Saker jag funderat över på sistone (17.29-18.45)

av Fredrik Fyhr

I.

Det ideologiska Tjernobyl som är Facebook. Den rådande idén, vad gäller någon slags ideologisk eller politisk tendens, är att 1. Annonsera att man känner till en nyhet (som andra tidigare annonserat att dom känner till) så att alla ska veta att man känner till denna nyhet. 2. Antingen a) förklara vilken polariserad politisk sida man står på – utan att för den sakens skull bemöda sig med att argumentera för varför man själv anser nyheten vara på ett visst sätt; hur skulle man förresten kunna göra det, man har ju inte av eget intresse postat den utan man har postat den via betingning; någon annan postar detta, jag postar detta (jfr första punkten), därefter är denna nyhet ”avklarad” och omöjlig att göra något åt. Eller b) skämta om nyheten, eller hinta vilket lag man är med i – utan att säga det rakt ut, och därmed riskera att förarga någon man känner som, eventuellt, kan ha en annan eller bara marginellt annorlunda åsikt.

II.

Missförståndet om individualismen. Om det finns ett fatalt missförstånd vad gäller den svenska ”kulturen” [sic!] så är det föreställningen att ”vi svenskar” skulle vara ”individualister” eller för den delen att 80-talistgenerationen skulle vara en individualistisk generation. Vad gäller generationen så sträcker sig denna individualism bara till fantasier – om att ”lyckas”, om att vara ”fri”, starta eget företag, vara en del av ”tillväxten” eller del av ett ”politiskt motstånd” eller bara hata allt och alla –  som ytterst få i praktiken införlivar med att riskera något; det räcker oftast med att, som i första stycket, annonsera att man känner till en nyhet och på så vis poängtera att man ”är” någon med en ”åsikt” fastän man egentligen bara gör precis som alla andra.

III.

Den osunda polariseringen av åsikter. (Som bland annat fortgår på grund av det ideologiska Tjernobyl som är Facebook, och missförståndet om individualismen). Det finns ju nämligen ingen möjlighet, eller åtminstone finns det bara oerhört begränsade och snäva möjligheter, att faktiskt ha en individuell uppfattning om någonting i detta klimat. Politik är inte längre en intellektuell företeelse utan ett stort brädspel där man tävlar i olika lag mot varandra, med tävlandet som självändamål, och ju mer man lajkar eller går med på vad som är rådande i ens lag, det vill säga ju mindre man tänker själv desto tryggare kan man känna sig. Här är vänstern och högern – den polariserade och mediala, inte den bland vanligt folk och verkligen inte den i riksdagen, den som inget föreslår att någon egentligen bryr sig om – lika goda kålsupare. Oavsett om du skriver på Vita kränkta män eller på Flashback handlar om att ge varandra ryggdunkningar, okritiskt följa den rådande doktrinen och med tautologisk sarkasm måla ut och håna den förhatliga fienden. Egentligen, tror jag, så bryr sig de flesta människor i dessa läger sig inte om sina vänner och fiender. Det hela är en fråga om att bara känna sig trygg någonstans. En klassisk fetischering: Något som alltid tillfredsställer och alltid är tillgängligt. Jag lajkar, jag kommenterar något; jag är här med mina kompisar, fienderna är där borta i sitt läger; jag får en fix och kan andas ut. (Och om det någon gång i framtiden verkligen brinner i knutarna är jag utomlands men skriver att jag gärna velat vara med).

Jag är kanske lite orättvis mot folk, slår tanken mig förstås. Det är ju synd om människorna, och så. Det krävs förmodligen en del soul-searching och erfarenhet innan man kan slappna av med sina uppfattningar och åsikter, jag menar de man verkligen har och som faktiskt utgör ens identitet (det gjorde det för mig i alla fall), och att sedan välja att rakt upp och ner stå för dom oavsett vad någon annan – inklusive ens vänner och bekanta – tycker om det. (Jag har alltid gillat att stå för åsikter, men när jag var yngre var ståendet i sig viktigare än åsikternas personliga sanningshalt, och så är det väl för många antar jag). Jag, till exempel, är av filosofiska och ideologiska skäl vänstersympatisör men det har ingenting att göra med partipolitik och det innebär inte att jag tar del av åsiktspaket där det ena måste betyda det andra. Det finns ingen flagg jag kan ställa mig under, det vore barrockt för mig. Redan när jag säger det så märker jag att polariseringen, själva det onämnbara och ändå märkbara  ”trycket”, tvingar mig att poängtera (som om det spelar någon roll, som om jag inte vill göra någon ”orolig”, som om man behövde vara ”orolig” över detta följande) att jag aldrig röstat borgerligt och jag finner det högst osannolikt att jag skulle göra det i framtiden. (Högst osannolikt alltså, inte 100% omöjligt). Därmed inte sagt att det inte finns intelligenta eller begåvade högermänniskor; idéer är idéer. När jag nu sagt detta märker jag hur dumt det låter. Det är väl klart att det finns det. Människor är människor. Men detta att jag blivit tvungen att lägga till så många förklaringar talar redan sitt tydliga språk.

Och samtidigt är det inte konstigt alls. Om något blivit tydligt i Sverige under de senaste tio åren eller så är det att ideologi helt sugits ut ur politiken och människor som ideologiskt är förankrade i vänstern – såväl medelklassintellektuella som arbetare – har glatt gått och röstat på Moderaterna och/eller Sverigedemokraterna (och vice verca). Det betyder inte – som liberalerna med glädje förutsatt – att den svenska vänstern är död; den lever i allra högsta grad, mer eller mindre på samma sätt den gjort sedan Per Albin Hanssons tid; traditionen är inte alls bruten. Däremot är det ingen hemma i partit. Det finns ingen vänster att rösta på. Alla vet det, och det är till viss del därför ideologi börjat leva sitt eget liv i denna mögliga mediala polarisering (vad jag brukar kalla borggården) där allt bara är en fetischistisk pajkastning, medan den verkliga politiken som förs i landet (vad jag brukar kalla slottet) är tom på ideologi och mest består av företrädare för luftslott som försöker blidka väljare de inte längre har någon kontakt med eller kännedom om.

IV.

Jag har sedan en tid tillbaka bekänt mig som förespråkare för humanism. Jag har en pacifistisk tro som praktiskt taget är religiös och min värdegrund är tämligen kristen (även om jag inte skulle kunna bli religiös på det sättet, den helige anden kommer i vägen, jag menar det här med att tro på gud kräver ju ett självbedrägeri jag, på samma sätt jag inte kan stå under en flagga, helt enkelt inte kan göra mot mig själv). Filosofiskt, ytterst sätt, är jag fenomenolog, ickedeterminist, en tysk idealist (mer om det senare). Jag anser att ateism är en lika ogiltig idé som en totalt övertygad gudstro. (De kräver nämligen en hel del förnekelser av saker som är uppenbara). Jag tycker kort sagt att alla människor ska vara snälla mot varandra och man bör själv arbeta med att inte vara rädd för någonting. Allt som är av ondo börjar med rädsla. Min livsstil är därför rätt zen-artad, antar jag. Hat är destruktivt, men hat är bara en följd av aggression – och aggression är koncentrerad destruktivitet. Vrede är en naturlig känsla – men det är moraliskt fel att hitta en fiende (ens i tankarna) att placera denna vrede på (då blir det aggression, oundvikligen följt av hat, och alla positiva utgångar utplånas). Lika naturliga känslor är glädje och kärlek; att eftersträva balans och harmoni mellan ens känslor (och kontrollera sin rädsla, därmed utplåna alla ens fiender, alla ens aggressioner) är ett för mig helt okomplicerat ideal för alla människor. Och teoretiskt sätt kan alla upptäcka detta (det är min tro, i ordets rätta bemärkelse, att detta inte är ”mitt perspektiv” utan en universell sanning). Jag tänker naturligtvis inte missionera eller försöka konvertera någon till någonting – sådana ideal kan man bara upptäcka och inse själv – och det ändamålens rike jag trots allt strävar efter, i det att jag lever som jag gör, ja det är en strävan jag inte känner att jag behöver försvara. You may say I’m a dreamer, but I’m not the only one. Detta säger jag utan någon som helst ironi. Jag känner mig tillfreds med dessa saker.

V.

Mer praktiskt menar jag till exempel att vita män får känna sig kränkta, och att det inte är något man bör skratta åt – åtminstone vill inte jag skratta åt det. Det har ingenting att göra med ideologi, och det behöver inte göra mig till någons fiende. Jag förstår ju poängen, menar jag, och jag säger inte att så kallade patriarker behöver en djävulsadvokat. Jag tycker bara att det inte är snällt. Så enkelt är det.

VI.

Den militanta retorikern. Jag tycker inte om denna figur. Han, det är oftast en man, kan tillhöra vilket politiskt läger som helst och det är lite symptomatiskt att det inte verkar spela någon roll. Man kan alltid lita på att han dyker upp mitt i ett samtalsämne för att bestämt och lite nonchalant (som om han inte bryr sig alls om ljudet av sin egen röst) bara Säga Som Det Är, och han är beredd på att någon annan, gärna en annan militant retoriker, bryter sig in och säger emot honom. Om det är en annan militant retoriker inleds en fjantig tuppfight retorikerna emellan – ni har i synnerhet sett dom bryta ut som häftigast på diverse forum och på Facebook, där de har haft tid att i skrift formulera sig – som bara går ut på att de ska besegra varandra med kausal logik och ”sunt förnuft”, helt utan några personliga eller intressanta argument. Är det inte ett tecken på att den militanta retorikerns grundläggande ideologi är helt godtycklig? Är det inte så att den militanta retorikern ser argumenterandet som ett självändamål? Är det inte bara ännu en fight, ännu en boxningsmatch, ännu en fotbollssituation, ännu en ideologiskt tom forward som ger sig på en annans lika tomma målkorg? Man måste dra slutsatsen att den militanta retorikern ser som livets mening att vara störst, bäst och vackrast och alltid ha rätt. Alla var, hur och varför är sekundära, mest detaljer, som vad man har för klädstil eller gillar för musik.

VII.

Det här med att jag tittar på Die Hard 2 varje jul, och att jag dras till den på ett oförklarligt sätt, det finns ytterligare en pusselbit. Jag tror det är så pass enkelt som att jag helt enkelt är barnsligt förtjust, ja jag riktigt murrar upp mig i en filt inför dom, i thrillers som utspelar sig på kvällen, i en miljö där det regnar eller snöar oavbrutet. Förutom Die Hard 2 ser jag då och då gärna om helt mediokra filmer som Snake Eyes, D-Tox, Identity och nu senast, den förvisso utmärkta, Shutter Island av ingen annan anledning än att de är murriga. Det finns förstås mer än så i tjusningen; redan när jag var mycket liten drogs jag till den mellanvärld som Kant fann i det subtila och som Freud fann i Das Unheimlische (de skrev om olika saker, men i grund och botten menade de samma sak). Det var Tomten och Rävjakten, det var även de underjordiska gångarna som Vargen hade under sin stuga i Bamse (jag tycker mig fortfarande minnas den första gången jag såg honom försvinna ner där; en sådan ilande, men alldeles oemotståndlig, chock), även Baskervilles hund från 1939 som jag såg när jag var liten – det knarriga svartvita bildformatet, dimman över fälten – och kanske den sista spiken i kistan för hela denna vurm var tigerhuvudet i början på Disneys Aladdin som jag såg på bio (sex år gammal, har jag räknat ut). Det bor i en spökplump i mitt psyke, det har det alltid gjort, och jag dras in och ut ur detta mörker som en lycklig liten husmus. 

Också, detta över ett telefonsamtal med the J-Man: Varför är filmkomedier nuförtiden så cerebrala och postmodernt självmedvetna? Vad hände med hederlig, gammal enkel humor för humorns skull? Till och med en film som The Hangover, om än ganska kul, är främst tänkt att fungera som en… jag vill inte säga intellektuell, men helt klart teoretisk komedi. Man ska ”förstå” varför den är rolig ”trots allt”, filmen är ett kulturellt svar på vad man ibland kallar ”manlighetens kris” och detsamma gäller för filmer av till exempel Judd Apatow och Jason Segel. Ta en film som Dum & dummare till exempel. Den är ju bara rolig i sig självt. Varför får filmer inte vara roliga, varken mer eller mindre, längre? Jag menar, i den filmen kör huvudpersonerna omkring i en stor bil som dom gjort om till en hund.

mutten

Är inte det bara väldigt roligt?

Annonser