Text inför det nya året

av Fredrik Fyhr

I.

Världen formaterar om sig inför ett nytt århundrade, kan man säga så? Jag vet inte, men det känns så. Det finns en föreställning att det som händer där borta – i ett annat land – är kategoriskt avskilt från det som händer här, för hur skulle det kunna vara på något annat sätt; rättare sagt, så har världen alltid sett ut förut (där är där, här är är, världen är stor och består av olika platser). Men så ser inte världen ut längre, vågar jag påstå. Betänk begreppet globalisering – jag föreslår att världen indeed för första gången är en global enhet; en digitaliserad globalitet via det vi idag kallar Internet (som i framtiden kommer förstås bortom namnet – ”internet”, ett alltför objektifierat ord, substantivet internet kommer att bli imperativet internet och vi tycks redan vara halvvägs in  i denna mutation, i de utvecklingar som idag är hastigare än någonsin tidigare). Nationer är inte längre kategoriskt avskilda; de är bara tekniskt sett avskilda – en teknikalitet dock, basala avstånd irl, si och så många mil till Australien från Kebnekaise. Men det är inte längre där med hundra procents marginal; det är där borta; si och så många mil härifrån irl kanske, men på denna nya globala enhet vars karta vi alla bär på (och där vi alla är medborgare i en och samma värld, även om vi ännu inte riktigt förstått det) är det bara där borta inom ramarna för ett här; häret är denna nya globala enhet, det världsspann som är online, där länder bara är teknikaliteter, där en ny värld – en enda enhet – uppstått och där vi deltar i denna värld som ett folk. En dualitet har alltså uppstått. Våra liv i kött och blod lever ett liv, och våra avatarer ett annat; den distinktionen har varit känd länge. Men föreställningen om att dessa liv kan leva sida vid sida är en illusion. Det som präglat våra liv i kött och blod – stora fundamentala bitar av vår tidigare kultur här på planeten – blir relativt och mindre betydelsefullt i den globala världen; jaså ni gör så där? Men det är ju bara där borta nu, det är inte så noga vart man är; den befästade kulturen förlorar sin hegemoniska kraft och världen online beblandar sig med världen irl, välter omkull dess mentala statyer på de mentala torgen och tvingar världen – den riktiga världen – att formatera om sig tills det återigen bara finns en, inte (som nu) två. Jag skulle tro, till den mån man kan sia i framtiden, att vårt unga århundrade kommer präglas mycket av denna nästan kemiska konflikt mellan dessa två världar.

Jordbävningen som konflikten mellan de två världarna utgjort syns idag över hela världen. Jag skrev nyss: ”Det som präglat våra liv i kött och blod blir relativt och mindre betydelsefullt – Den befästade kulturen förlorar sin hegemoniska kraft”. Det har skett i och med den så kallade arabvåren; för mycket syre har kommit in i de statsskick som består av religiös och politisk vaakuum för ett folk som enbart kan leva med en särskild mask för ansiktet, just den som ger rätt luft att andas medan de övriga fått kvävas.

Samma syre har avslöjat svalkande korsdrag till nya vägar i USA där – och detta är det som är viktigt att komma ihåg vad gäller Obama, detta är själva ”grejen” – folket valt en ledare utefter en ideologi som för att vara USA är radikal. Att presidenten bara är en till president, med allt var det innebär, är inte väsentligt. Det som är väsentligt är att folket förändrats. Det folk som valde krig väljer nu altruism. Det folk som valde ekonomi, blind rättvisa och religion väljer nu tro, hopp och kärlek. Jag skrev nyss: ”Det som präglat våra liv i kött och blod blir relativt och mindre betydelsefullt – Den befästade kulturen förlorar sin hegemoniska kraft”. Det har skett i USA, en gång för alla i och med Obamas andra segerval.

”Det som präglat våra liv i kött och blod blir relativt och mindre betydelsefullt – Den befästade kulturen förlorar sin hegemoniska kraft”. Det har skett i Europa, till mindre trevliga konsekvenser, där det som befästats – själva idén om Europa – varit tolerans och mänskliga rättigheter; men det räcker inte med en teori, det räcker inte med att bygga konstitutioner, diverse byggen, och hoppas på det bästa. Som en vis man en gång sjöng: ”Handling utan vilja kommer ingenstans. Vilja utan väg har inte en chans”. Europa har suttit på rumpan i årtionden och den kväljande dekadens som nu råder stinker av nyfascism som inte kan behandlas med nyliberalismens förnuft som kan förneka en hel finanskris eller alla de passiva konsumenter som tror att de inte påverkas, liksom partiklarna inuti bergen i en ideologisk istid. Ändå: ”Det som präglat våra liv i kött och blod blir relativt och mindre betydelsefullt – Den befästade kulturen förlorar sin hegemoniska kraft”. Pepparkakornas tid är förbi, negerdockornas tid är förbi. Det har skett i Sverige, också på djupare plan än så, och det är bra; det är nämligen något som rör sig framåt.

Dekadens också i Ryssland, där lill-Putte skräms med förvisso iögonfallande hån mot mänskliga rättigheter och en del patetiska jabbar mot de gamla fienderna – men överlag harmlöst, i ett land där inrikespolitiken grötat ihop sig till en enda formlös ideologisk gröt där höger och vänster bokstavligt talat är samma sak. Alla är rädda för vänsterspöket men alla är öppna för Kina, ty ”Det som präglat våra liv i kött och blod blir relativt och mindre betydelsefullt – Den befästade kulturen förlorar sin hegemoniska kraft”. I detta avseende innebär det att styrkan i ideologibegreppet blir fadd; kommunism är inte längre kommunism utan ”kommunism”, för Kina är ”Kina”, en ikon att klicka på, bland andra ikoner att klicka på (mer om det i nästa segment).Funkar det så funkar det. Kina blir plötsligt alltmer liknandes El Dorado – det omöjliga landet, den plats att vallfärdas mot liksom i en dröm, en nedåtgående ström, en dödsdömd färd som livnär sig, ja just det, på hoppet, lik förbannat hoppet.

II.

Allt det där är ju ganska bra, på sätt och vis. Det verkligt oroande är hur utvattnade kulturen hotas att bli. I en studie jag inte kommer ihåg namnet på nu, men som jag vet finns, har man kommit fram till att människohjärnans sätt att minnas information drastiskt förändrats under de senaste tio-femton åren. Då vi förr sökte information och lärde oss informationen i sig, har vi idag blivit påverkade av Internet, vi minns vart vi fann informationen – ungefär som man söker i en bok och vet om det man läste var på höger eller vänster sida, och om det var uppe eller nere på sidan – vi vet vad vi sökte på på google, vi vet vad bokmärket hette men informationen i sig är mer flyktig; den kan bekräftas när man hittar den, men vi minns inte informationen i sig lika bra; vi minns det hjärnan tycker sig behöva minnas, dvs vart vi kan hitta det vi söker; under tiden behöver vi inte veta det. Vi kan glömma det, och kolla upp det igen om vi behöver; det är så (den genetiska?) designen ser ut.

Det kastar ett visst ljus på vad jag ser som den allomfattande ikonografi som breder ut sig i populärkulturen, som i sin tur tar över alltmer av det man kallar ”kultur” (kritiken, analysförmågan, den teoretiska traditionen, etc.). I takt med att medelklassen breder ut sig på denna dekadenta kontinent gör tyvärr även medelklassnörden det. Nördarnas hämnd har verkligen skett och idag är vi på väg mot en nördighetens hegemoni där det diktatoriskt rituella (vad är okej, vad är inte okej) snart är allt man tillåts förhålla sig till och all djupare kritik och analys ses som ointressant. Det som istället är intressant är att masturbatoriskt hänge sig åt att koppla samman olika ikoner och symboler – uppå den kvävande substanslösa popkulturella canvasen – och att diskutera filmregissörer eller musikband blir snart detsamma som att diskutera Kirk och Spock. Bara symboler, ikoner, begrepp, saker man förstår om man är ”insatt”, saker man kan hänge sig åt om man inte vill tänka själv.

Människans hjärna blir alltså mer och mer av ett sökande, klickande och autobekräftande maskineri – och vad söker vi, klickar vi, bekräftar vi? Ikoner – därav ett begrepp som ikonografi. Är det ett politiskt parti, en åsikt, en kanelbulle, en karaktär i en Batman-film eller Ulf Brunnberg – det spelar ingen roll, det är med ens reducerat till en klickbar ikon; ett ”parti”, en ”åsikt”, en ”bulle”, ”Bane”, ”Ulf Brunnberg”, du kan klicka det, du kan ha klickat det, därefter kan du söka något nytt att klicka. Innehållslösheten är komplett medan klickandet av ikonerna fortgår i klick efter klick.

Så långt har det gått att denna innehållslösa ikonografi, byggd på nördens lika innehållslösa hegemoni, passerar som kulturanalys eller kulturdiskussion idag. En roande och/men menlös hovnarr som Fredrik Strage ses som en skribent med auktoritet, fastän han aldrig bidragit med en enda meningsfull rad till mänskligheten. Wes Anderson gör filmer som innehåller prylar och saker man kan koppla ihop, för att i slutändan komma fram till att man gillar ”Wes Anderson”. En film som Cloud Atlas handlar om hela mänskligheten, alla människor som någonsin levt, och att de alla ”hör ihop”, de är bara olika kroppar man kan dra linjer mellan i ett enda nätverk; den enskilda individen är meningslös, en individ är bara en ikon i ett stort kosmiskt nätverk. Filmen tycks växla mellan karaktärerna som man växlar flikar på en webläsare, en film som klickar sig fram mellan ikonerna i en drömd, mänsklighetens allomfattande historiska Facebookipedia. Som alltid är amerikansk film det bästa att analysera för den som vill veta världens nuvarande ideologi, som Zizek påpekat.

Ikonografin, viljan att klicka istället för att tycka, godtyckliggörandet av allt som skulle kunna betyda någonting (vad som helst), är måhända inte konstig, då den uppkopplade individen alltid står inför det hav som trots allt är den globala enhetliga världen – Internet, som vi säger idag – och som i sin tur också förvandlat mediesamhället till det av ett kluster där saker är svåra att urskilja och där det är ännu svårare än det varit tidigare att ha en egen uppfattning om saker och ting, eftersom det kräver att först rensa ut bland en stor, tung mängd information. Då klickas det bland dessa ikonografiska livbojar som guppar runt i klustret; system av tomma begrepp som i sina beteckningar signalerar sig själva, och som i sina relationer till varandra utgör sina funktioner, sin mening eller rättare sagt sin icke-mening. Dessa ikoner- om det så än rör sig om ”Bane” eller ”Jimmie Åkesson” – kan klickas och kommenteras, men inget mer ty de är ju i sig själva tomma och därmed obrukbara. (Och att det bakom ”Bane” inte finns någonting alls, och att det bakom ”Jimmie Åkesson” finns en människa som faktiskt kan påverka samhället, tycks hos de flesta individer vara någon annans problem).

Annonser