Klustret: Hat, hot, ”text”

av Fredrik Fyhr

Take the evil out the people, they be acting right

/Tupac Shakur

ug1

För första – och eventuellt sista – gången ligger jag nästan helt i linje med en DN-ledare (även om jag då bortser från vissa detaljer, låt oss säga ”det språk som är deras”). Detta vad gäller Uppdrag gransknings program igår onsdag om näthat mot kvinnor. Ett problem med ”näthatet”, det så kallade, är att det inte är homogent, inte på något enkelt sätt kan förstås som ett enskilt begrepp – det är ett samlingsnamn, men på något sätt har det blivit förstått som en enda företeelse ändå. Detta eftersom informationen som förmedlats om näthatet har förmedlats i det mediala klustret, där information aldrig går att bli klok på. Vad gäller näthatet är det extra obehagligt, eftersom man som ”utomstående” – typ, man eller kvinna som aldrig fått några hotbrev, och som i det här fallet bara tittar på TV – får höra talas om en existerande hatoffensiv som kan blomma upp närhelst kvinnor börjar uttrycka vissa saker, eller syns överhuvudtaget men vart den kommer ifrån, varför den uppstår och vilka som ligger bakom den, det är information som försvinner i klustret. Det är bara ”näthat”, ett klickbart objekt som kan förstås utifrån känslan man får av ordet (som ”SD”) och ingen blir klokare av att försöka förstå sig på det, eftersom vi inte fått redskap till att göra det.

Därför var det så tillfredsställande att Uppdrag granskning gjorde allt rätt med sitt program. Ofta blir jag besviken på UG, hur de stoltserar med sin grävande journalistik som en slogan och har gjort ”den orädde journalisten” till en gimmick medan de i själva verket bara hittar de lättaste måltavlor för att röra upp debatter för gallerierna, och de håller sig ofta långt borta från de verkliga problemens orsaker (dom får sällan skit under naglarna helt enkelt, blir alltför ofta ”UG”, ett klickbart objekt i samhällets tjänst, redo att handla om ingenting på ett sätt som låter väldigt angeläget).

Men man vill om man kan. I avsnittet om näthat mot kvinnor så gick de faktiskt till problemet, de undersökte omständigheterna och gick ner på detaljnivå. Förutom det starka greppet att låta flera mediekända kvinnor läsa upp sina hat- och/eller hotbrev – vilket figurerat i en tidigare trailer och, jag ska erkänna, gjorde mig  otroligt skeptisk eftersom det verkade vara gräsligast tänkbara exempel på det jag nämnt i föregående stycke – så fick de även ventilera och diskutera, ofta insiktsfullt och alltid uppriktigt, sina tankar om och känslor för sådant hat. De intervjuade de även den vanliga tjejen Julia som påpekat för H&M att Tupac Shakur, som prydde en av deras tröjor, var dömd sexförbrytare och mött liknande hat – och eftersom detta var på Facebook så satte teamet igång med att söka upp de som skrivit kommentarerna för att höra vad dom har att säga i efterhand. Alla, som är med i avsnittet åtminstone, säger samma sak (enligt den klassiska UG-dramaturgin); att de a) varit arga, b) inte menat sina ord bokstavligt talat och c) att det var ju tusen andra också. Även om ingen sa det i programmet – och/eller kanske ingen var medveten om det – så gick det att konstatera att Julia blivit utsatt för en klassisk och pöblig mobb. Utvecklingen skedde på samma sätt som i andra lynchmobbar – ilska blossade upp och när tillräckligt många människor insåg att de var ”på samma sida” så började de hetsa sitt offer i en kollektiv rörelse där det egna ansvaret försvinner (och, för att citera den källbaserade Wikipedia-artikeln: ”Lynchings have been more frequent in times of social and economic tension, and have often been the means used by the politically dominant population to oppress social challengers”). Det var en överraskning för de flesta att Julia skulle få en sådan ström av hat riktat mot sig, men eftersom det råder en slags allmän konsensus att vi är ”klara” med Internet så låter vi inte dess verkliga effekter gå upp för oss – Det Julia upplevde var en klassisk mobb. Den bara utvecklades snabbare och tog uttryck, som någon sa, i ”text” istället för fysiskt våld.

Jag har tidigare skrivit om hur Web 2.0 börjat förändra människor på en kognitiv nivå, och att jag tror att det är orsaken till att världen tycks så instabil och otrygg idag. Samtidigt tyckte jag UG-avsnittet om näthatet visade, åtminstone mellan raderna, att Internet inte bara river ner gamla hegemoniska krafter utan även ger uttryck för den kultur vi redan har. Kort sagt: Internet har inte helt förändrat hur vi beter oss (åtminstone inte än) och där vi är oförändrade har vi på Internet fått utrymme att uttrycka det vi vill, tänker, känner, eller kanske bara fantiserar om, i bilder. Dessa bilder är lika innehållslösa som de övriga i klustret, ikonografin, och sådana saker jag nämnt förut. Hat- och hotbrev, som de mediala kvinnorna gav exempel på, har ju skrivits i alla tider och mobbing och lynchmentalitet, som Julia fick uppleva, har också alltid existerat. Skillnaden är att det nu, på Internet, kan ske på ett typ av visuellt symboliskt bildspråk. Ingen behöver dra Julia i håret irl, de kan istället bara knattra och sända en önskan att om att hon ”borde bli våldtagen” (och dessa citationstecken är desamma som de för ”SD” eller ”UG” eller ”#whatever” för meningen är bara en ikon, innehållslös, ”text”, den förstås inte av avsändaren som ”riktiga livet” och den riktiga Julia finns liksom inte där, attacken sker mot ”Julia”, på ”Facebook”).

ug2

Förutom att försöka ta reda på folk som kommenterat hatiska kommentarer till Julia – vilket gav väldigt bra resultat, med tanke på att problemet snart visade sig vara (egentligen okomplicerat) att de som kommenterade inte tog mediet, Internet/Facebook, på allvar – så gick man även till polisen för att få svar på varför sådana här fall inte tas på allvar, och till juridiken för att få svar på varför det kan vara svårt att göra det. Även till företagen – Facebook och H&M – som inte hade några problem med att med leende PR-ansikten säga att de sket fullständigt i allt det här. I slutändan var faktiskt de flesta sidor av problemet täckta och man hade faktiskt lyckats skapa en överskådlig bild av ett samhällsproblem, och mycket av det verkade (åtminstone för mig) begripligare efteråt. Det händer alltmer sällan, och jag är tacksam för arbetet på UG-redaktionen.

*

Sen finns det förstås en elefant i programmets rum. Den blir synlig när man frågar vad själva problemet är. Till att börja med, bara för att ta tag i ”näthatet” och slita det ut ur klustret och förtydliga (utifrån UG-programmet) vad det faktiskt är, så hittar man följande:

1. Män, främst, med högerpopulistiska åsikter som skriver arga mail till journalister som väckt deras ilska. Dessa är alltifrån kritiska till direkt hotfulla, majoriteten basalt kränkande. Dessa kan i de flesta fall förstås som kommande från män som vill ta ut sina aggressioner på någon annan.

2. Direkt hot om våld med en tydligare politisk agenda. Detta bör ses för vad det är – en fascistisk offensiv.

3. Flertalet ”vanliga människor” som blir arga på någon (i det här fallet, och troligen det vanligaste fallet, en ung kvinna) och använder könsord och hatiskt språk för att vara elaka. Ju fler de är desto mindre eget ansvar tycks varje individ känna.

4. Paranoida och troligtvis ofriska människor, eller psykologiskt instabila ”stalkers”, som söker kartlägga en kvinnas (oftast) liv för att skapa en hotbild och övertyga henne om att hon lever i fara.

En marginell irritation jag kände för UG-avsnittet – och jag blir nästan alltid åtminstone lite irriterad av nästan all media idag – var hur det inte reflekterade över problemet i sig utan föredrog att låta hat- och hotbrevens själva innehåll fungera som ”shock value” för att TV-tittaren skulle förstå graden av problemet. Jag antar att man kan ge dom ”the benefit of a doubt” med att tänka sig att de ville forsla över den diskussionen till åskådaren.

Som jag ser det finns det två linjer att gå på om man vill diskutera själva problemet i sig. Det ena är att se det som ett samhällsproblem, ett hot mot demokratin eller som Reinfeldt i ett uttalande en ”oroväckande samhällsutveckling”, mer specifikt för att citera stadsministern: ”Här [på Internet] har en ny form av samhällsmoral utvecklats där man tycker att det här är en frizon för att uttrycka vad man vill” (och, som jag tidigare påpekat, det är det som är Internet-utvecklingen, och den har utvecklats på en större skala än bara hatkultur). Krasst uttryckt kan man säga att det enligt denna logik inte är kvinnohat i sig som är problemet utan de nya, extra otrevliga sätten på vilket de uttrycks.

ug3

Den andra linjen är naturligtvis att se det som en förlängning av den strukturella könsmaktsordningen som redan existerar i samhället. I en öppen chatt på Aftonbladet blev det väldigt tydligt att flertalet män hade mer problem med Aftonbladet, och hur Aftonbladet positionerade sig, än vad de hade om faktumet att kvinnor blir hotade till livet med ett sexuellt laddat språk. Det är samma män som tror att all media sprider konspiratorisk propaganda; de vet nämligen inte vad begreppet opinionsbildning innebär, att de själva sprider sådan på sin sida av spektrat, och att det ingår i ett demokratiskt samhälle (detta eftersom de ingår i den obildade pöbel som sysslar med ett tonårsuppror mot Jantelagen). En typisk kommentar var att det ju var ”självklart” och ”inte svårare än så” (minsann, minsann, etc) att kvinnor får höra hot om våldtäkt osv eftersom de såras mest av det. Kvinnohat i sig är inte ett problem för dessa människor; de blir tvärtom sura över att det står i fokus, dvs. att det är ett samhällsproblem.På samma sätt kan man se hur ”vanliga killar” helt vedertaget använde sig av könsord, det satt liksom i ryggmärgen, för att attackera Julia. Oavsett om användandet av ett sådant språk bygger på en ideologiskt medveten grund eller inte, så används det utifrån könsmaktsordningens ideologi. Vi är vår ideologi, på samma sätt som vi är våra hemförhållanden och alla möjliga olika saker vi lär oss och tar till oss på vägen, dessa saker ligger till grund för våra personligheter, vad vi säger och gör, allt det man ofta missförstår som en fri vilja (en som, om man hårddrar, inte finns för någon).

Det är ändå anmärkningsvärt att UG-programmet inte innehöll någon genus-vinkling. Jag har svårt att tro att redaktionen inte hade en sådan i åtanke. Det ligger nära till hands att tro att de valde bort den retoriken, att de så att säga valde sin strid, och såg till att göra ett så innehållsrikt entimmesavsnitt de kunde göra genom att undersöka problemen utan någon vidare spekulation. (Och det lyckades de verkligen med, det var längesedan jag såg ett UG-avsnitt som var så späckat, och hade ett sådant minimum av döda punkter).

Samtidigt är det ett tråkigt kvitto för genusvetenskapen och de feministiska strömningarna som finns idag. Att man valde bort genusaspekten talar trots allt för att man erkänt en skepsis, att man inte ser den som mottaglig för alla människor. Att den är en underground-rörelse utanför mainstreamen.

Och det kan ju vara så. Sant är kanske att feminismen idag – den som talar om de strukturella förhållandena mellan kön och sexualitet – är ung, att den ännu mobiliserar, att den fortfarande är präglad av sin egen intellektuella upptäckarlusta. Att problemen finns, och hur de finns, är vart fokuset ligger. Reella förändringar är mer en fråga där man är öppen för förslag. Tydligt blir det i UG-programmet att genusvetenskapen fortfarande har klassamhället och socio-kapitalistiska strukturen emot sig. Att känna till samhällets orättvisa strukturer är ett privilegium för den bildade – och problemet är att samhällsutvecklingen inte nödvändigtvis påverkas av det privilegiet. Medan man jämför med kvinnofrigörelsen på 60-talet – som var del av en större kulturell revolution – så drogs människor med i den av saker de kunde se, uppleva och förstå med en sådan självklarhet att – inte alla men många påverkades av den, och tillräckligt många för att utveckla samhället i årtionden framöver. Det var en fråga om att arbeta, att komma bort från hem och hushåll, att tjäna pengar, att ta bort den kulturella fångenskapen som fanns runt kvinnan, synen på kvinnan som den passiva varelsen. Det är jämförelsevis en svårare uppgift för genusvetenskapen att på samma sätt bli en folkrörelse. Det är inte svårt för mig att förstå att en obildad Svensson ser på ”strukturella maktförhållanden” som hokus pokus: Kvinnor kan tjäna pengar nu, så allt är väl bra, liksom. Det är dessutom bekvämt att vara heteronormativ, strängt taget är det normalt i ordets rätta bemärkelse (hetero-normativt). En på sätt och vis naturlig utveckling av det här är att feministiska, genus- HBTQ- och strömningar blivit counter-culture, något som arbetar för samhällets utveckling medan det samtidigt slår mot det, men jag är själv inte säker på att det är den i längden bästa lösningen.

Samtidigt. Många bäckar små. Som jag uttryckt tidigare känner jag hopp här i färden över bajsfloden. All aktivitet som pågår till förmån för det demokratiska samhället är bra. Och om en biogenetisk revolution är på väg – på grund av globalisering, digitalisering, och Web 2.0 – så har den bara börjat; det är med en sådan i åtanke man måste komma ihåg de demokratiska principer som samhället faktiskt står på. I takt med att möjligheterna blir alltmer oändliga kommer många människor släppa lös sina freudianska det – och då kommer det bli allt viktigare att ha ett överjag, så att samhällets jag kan förbli stabilt. Man får inte glömma bort att en positiv utveckling alltid är möjlig. ”We ain’t ready to see a black president” rappade till exempel Tupac. Det var 1992, inte speciellt längesen egentligen.

Annonser