Lika säkert som att något var på ett visst sätt är det att något absolut är såsom det är men frågan är vad som verkligen är och har varit när allt liksom blir kludder

av Fredrik Fyhr

stiggi

Efter att ha läst klart Stig Larssons högst suspekta roman När det känns att det håller på ta slut måste jag fundera på vad som är fel (”fel”) med de svenska etablerade kritikerkårerna, inom alla grenar förstås men för tillfället den litterära, då de utan att alls ifrågasätta Stig Larssons mediala personlighet och hans författarskap sväljer, med hull och hår, att den nya romanen är en typ av ren och rak självbiografisk bekännelseroman. Ingen tycks ha erinrat sig den här gamla sanningen om att det praktiskt taget är omöjligt att skriva en självbiografi, att jag alltid blir ett hypotetiskt ”jag” så fort det skrivs ner i text. Givetvis känner Stig Larsson till det här – romanen Komedin I, som han skrev i trettioårsåldern, handlade om en äldre medelålders man vid namn Stig Larsson som bland annat sysslade med porr. Detta är alltså inte första gången Stig Larsson skriver en roman om Stig Larsson. Den här gången verkar alla dock ha utgått ifrån att det är riktiga… ”riktiga”… jag vet inte, typ riktiga Stig Larsson som skrivit en bok om den riktiga Stig Larsson. Fastän det är allmän litteraturvetenskaplig sanning att en sådan roman är omöjlig.

I själva verket är boken… tja, jag och min vän Joon har dom senaste dagarna spekulerat en del över vad den är och vad den inte är. Personligen vet jag inte om jag skulle kalla romanen för ”bra”, åtminstone inte enligt de kriterium man i regel använder, men den är helt klart underhållande och eventuellt lite, jag vet inte, givande kanske. Men det den framför allt är är suspekt. Stig Larsson iscensätter, med noggrann strategi, en illusion av att han bara ”skrivit ihop” något om ”sitt liv” i hopp om – ja, detta det kanske konstigaste – att få någon eller hur många som helst där ute att aldrig någonsin testa amfetamin (för det är inget bra) samtidigt som han tautologiskt tjatar om hur oumbärlig drogen varit för hans skrivande. Bara en av många absurda motsättningar i romanen.

”Om jag kan få en, eller ännu hellre tio, eller varför inte säga några tusen att aldrig ens testa att ta denna drog, har jag gjort mig förtjänt av att jag fick möjligheten att överleva” skriver Larsson (s. 502). Meeeeen jag vet inte jag. Min spontana reaktion är: ”That’s too hokey for Lecter”, såsom Clarice säger i Silence of the Lambs. Denna lite övertydligt påklistrade moralharrang – som återkommer här och var i denna mycket tjatiga och, typ medvetet, hundra sidor för långa roman – går inte alls ihop med vare sig hans förhållande till drogen (Stig Larsson förklarar i boken att han aldrig tagit särskilt stora doser) eller hans vänskapsrelationer till langare och dylikt eller det ständigt återkommande faktumet att han inte ångrar något av vad han gjort i sitt liv.

Det klyschiga anti-drog-”budskapet” känns taget ur ett medialt sammanhang. Det är vad offentliga personer med drogbakgrund förväntas säga i TV-soffor. Och, det är ju i TV-sofforna Stig Larsson profilerat sig dom senaste åren.  Kanske vet han med sig att han blivit en slags medial TV-clown, en kul filur, och kanske är det som denna kuliga filur som han nu ”skrivit ihop” denna roman som är allt annat än slarvigt skriven. Romanens första stycke:

”Hur ska jag börja? Det får börja som det blir. Jag ska inte tänka så mycket. Det behöver inte vara snyggt skrivet. Det här är någonting annat. Det här är allvar.”

Jag tror uppriktigt talat att det här är en fantastisk blåsning. Det här är skrivet av en författare som mycket väl vet att majoriteten av alla läsare kommer utgå ifrån att allt som står i boken är sant, att rösten är Stig Larssons såsom man känner igen den från TV-program, att tilltalet är lika ”ärligt” och ”uppriktigt” (eftersom Stig Larsson ju är känd för sin ärlighet, att han bara säger vad han tycker rakt upp och ner i olika offentliga sammanhang; alltså måste den här romanen också vara totalt sanningsenlig). Dom två sista meningarna – ”någonting annat … allvar” – är återigen lite för melodramatiska för att ta på allvar. Och att författaren ”inte ska tänka så mycket” och inte tänker på att skriva ”snyggt” är en lögn. Romanen är pladdrig men den saknar helt det monotona, odisciplinerade tugget som man ser i en roman av till exempel Ulf Lundell – Det här är en mycket genomarbetad roman där Stig Larsson aldrig använder samma formulering två gånger. Det är meningar som är skrivna på ett fejkat slarvigt sätt: Jag tror ordet ”typ” enbart används två eller tre gånger på dessa över 500 sidor. Vissa stycken innehåller formuleringar som man förstår ska vara osnygga och liksom nerkraxade men som ingen ”bara sådär” skulle kunna hitta på. Som en rytmisk ryggrad – och ett sätt att ständigt hålla läsaren passiv – återkommer ”Så här är det” eller ”För det är så här” när Stig Larsson ska förklara Hur Något Är. Däremellan återkommer vissa andra alltför klyschiga formuleringar – ”Det är ju vad man gör som räknas” (s. 232) till exempel – som jag tror ingår i konceptet ”skriva slarvigt” fastän det alltså inte är tal om något slarv utan ett noggrant konstruerat slarv.

Till och med titeln är ett bra exempel på detta suspekta drag: När det känns att det håller på ta slut. Alltså, inte När det känns att det håller på att ta slut. Utan ”håller på ta slut”. Som sagt som nåt slags norrländskt slang.

Jag tror den här romanen är ett slags practical joke utan punch line. Det är möjligt att Stig Larsson själv inte inser det, men det har jag svårt att tro. Det är en roman skriven av ”Stig Larsson” – känd från TV – och den är skriven med denne Stig Larssons ord; en lite kletigare och stundtals aspartan-sötad berättare som ingen misstror (och som vet att han inte blir misstrodd) och en bok som rider på de senaste årens bekännelseprosa (jfr Lars Norén, Knausgård, därefter alltifrån Börje Ahlstedt till nästan vem som helst) och kanske rentav parodierar den genren lite grann; jag har svårt att tro att en författare som Stig Larsson, med sådana originalitetskrav på sig själv, läser Knausgårds Min kamp och bara utropar ”Det här vill jag också göra!” Däremot ingår genrens kännetecken också i den här boken som en slags stapelvara: Vi får lite kända figurer och ”riktiga” människor, de givna huggen mot Schottan och en och annan sexuell anekdot som gjord för att reta upp (i brist på bättre ord) kvinnliga feministskribenter som givetvis skriver arga krönikor som på beställning (troligen känner dom ”offret”, som Stig Larsson givetvis själv inte ser som ett offer). För att säkerställa det hela ännu mer går Stig Larsson med på intervjuer där han i stort sett rabblar upp samma saker som i boken – han pratar alltså inte om sin roman, utan härmar innehållet i den, som om han verkligen är romanens ” Stig Larsson” vilket alltså (det måste han själv veta om) är omöjligt – och dessutom drar till med några iögonfallande kommentarer som han självfallet vet om kommer bli uppmärksammade. Det är i den spelade aningslösheten man ser igenom skådespelet lite grann. ”Du verkar vara en schysst kille” säger Larsson till intervjuaren Jens Liljestrand – som om Stig Larsson inte vet exakt vem en litteraturvetare, författare och DN-skribent som Liljestrand är. ”Jag tror du förstår vad jag menar” avslutar han med, återigen en replik som återkommer i boken oavbrutet.

Frågan är onekligen vad Stig Larsson menar. Det är helt klart lite pinsamt att hans bok recenserats och omnämnts som om det vore en sanningsroman av en kompromisslös offentlig figur. På så sätt har han ju redan vunnit all det cred han ger sig själv – och kritiker som ivrigt vänder sig emot ”det manliga geniet” har själv gått i en tämligen genial fälla då de inte ser igenom det litterära arbetet som ligger i denna så kallat uppriktiga bekännelseroman. Visst, det är en ängslig Stockholmsvärld där innanför murarna. Jag antar att om man verkligen håller masken när man säger något så kommer alla andra tro att man menar allvar, och de kommer aldrig misstro en. Det är nog rätt tragiskt att vi har en så pass hegemoniskt medial värld idag att den mediala bilden styr allas grundläggande förväntningar. Till och med intelligenta och belästa människor kommer utgå ifrån att det är TV-apan och inte författaren Stig Larsson som skrivit en ny roman.

För övrigt gillar jag det här ”förhöret” med Stig Larsson från 1990 eller 1991. Jag tycker överhuvudtaget det här programmet – som hette Kafé Korrekt – är ganska intressant idag. Är det inte kul, och rätt upprörande, att det som på den tiden var satir idag inte fungerar som satir – eller så kanske det fungerar ännu bättre som satir – eftersom vi idag hunnit upp till programmets dystopiska ofrivilligt framtidssiande dumheter – då var detta program en överdrift, nu är det ungefär vad vi har idag. Vi har Filip & Fredrik, miljoner hipsters, den utbredda medelklassen och därmed den utbredda medelklassnörden, den okritiska fetischeringen av popkultur, det ryggradslösa och ”relativistiska” förhållandet till politik, nyliberalism, oändligt antal podcasts och bloggare och vloggare som alla sysslar med att ”observera, analysera, korrigera” diverse ”tidstypiska felaktigheter” och ”förbättra åsikternas kvalité” (detta alltså i Kafé Korrekt parodi). Stig Larsson hade helt klart mer sting i sig på den här tiden, men å andra sidan hade han fördelen att han kunde sitta i en TV-studio som sig själv – eller åtminstone som författaren Stig Larsson – och inte som den lustiga opk-farbror han är idag.

Annonser