Strävan kommer nog börja: ”Nu har jag skrivit mig in i det här, och jag måste skriva mig ut ur det”. Eller: ”Alldeles just precis nu har jag ingen som helst aning om hur det ska gå för mig i mitt liv”

Jag gick in i en av gränderna längs Botaniska trädgården, såg ett par tjejer gå förbi mig varav en såg på mig som om jag var en bekant (eller som om jag var han som går runt häromkring varje dag), och så gick jag återigen till Coop på Mårtenstorget. Där kom jag återigen att tänka på att det är ett problem att allt det här är en bok. Vad jag alltid tyckt varit vemodigt med fiktion i allmänhet är det vedertagna brottet från verkligheten; att konventionen är att något måste ske. Fiktion, låt säga en roman, skiljer sig ju från verkligheten till att börja med. Ändå föreföll det mig så när jag gick in i affären att eftersom det här är en bok borde något ske. Jag borde till exempel springa in i en gammal barndomsvän, vi kan kalla honom Tomas Kreutzmann, och en dialog skulle uppstå mellan oss. Vi skulle aldrig ha känt varandra särskilt bra ens som barn, hur väl man nu känner varandra då (förmodligen målar man en bild av personen i efterhand, vad för slags barn vad det här barnet, byggt på vad man minns av föräldrar, bostad, klass och så vidare) så vårt samtal skulle bli lite godtyckligt och oklart. Tomas Kreutzmann skulle ändå framstå som en rimligt sympatisk människa, och mitt liv var inte direkt fullt av överraskningar så mötet skulle göra mig glad. Jag skulle ana ett vemod, någon slags oklar angelägenhet, hos Tomas Kreutzmann som på något undermedvetet plan eggade mig, fick mig att vilja fortsätta prata med honom.

Eftersom det ändå är en fredagkväll, och vi inte har något bättre för oss, går vi och tar en öl på närmaste bar. Detta leder i sin tur till en något vild, åtminstone helt klart överförfriskad, kväll. Eftersom vi inte känner varandra så bra släpper vi våra hämningar och vi börjar bete oss på sätt som vi säkerligen aldrig skulle bete oss mot några andra. Vi pratar tämligen sexistiskt om kvinnor till exempel, inte för att vi vill utan för att vi av någon anledning väljer att göra det, och vi hittar mod vi i vanliga fall inte skulle göra – Vi pratar med främmande människor och försöker få med oss kvinnor hem. Mellan allt det där vet jag också att Tomas Kreutzmann pratar om saker som jag helt enkelt inte förstår. Det är som att han har något på hjärtat, men eftersom vi inte känner varandra kan han inte säga det fullt ut. Han försöker ventilera ett problem han har, eller diskutera någon omständighet som tynger ner honom utan att förklara vad den är.

”Lagt kort ligger” säger Tomas Kreutzmann. ”Det måste du hålla med om. Om du sett vad jag sett… inte för att jag menar något med det…”

Jag ber honom förklara vad han menar med att lagt kort ligger.

”Det du gjort kan du inte få ogjort” säger han då, medan vi sitter på denna högljudda bar och är tämligen berusade. ”Även du” sluddrar han, och blundar i en grimas som om han verkligen måste anstränga sig för att formulera sig tydligt. ”Även du” fortsätter han därefter, ”har gjort saker du inte kommer ifrån. Något gick fel någonstans. Du ville väl”

”Det stämmer” säger jag. ”Jag ville väl”

”Men det sket sig.”

”Indeed it did”

”Indeed. It. DID!”

Så slår han i bordet.

Och fortsätter: ”Och så är det så. Så är det så, så är det bara”… han viftar med handen i luften men skärper sig. ”Nej men alltså” säger han och ska en gång för alla säga vad han menar: ”Det kommer till en punkt när du antingen flyr eller tar strid”.

Det här förstår jag inte alls.

”Och du flyr, för du kan inte ta strid. Och så hela resten av livet… det du har kvar av det… så… ja, vafan…”

Det blir tyst emellan oss. Jag vet inte hur jag ska tolka det Tomas Kreutzmann försöker säga. ”Ja?” säger jag till slut, när jag märker att han inte verkar fortsätta.

”Äh vafan” säger han då. ”Nog fan” säger han. ”Nog fan spelar det roll”.

”Gör det?” säger jag, i brist på bättre.

”Inte ett jävla dugg, nej” säger han då.

Någonstans därefter anser jag att natten får vara slut. Tomas Kreutzmann går inte längre att kommunicera med, så jag tar med honom ut och får en taxi. Vi kör till hotellet jag kommer ihåg att han nämnt att han bott på. Jag betalar taxichauffören, som frågar om det varit en bra kväll. Jag säger ”Jo tack”. Tomas Kreutzmann ger ifrån sig ett gutturalt läte till svars. Taxichauffören säger därefter inget mer under resans gång.

Jag följer med Kreutzmann upp till hans rum för att vara på den säkra sidan. Jag lägger honom raklång på sängen och går på toaletten. När jag kommer ut säger jag hej då till honom utan att få svar. Jag tänker ett ögonblick inte titta till honom, men så gör jag det och inser att han är död. Han är skjuten. Ett skott i hjärtat och ett i huvudet. Dörren till rummet är öppet, ute i korridoren finns ingen. En pistol ligger slängd på heltäckningsmattan.

Därefter ringer jag polisen och jag sitter och nyktrar till i ett förhör som varar till morgonen, varpå jag blir häktad i tjugofyra timmar. Därefter börjar jag gå tillbaka i mitt liv, träffar fler gamla barndomsvänner för att försöka staka ut hur Tomas Kreutzmanns liv tedde sig. Efterhand visar det sig mer och mer att han var del av ett slutet militärt sällskap som opererade i skuggan av Säpo. Dom har ett finger med i spelet vad gäller dom senaste morden i Malmö. Kanske har dom haft något att göra med Palmemordet också. I slutändan är mitt liv i fara eftersom jag är jagad, dels av dessa militära celler men också av en högst aggressiv gruppering från extremhögern. Allt mynnar ut i att många människor hatar det mångkulturella Sverige. På vägen lyckas jag också ifrågasätta min egen mansbild, och jag får i slutändan ett fint, välbetalt jobb på en mediabyrå av något slag efter att jag sålt min story till pressen och gett ut en bok om det hela.

Jag var alltså inne på Coop, och klockan var halv nio på kvällen, när allt det här inte hände. Jag rörde mig runt bland hyllorna lite osorterat för att säkerställa att jag fått allt jag på ett ungefär behövde. Det var inte så mycket folk. En tjej i tolv-trettonårsåldern tittade på mig på ett obehagligt utmanande sätt, och därefter blängde hennes pappa aggressivt på mig (hon gick strax brevid honom, såg jag snart). Det är det mesta jag kan säga om min vistelse inne på Coop klockan halv nio på kvällen. Det är nämligen allt jag kommer ihåg. Jag betalade och gick hem. Jag hade köpt Mamma Scans kryddjärpar, två paket av Coops tortelloni med fyllning av ost och soltorkade tomater, två burkar salladstonfisk, en Dr. Oetker, en liten burk Coca-Cola och en Snickers, eftersom jag på sistone fått den något överraskande ovanan att äta en bit choklad till kaffet. En plastkasse. 123 kronor och 75 öre kostade det. 4.90 var rabatt.

Annonser