00.14

av Fredrik Fyhr

En svår dag. Svår. Ordet är vasst nog att representera känslan. Orden som ligger längsmed varandra är svart och sår. Alla som har förmågan att känna tyngd vet att det är allra värst när de inte väger. Såren, det svarta, det svåra; det var något särskilt med det svarta på himlen i kväll. Det var inte det man är van vid, det var som ett verkligt valv, en djupare väldighet. Tyngd. Men inte över mig utan avskilt från mig, långt ovanför mig; istället det fjäderlätta stinget, för mig utan sammanhang och anledning. Ibland kan det kännas som att det pågått för länge på samma sätt, som en monoton ton som i absurditet pågår oavbrutet – men det är inte mer än aningen rastlösa försök att ge namn åt känslan. Logos. Ordning. Jag kan få för mig att jag saknar någon, eller att jag var någonstans någon gång och att även om detta inte betyder något så finns det ett värde, nu idag, att minnas det. Så stryker jag handen över minnets oceaner, vågorna ändrar riktning, svallen slår mot en annan strand och jag tänker på något helt annat. Inuti en längtan efter att göra något betydelsefullt. Utanpå en trött blick, en smutsig kropp, en vag förkylning som varken försvinner eller eskalerar. Här inne kassar med saker som ska slängas. Där ute en vinter. Tanken igen: En längtan efter att göra något betydelsefullt. Kroppen värker, sinnet är trött. Ljudet av vind, aningen av minusgrader. Där ute, ovanför oss, är himlen svart.