Text inför det nya året (3 av 3)

av Fredrik Fyhr

Detta är en fortsättning på föregående post som var en fortsättning på föregående post.

IV.

”SD:s väljare är som du och jag” säger Gustaf Fridolin i en debattartikel i Expressen. Jag håller med om den iakttagelsen. Men vad säger det om oss? Vilka är egentligen ”du och jag”? Och vad säger det om den så kallade svenska kulturen, om ”du och jag” är dom som röstar på SD? Finns det inte en viss problematik här?

Jag ska nu prata om Sverigedemokraterna, och inledningsvis likna partiet till en cancerböld. Men låt oss nu inte blåsa i några serpentiner, för jag säger det inte för att komma med några slags pamfletter. Jag menar det bokstavligt talat. Carcinogenesen, dvs. processen för hur cancer utvecklar sig, är en bra liknelse över hur partiet utvecklats; en svulst av cancerceller (människor) bildar en tumör (ett parti) som kroppen (samhället) inte har någon plats för och som därmed bara kan skada den/det. Eftersom det på så sätt är fritt fram för tumören (partiet) att utveckla sig i kroppen (samhället) gör den det via metastaser (populism) som utvecklar sig även i andra delar av kroppen (samhället; detta kan liknas till att partiet har agendan att sprida opinion utöver rent politiska sakfrågor, som till exempel utnyttjandet om idén om en svensk kultur). Liksom cancern har partiet målet att ta över (samhälls)kroppen, ersätta alla dess celler och göra allt liv i den omöjligt.

Eftersom partiet fungerar i metastaser har det många olika populistiska grenar som ger utrymme för många olika människor av olika anledningar. Eftersom partiet saknar en ordentlig ideologi – de är utsagt nationalistiska/nationalkonservativa/socialkonservativa/jättehöger men de flesta människor vet tyvärr inte riktigt vad det betyder så de behöver aldrig gå in på det speciellt noggrant – och eftersom partiet inte har något utopiskt mål, programplan eller några specifika idéer som är sammanhängande så kan de tilltala människor som heller inte har några särskilda åsikter och uppfattningar. Det är ett politiskt parti som utnyttjar den opolitiska nerven i människor, folk som inte har lust, ork eller intresse för större samhällsfrågor, som bryr sig om sina kvadratmetrar och inte tror att ett röst på ett parti ändå spelar någon roll. I det här fallet tror jag också att dagens rädsla för ideologi spelar in. Rädslan för ideologi har att göra med att världen står i förändring på en global individ-för-individ-nivå, som jag nämnt förut, och att en stor del av västvärldens kultur börjat likna ett system av ikoner vars innehåll kan variera men oftast saknar substans. Här har även SD en av sina många metastatiska populist-grenar som når in. I det att de kan tilltala människor genom sin, eller rättare sagt människornas, självförvållade okunskap (”Jag är inte intresserad av politik”) kan de även fungera som en enkel ikon. Bara det att de i folkmun är mest kända som ”SD” (inte som Sverigedemokraterna) talar sitt tydliga språk. Fastän vi lever i ett idelogiskt uppluckrat samhälle – eller kanske just därför – och alla partier försöker jämna ut sina egna ideologier i marken, så är alla partier utom SD redan historiskt bundna till sin ideologi (för folk i allmänhet alltså, att SD har sin historia är en annan sak). Det jag menar är att det fortfarande finns en känsla av att en röst på Folkpartiet innebär att man är liberal (eller, i en väldigt intressant utveckling, att en röst på Centern innebär att man är nyliberal – Annie Lööf: ”Who, me?”). En röst på Socialdemokraterna innebär för de flesta att man ”blir” något så ohippt som en sosse. Och röstar du på Vänsterpartiet kan du till och med vara kommunist, lord all mighty. Sverigedemokraterna är till sin natur ett ideologiskt vakant parti som enkelt kan klickas och därefter betyda vad man som klickare behagar att det ska betyda; man lajkar ”SD” och sen är det no questions asked.

Det är bland annat därför ”människor som du och jag” röstar på SD – men värt att notera här är att det ju inte riktigt är ”du och jag”, utan människor som du och jag. Fridolin menar alltså att han själv (”jag”) inte röstar på SD (bortsett från att han är språkrör för Miljöpartiet) och han utgår också ifrån att den tilltänkte läsaren (”du”) inte röstar på SD. De som röstar på SD är istället människor som Fridolin och hans likasinnade (”vi”, typ). I betydelsen: Helt okej människor, vanligt folk, individer som kanske är ens vänner eller bekanta, idealiskt sett (om de till exempel röstar på MP) perfekta människor, de är bara inte helt med på planen (de har förvirrats till eller misstagit sig med att rösta på SD).

Det intressanta med det här – och det jag alltid tyckt varit intressant med SD-”fenomenet” – är ju hur himlarns ”svenskt” även språket mot SD ter sig. Människor som du och jag, typ som du och jag, Alfred. Det påminner mig om Johan Cronemans mycket adekvata belysning att det ju inte finns, eller inte borde finnas, något kontroversiellt i påståendet att det hos alla människor finns en uppfattning om vad som är en svensk kultur. Ett land har ju per definition en kultur. Problemet med SD-ideologin är ju tanken att den svenska kulturen är något alldeles specifikt som är lika meningslös som korkad och potentiellt farlig (och som de naturligtvis aldrig själva kan ge något enhetligt eller sammanhängande svar på, paradoxalt nog, och det är ju inte så konstigt för hur ska man kunna göra det; återigen ett talande bevis för SD:s idiotiska godtycklighet, och rundgången här är förresten klippt och skuret för medieklustret där förmedlad information är helt omöjlig att hålla reda på).

Av SD:s alla metastatiska grenar har jag nog redan från början varit fascinerad över föreställningen att man måste ”värna om den svenska kulturen”. Jag minns redan kring valet 2002, när världen inte var helt upp och ner och SD var där dom hörde hemma (i folks brevlådor, därefter i folks soptunnor), att jag blott sexton år gammal skakade på huvudet åt denna paradox. Jag fann det vara komiskt redan då, för jag såg inget svenskt i att ”värna” den svenska kulturen; däremot tyckte jag att gnällandet var det svenskaste med Sverigedemokraterna och med facit i hand skulle jag nog säga att ”rätten att gnälla” är partiets enda riktigt centrala ideologiska sakfråga. Det är nämligen rätt svenskt.

För, here’s my point, vad har Sverige egentligen för kultur att värna? Man kan ju värna svensk historia, vilket man gör (man lär sig om Stormaktstiden och Sveriges kungar i mellanstadiet). Men historiska händelser är inte riktigt samma sak som kulturen i sig. Kultur är seder – inte bara tekniska seder som julafton, för dessa kommer och går och förändras med tiden. Det finns tydligen även en pinsam föreställning om att Kalle Anka på julafton skulle tillhöra den svenska kulturen – det är varken kultur eller historia utan ett medialt fenomen som faktiskt bara pågått sedan 50-talet och som när som helst kan komma att förändras (Sverige som nation är sisådär 500 år gammalt, och svenskarna som folk har hängt här uppe i norr sedan åtminstone år 98 eKr, så Kalle Anka är en trend med tämligen fjuttig vidd, dessutom totalt amerikansk). Kultur måste kanske tillskrivas vissa sociala seder, beteenden människor emellan, som givetvis blir rätt löst svävande om man ska försöka sätta fingret på dom. (Kort sagt, bara något som väldigt dumma människor skulle få för sig att föra politik över). Av dessa sociala seder och beteenden är svensk bonnighet det mest centrala. Är det inte så att det närmaste Sverige har en kultur är en anti-svensk kultur? Är inte Sverige som enhet ointressant för de flesta svenskar? Hur kommer det sig att Sverige inte ens bemödat sig med att ha en officiell nationalsång? (Nej, Du gamla du fria är inte Sveriges officiella nationalsång, den har bara blivit ”nationalsången, typ”, med tiden; någon officiell nationalsång har vi inte). Är inte gnällandet och självföraktet och Jantelagen det svenskaste som finns? Är inte föraktet för stolthet något som fortfarande finns i ryggraden, i modersmjölken, något man som svensk alltid måste arbeta med/mot, etc? Att vara stolt över sitt land – det är tämligen osvenskt. Men, vänta nu, osvensk är ju något bra i Sverige. Att något är svenskt, eller att man beter sig svenskt, är ju något dåligt. Så man måste dra slutsatsen här att SD alltså värnar om det svenska genom osvenskhet. Hm. Något annat som svenskarna är dåliga på är det här med intellektuell upplysning, only saying.

Vart hamnar vi om vi istället faktiskt försöker luska reda på vad som utgör den svenska kulturen? Vore inte detta egentligen den bästa antitesen till Sverigedemokraterna? Att reclaima landet? Hitta någon slags definition för svensk kultur byggd på sensibilitet, historia och autencitet? Och, i synnerhet, att inte göra denna svenska kultur till något mer än vad det är – en kultur, bara, något som är historiskt förankrat och därmed föränderligt, ingen lag någon behöver förhålla sig till, inget med ett definitivt värde utan bara en liten oskyldig nationell prägel. Jag menar, alla andra länder i hela världen har ju en sådan uppfattning. Svenskarna är det enda människorna, vad jag vet, som inte har någon aning eller uppfattning  om vilka de ”är”.

V.

Som jag ser det finns det två fundamentala saker som redan från börjat präglat Sveriges kultur: Isolationen från omvärlden och monarkin. Bortsett från den relativt korta tidsepok (90 år) som utgjorde den något överskattade Stormaktstiden så har Sverige varit en bonnig provins upp i tjotahejti, och har så varit sedd av andra länder också. Och synen på Sverige som rätt patetiskt blev om inte annat definitivt efter att vår lill-Napoleon Karl XII totalfailade och fick ge tillbaka allt som så brådmoget erövrats. Därefter tog det ytterligare 89 år innan vi fattade att kungligt envälde inte var något att ha och att en regeringsform enligt maktdelningsprincipen faktiskt var modernt. Därefter kom inte industrialiseringen i Sverige igång förrän 1850-talet.

Nu är jag ingen expert på svensk historia, och vi är naturligtvis inne på spekulationens fält, men svenskarna förefaller historiskt sett vara ett isolerat folk; många av de strömningar och fenomen som präglade resten av Europa – slaveri och feudalism, senare inbördeskrig – nådde aldrig så långt upp som till Sverige. Upplysningsidealen påverkade förstås Sverige under frihetstiden, men de anammades också mest lite halvt som halvt och i slutändan sköt man ju faktiskt Gustav III, som själv var motståndare till franska revolutionen, när han gjorde något så fjompigt och märkvärdigt som att gå på maskerad. Industraliseringen gick också trögt fram även om Sverige som teknologiskt ingenjörssamhälle verkligen satte fart därefter, som om det plötsligt blev viktigt att bli Världens Modernaste Land och allt det där som man kan läsa om i Dagens industri idag.

Min poäng är att den svenska kulturen aldrig fått tillfälle eller utrymme att utveckla någon intellektuell medvetenhet. Om vi har en folklig tradition i Sverige så är det pöbelns. Sorry om det låter hårt, men jag tror det är så. Utvecklingen som gått framåt i Sverige under de senaste hundra-hundrafemtio år sedan har ”bara” varit teknologiska, ekonomiska, samhällsinriktade utvecklingar. Vi har, och har fortfarande, ideal om bildning men få tycks själva vara tillräckligt bildade för att formulera dessa ideal. Detta eftersom den svenska ”traditionen” inte är en tanketradition utan en motvillig handlingstradition. Om något präglat det svenska samhället på en kulturell nivå så är det de fria bönderna som utgjorde en majoritet av befolkningen ända fram till förmodernismen eller så. Att arbeta hela sitt liv, att dö i sjukdom eller i strid, att leva i reellt förtryck på grund av faktumet att landet var ett kungadöme, att inte ha rättigheter, att inte uppmuntras och därför inte tänka speciellt mycket på en identitet – eller ens tänka mycket överhuvudtaget – ja det blir mycket gnäll på dom ett tusen sex hundra åren.

Isolerade från omvärlden har Sverige växt upp till att bli ett inskränkt bondefolk. Det är den svenska kulturen, om man ska prata om någon sådan. Arbetet är än idag den heliga ko som svensken älskar att hata och de många privilegierna som den goda samhällsutvecklingen i Sverige har också gjort att man inte behöver tänka på onödiga saker, som varför det är så viktigt att man arbetar till exempel, ja menar det där är ju bara filosofiskt trams ändå, eller? Denna utveckling är unik för Sverige i det att Sverige också levt i fred de senaste trehundra åren, så denna bonnighet har kunnat gro i frid och fröjd inom de isolerade ramarna för landet. Den stora världen har alltid varit där ute, där borta. Det har alltid varit en tydlig skiljelinje mellan vad som angår Sverige och vad som angår resten av världen – på samma sätt det förr var tydligt vad som angick kungen (allt) och vad som angick bonden (arbetet… och kungen).

Att svenskarna är ett bonnigt folk är ingen vedertagen sanning direkt, men det finns andra som noterat det. Statistikern, och tidstypiska nationalisten, Gustaf Sundbärg (1857-1914) skriver till exempel år 1911 i essän Det svenska folklynnet att svensken i allmänhet är ”hederlig” och ”ridderlig” men okunnig, saknar slughet, är enbart praktiskt lagd och intellektuellt nästan lite efterbliven:

”I allmänhet är svensken icke hågad för intensivt tankearbete, — utom när det gäller mekanik eller annat naturstudium.

Svensken har varma känslor och en mycket liflig föreställningsförmåga, men han tänker för litet.

Äfven här är motsatsen påfallande mellan svenskar och danskar

I ett samtal vill svensken helst höra händelser relateras, som sätta hans föreställningsförmåga i verksamhet, — dansken åter vill helst höra problem framkastas, som uppkalla hans tanke- och kombinationsförmåga.

Därför kommer svensken oftast till korta i tankeutbyte, ej blott med danskar utan äfven med norrmän. Hvilket som helst ämne, som kommer före, har dansken vanligen tänkt igenom många gånger förr, och hans hjärna och hans tunga arbeta med precisionen af en liten ångmaskin. För svensken är ämnet — om det skall behandlas något djupare — nästan alltid nytt. Och hvad han skulle säga, det finner han säkrast — efteråt” /s. 13-14

(Hela denna text är för övrigt fascinerande att läsa, av olika anledningar, i dagens tidevarv).

Till den mån man kan prata om en svensk identitet och en svensk kultur så tycks den vara identifierad som bonnig rätt långt tillbaka i tiden. En person som inte till sin natur är någon tänkare, på det sätt som Sundbärg i sammanhanget tacksamt enkelt uttrycker det, är ”inte intresserad av politik” och befinner sig i en tydlig definierad civil position där överheten är någon annanstans och oavsett vad man röstar på så kommer den aldrig vara en del av ens eget liv (vilket förstås är helt fel, men känslan av hög och låg klass, samt samhällets hög och låg-strukturer, har en styrka i sig själv som man kan föreställa sig slå till på exempelvis valdagen; ”Skit samma. Nu röstar jag på SD, så det så”). Det är som att det finns ett underliggande självförakt i denna hypotetiske svensk, som inte är smart nog att formulera personliga tankar, åsikter och idéer om djupare eller åtminstone för samhället verkliga saker och spottar och svär åt den skamliga förhoppningen att någon annan, överheten, kungen, trots allt ska ta hand om allt. Bonden vet inte bättre, och vet det själv. Det är därför denna bondementalitet förhållit sig intakt medan samhället utvecklats, rent tekniskt. Jag vet inte vad för slutsats man annars ska dra av det socialdemokratiska väldet, faktumet att ”hans excellens statsministern” (som man sa mellan 1876-1974) varit Socialdemokrat i en överhängande majoritet av 1900-talet. Var det för att sossarna var så himla bra eller var det för att svenskarna röstade med tillit, av gammal vana, för att de inte är några ”tänkare”, som Sundbärg spådde? Är det inte egentligen ganska anmärkningsvärt att Sverige efter hundratals år av enmaktsvälde av gammal vana återvalde samma parti om och om igen under ett århundrade?

Det låter kanske förhastat, men jag skulle vilja påstå att den svenska kulturen idag är i radikal omvändning. Den svenska kultur som SD vill värna om har aldrig funnits och är ett missförstånd – till den mån man överhuvudtaget kan förstå vad den är annat än ett försvar för rätten att gnälla, vara dum, störa sig på invandrare och leva ett tråkigt Svenssonliv utan att ha dåligt samvete – men den svenska kulturen som jag beskrivit här, det svenska bondearvet, den långa och utdragna svenska omyndigheten, den håller på att försvinna.

Det har att göra med tendensen jag beskrivit tidigare: Världen förändras, människor i alla länder blir påverkade på ren neuropsykologisk  nivå av globaliseringen, digitaliseringen, Web 2.0 och det leder till att ”det som präglat våra liv i kött och blod blir relativt och mindre betydelsefullt – den befästade kulturen förlorar sin hegemoniska kraft”. Så även i Sverige där människor så sakteligen börjar brösta upp sig och tala som individer. Det är det positiva ljus jag trots allt ser i situationen vi har idag. Svängningarna har i Sverige bland annat lett till att politiker inte är trovärdiga, och inte heller verkar känna sig hemma, i sina roller, eftersom deras maktposition blivit alltför tydlig där den förut känts som vedertagen. Samtidigt har folket, i brist på tillfredsställelse, börjat föra politik med varandra och digitaliseringens kommentarsfält har gett utrymme för något som aldrig funnits i den svenska kulturen förut: Offentliga debatter mellan främlingar. Sverige har plötsligt blivit ett folk som på individnivå hävdar saker och debatterar mot andra. Så har det varit i andra demokratiska länder hela tiden – åk bara till Danmark och kolla – men inte riktigt i Sverige förrän Web 2.0 nästan som av en slump gjort det möjligt.

Visst. Det är stökigt. Folk har ingen hyfs. Hävdarna är ofta outhärdliga. Idiotin är fortfarande i ljusan dager. Men det är inte så konstigt det heller. Det känns tydligt för mig att det alla delar på kommentarsfältet, trots majoriteten rötägg (jag tror förresten kommentarfält tilltalar rötägg, de flesta sensibla människor har ingen motivation för att hävda sig där), är en slags upplysningslusta, en glädje i att kommunicera en åsikt där det förut inte funnits mycket till tankeverksamhet i det bonniga svenska folket. Nu diskuteras det, pratas det, debatteras det, folk håller sig ajour med nyheter och icke-nyheter och trots att mycket är en fråga om att klicka och lajka meningslösa ikoner så finns fortfarande en medvetenhet som inte funnits förut. Det vi ser är ett tonårsuppror mot Jantelagen, och som alla tonårsuppror står den inte på sådär jättegenomtänkta grunder – vilket leder till att folk ofta hävdar sig för hävdandets skull, folk visar att de ha förmågan att säga nej, och de stoltserar med denna stöddighet; samtidigt röstar folk på SD för att dom kan, som en protest, av diverse ogenomtänkta skäl av det slaget för än är svensken inte bildad, och Jantelagen är kvar där den ska (i hjärtat på de människor som vill hävda sig emot den, dessa människor som fortfarande inte vet bättre, de verkliga ”svenskarna”, dvs de gamla bönderna, pöbelfolket), men väl upplyst (dessa människor har nu medlen att bli bildade). Så, fastän det är rörigt och lite hotfullt nuförtiden så tror jag mycket av det har att göra med att vi är på en punkt i historien då vi inte längre kan jämföra vår nutid lika bra med vår dåtid, och den nya globala utvecklingen påverkar oss för första gången omedelbart. Vad som än händer i världen från och med nu filtreras även till Sverige och alla andra länder. När ett land som alltid varit mer eller mindre isolerat och trångsynt plötsligt ska vara en global och även kulturellt modern del av världen, och bestå av en massa självutnämnt upplysta människor sugna på att föra liv och oväsen, då blir det stökigt. Men såvida saker inte går helt åt helvete så tror jag det finns anledning att känna något slags hopp. Så länge vi inte slutar tänka borde det gå bra.

Annonser