Dave Brubeck 1920-2012

av Fredrik Fyhr

Om jag går upp tidigt på morgonen, på en dag utan agenda, och jag sitter hela för och eftermiddagen vid skrivbordet (av någon anledning verkar det som att detta händer på årets ljusare tillfällen) så händer det ofta att jag arbetar till tonerna av lång, svepande proggjazz – jag finner det stimulerande och fördelaktigt för det mentala tillstånd av självutplåning man oftast behöver om man ska arbeta med ord. Musiken Dave Brubeck gjorde på 50- och 60-talet förknippar jag i synnerhet med sådan arbetspass. Jag visste inte att han dog för några dagar sedan (5 december) men när jag såg det nu så… vet jag inte om det känns något särskilt. Ibland står den skapade musiken så tydligt flera ljusår ifrån den skapande människan. Brubeck var säkert en fin människa, rest his soul. Men han kan i ett tänkbart efterliv vara glad över att hans musik tycks leva obekymrad, obehindrad, orörd ens en millimeter, av hans bortgång. Så är det att ha skapat något; det lever sitt eget liv. Jag har alltid älskat Brubecks – och Chet Bakers, och Bill Evans, och Clifford Brown, och Miles David, även senare som Eberhard Weber och filurer däremellan typ Riz Ortolani – bipolärt farande toner just för känslan av att de befinner sig i sin alldeles egen rymd; vi kan höra dom pågå där, men aldrig riktigt nå dom. Om upphovsmännen lever eller inte har ingen betydelse, för de är blott dödliga varelser de också. Musiken är något annat, liksom kärlek och ett fåtal ytterligare fenomen av det slaget det yttersta av mänsklig ambition, förmåga, energi, ett kall ut ur Vintergatan, en liten smula av något övermänskligt, ett förvirrat meddelande till någon form av gudom. I denna gudoms alldeles egna rymd. Den vi hör ibland, och kan förnimma då, men som vi är dömda att aldrig nå. Förnuftets tunna väggar och objektsvärldens pappkuliss. Bakom dörren till det metafysiska finns något som till exempel Dave Brubeck på förhand anat, fått fram en känsla för, en känsla i dessa toner. Det sker en stafett i psyket; du kopplar; du är här nu, och du vet det, det andra är där ute, där bortom, alltför långt bort; du kan bara se hur reflektionen dansar i ditt inre som skuggfigurer på grottväggen såsom de alltid gjort, i denna mänsklighetens jordbundna evighet.

Annonser