Text inför det nya året (forts.)

av Fredrik Fyhr

Detta är en fortsättning på föregående post

Intermission

Ovanstående är en fascinerande bit av kusligt bortglömd historia; en föreläsning som hölls den 9 december 1968 av Douglas Engelbart där han med sitt team på 17 forskare presenterar online-systemet NLS. Med facit i hand kan vi konstatera att Engelbart ”uppfann” Internet. Detta alltså på 60-talet. Idag är vi fortfarande maktlösa inför den fullständiga innebörden av denna ”uppfinning”, som inte kommer bli klar för oss förrän om åtminstone ytterligare ett par decennium. En illusion idag är tanken att vi är ”klara” med den digitala revolutionen, att Internets boom på 90-talet var the boom att tala om och att vi idag lever ”post-Internet”. Vi lever i själva verket inte post utan Inter-internet, vi deltar i en evolution som fortfarande är i rörelse. Framtida generationer, de som föds inuti denna digitala värld, kommer att svara för vad som faktiskt blir en ”post-Internet”-värld eller en ”post-digitalrevolutionär” värld. Som Slavoj Žižek  upplyser om i denna del av en föreläsning talar vetenskapen för en biogenetisk revolution, att människan idag alltmer håller på att upplösas från den definitivt jordbundna känslan av att vara ”irl”, förlora sin uppfattning om vad som vi idag ser som ”verklighet”.

III.

Så, man kan alltså säga, att anledningen till att världen i dag tycks vara en så hotfull och förvirrande plats är att världen håller på att förändras; det har att göra med digitaliseringen, globalariseringen, det vi idag kallar för Internet och sättet på vilket dessa saker förändrar människan på neuropsykologisk nivå; dvs. hur människohjärnan nu håller på att förändras på människor över hela planeten, varpå ”det som präglat våra liv i kött och blod blir relativt och mindre betydelsefullt – den befästade kulturen förlorar sin hegemoniska kraft”, såväl i Mellanöstern som i USA och Europa samt här i lilla Sverige också.

En viss historisk oöverskådlighet är också att bejaka. Tidigare har vi definierat vår tid utifrån den tid som passerat, men nu har avståndet mellan vår nutid och vår historia blivit lite för långt för att vi ska kunna minnas den. Jag skulle vilja påstå, till exempel, att de kulturella skeendena under hela 1950- 60- och 70-talet hade Andra världskriget som referenspunkt (lite tillyxat, men ungefär så). Tanken på en viss typ av moralisk sedlighet, som bottnade i att vi med verkligt facit i hand lärt oss att ”krig är fel”, föreslog såväl mer kulturella överraskningar (sexuell revolution, till exempel) som tanken på en harmonisk framtid om vi alla arbetade med en sådan i åtanke (jfr FN).

Intressant är att den nutid som vi precis ramlat in i också är definierad av den dåtid vi precis lämnat bakom oss, men den har inte definierats av oss själva utan av en systemkollaps, nämligen den så kallade finanskrisen – krisen är indeed ett resultat av 80- 90- och 00-talets nyliberalism och gammelreligiöst strukturerade kapitalism, men det är inte vi själva som klurat ut det utan vi har tvingats förstå det (även om många ännu lever i förnekelse). En tråkig sak med finanskrisen, och den fysiska omvälvning samt teoretiska diskurs den medfört på global skala, är att den distraherar oss bort från minnet av Andra världskriget och de lärdomar vi en gång i tiden – redan länge sedan – lovat varandra att ”aldrig glömma”. Det, på ett ungefär, är en av anledningarna till att nyfascism fått utrymme till att växa överhuvudtaget. Avståndet i tid skapar ett glapp, de reella historiska förankringarna förloras i tid med att äldre generationer sakta men säkert går ur tiden, och här och nu (med finanskris och dylikt) tar över våra sinnen och snart är vi tillbaka på vit ruta igen, redo att göra samma misstag igen fast i någorlunda nya skepnader.

Jag har vänner som brukar skratta åt mig när jag säger att jag är relativt hoppfull inför framtiden, ungefär som att jag kan inte mena allvar. Well, ja och nej. Det är till att börja med omöjligt att spå i framtiden överhuvudtaget, så det är möjligt att jag på ett lite zen-artat sätt tar det lite mer lättsamt än andra (”det som sker det sker” för att citera en buddhist ur en Kalle Anka-serie jag läste en gång), men jag skulle vilja påstå att förändringar som är naturliga och progressiva i sig är något positivt. Finanskrisen, och den global-digitala revolutionen, har tvingat fram utvecklingar som jag tycker gjort världen till en mer spännande plats än den var på 90- och 00-talet, då medelklassen måhända kunde leva tryggare liv men då även kulturen och politiken var stagnerad i ett slags Kalla-kriget-är-över-jahopp-vad-ska-vi-göra-nu-kanske-titta-på-Jeltsin-när-han-tar-någon-på-rumpan-*burkskratt*. (Jag kan måhända vara nostalgisk över den här tiden av andra skäl, men det hör inte hit).

Framför allt tycker jag utvecklingen i Sverige – och detta tycks ännu mer överraskande – kan ses ur ett positivt ljus. Hur kan det komma sig? Hur kan man leva i ett land där ett parti som Sverigedemokraterna får mer medlemmar och röster ju värre de framstår och där en redan stagnerad borgerlig politik misslyckats med praktiskt taget alla sina idéer och där vänstern efter några kinaraketsfjuttiga försök till att visa oppositionspotential nu står och tafatt hoppar upp och ner i träningslokalen som den deprimerade Rocky Balboa i Rocky III hur mycket Apollo än vrålar att ”there is no tomorrow! (referensskämt, ni får ursäkta).

Tja, ett enkelt svar: Därför att allt det där kan komma att förändras. Sverige är inte någon stormakt, utan står i förhållande till resten av världen. Inte minst kan ett bättre ekonomiskt världsläge – vem vet? – åtminstone stabilisera färgpaletten så att man slipper bli helt jävla deprimerad varje gång man orkar läsa (den undermåliga) kvälls- och dagspressen. Det som är genuint positivt, rentav inspirerande, med Sverige idag är att det idag består av ett folk som faktiskt börjat förmyndiga sig själv kulturellt, och på egna ben gå mot tidigare aldrig skådad upplysning. Det tråkiga, om än lite komiska, är att vi gjort det minst två hundra år för sent vilket gjort att Sverige idag, som kulturellt u-land, genomgår en pubertal tonårsrevolt mot Jantelagen (utan att övervinna den). Och som de flesta tonåringar som är arga på sina föräldrar går de sällan att resonera med; de måste växa upp först. Låt oss i nästa segment tala om denna kultur, den så kallade svenska kulturen…

Annonser