17.19, 21/12

av Fredrik Fyhr

Byggnadskomplexet med de många parkeringsplatserna utanför; metrerna av svart asfalt till svängdörrarnas svep; syntetisk blåst och värme. De utgivna gångarna, de olika sektionerna, diverse staplar av varor – de skiftar i färg och form i takt med att man går längs gången, eventuellt rullandes en vagn – man är installerad, stationerad vid sin pol, i komplexets system; händerna omkring styrstången på en vagn, man är en kund på samma sätt som en människa tar på sig en rymdhjälm och plötsligt förvandlats till astronaut; bara saker man är, och saker man inte är, skiften som sker, den funktionella ordningen. Intill sektionerna finns långa och breda svängdörrar, de leder till backstagevärlden – den är ett stök av sorterat och osorterat, skit i hörnen, malätna plyschsoffor, kokvrår, stora TV-apparater i äldre modeller, människor som kommunicerar med varandra som människor, trots skjortorna, trots namnbrickorna; de slinker in backstage innan de nödtvunget är ute därifrån igen, av någon anledning, och däremellan kippas en del luft; kippa, kippa. Där utanför, där jag går, slår det mig hur märklig platsen är egentligen; här finns både liv, verkligt liv, och samtidigt en äkta död; detta märkliga vaakuum, dessa passager och detta passerande, ikonerna och formerna; stämningen i kväll efter rush hour några dagar innan jul är nästan som julafton; lugnt och lite sporadiskt rör sig arbetarna omkring, liksom i en nattlig hangar, och sköter om platsen i sig, små gaffeltruckar, lådor som ska forslas från en plats till en annan. Och så de breda dörrarna, de som leder backstage. Och, jo, hm; Den enda anledningen till att vi kan se in dit, slår tanken mig, är för att vi redan sedan tidigare gjort det och vet, det finns liksom med i konceptet för oss, att backstagevärlden finns där. Skulle dom bygga ut avstånden, skapa ID-passager för de anställda, göra så att kunderna inte kan se den mer autentiska världen där – för det skulle dom naturligtvis vilja göra – så skulle alla märka det, känna av det, en suspekt aura av misstro skulle uppstå i det puristiska avtalet mellan munnen och handen som föder. Vi har inte riktigt gått under än; det finns lite syre kvar i världen. Kippa, kippa. Slå ut väggarna. Finn ljuset. Hitta ro. Vintern är en årstid att sjunka ner i, om man förmår. Själv är jag en lugn person, med takt och ton; måttfull och balanserad. Jag är tyst och stilla och det ska mycket till innan jag blir exalterad.

Annonser