01.14

av Fredrik Fyhr

”Jo, men det var något. Det är klart att det var något…” Personen intill mig som liknar mig – det är den tiden på dygnet då man ser dubbelt – vill ha en till, medan snöfallet utanför de stora fönstren från att ymnigt ha täckt nästan alla svarta ytor nu avtagit för att nästan bara synas som små vita smulor i vinden. ”Det är på väg norrut nu” säger jag. ”Vilket då” undrar han intill mig, efter några långa tysta sekunder (han väntade på sin drink, och jag var osäker på om han hört mig). ”Snön” säger jag. ”Jag tänkte på snön”. Jag vet fortfarande inte om han hör. ”Den här musiken är så jävla deprimerande” säger han. ”Jag hatar den här årstiden”. Jag föreslår att han inte talar sanning. Egentligen har han inget emot december, det bara känns så; och det känns rätt att säga så. Något som tar emot, något som blir lite lättare, som en kudde, som en tröst, av att svära av sig lite. ”Bedövningen också” säger han medan han dricker upp än en gång. ”Jaja” säger jag och tittar ut på fönstren där ute, föreställer mig kylan. Jag antar att vi, alldeles snart, ska börja prata om gamla minnen. Kanske blir jag nostalgisk, kanske är det en sådan natt i natt. Jag vet att jag oundvikligen är väldigt ensam nu. Det blir aldrig mer ensamt än så här års då, ”jag menar ensamhet är ju en sak, men om man är ensam då är man verkligen ensam nu om inte annars”. Jag ger honom en klapp på axeln, även om jag ogillar att vara sådär överseende; det finns något falskt i en sådan gest, något skenheligt och präktigt. (Jag avskyr ju allt sådant). Jag beställer något att dricka jag själv, istället (det blir bättre så). Allt är fortfarande så väldigt svart – och jag vet att allt är så väldigt kallt där ute – och det har blivit alltmer ensligt. Men det har varit en bättre dag än den som var igår; den som var svår. Nu känns det lite bättre. ”Skål” säger jag, ”för bedövningen”. Vinden avtar där ute, bara för ett ögonblick, och i en stund, kanske en knapp minut, kan vi se snön falla långsamt från ovan ner till marken. Jag är på väg att säga till honom att den här sången är speciell för mig, men jag vet att han inte skulle bry sig – och skulle han bry sig skulle han ändå inte förstå – så jag säger ingenting istället, låter tonerna klinka vidare. Stillheten går att leva med. Eftertiden går att befinna sig i. Perfektionen i vädret går att beundra, på något sätt försöka ta del av. Saker som föds växer tills de dör… sådana tankar, medan jag blir alltmer lullig; kanske jag verkligen kommer börja le åt gamla minnen. Jag vet inte. Jag är inte sådan egentligen. Men jag har en annan sida förstås, det har ju alla. Med tiden, i takt med att vi växer, blir saker alltmer komplicerade. Vi får allt svårare att förstå varandra, förstå oss själva, förstå världen omkring oss. Det är inget konstigt med det. Saker som verkar så självklara i en tid skingras av olika anledningar; den starka, enhetliga bilden blir en myriad, ett kalejdoskop, och istället bildas nya formationer likt stjärnbilder. Så har du blivit en annan en dag. ”Jo” säger jag ”precis så är det”. Men, säger någon, visst finns det en kärna? En kärna som är din? Jag ser bortåt pianot och börjar tänka på Rick’s Cafe American. En kärna, något som tiden inte nöter. Ja, men det är väl klart. Jag skrattar lite åt min vän och buffar till honom. ”Tyst med dig du din dummer” säger jag och snurrar på iskuberna där nere i botten av glaset.

Annonser