Under bananskalet

av Fredrik Fyhr

herr banan

Jag har haft två saker i huvudet dom senaste dagarna som bara inte lämnar mig i fred. Det ena är Paul Thomas Andersons The Master, som gjort mig sömnlös, och det andra är Sean Banan. Eller rättare sagt Sean Banan-showen på Melodifestivalen i lördags.

Tro det eller ej, men jag förväntar mig faktiskt varje år att inte skriva något om Melodifestivalen eller Eurovision. Jag kan aldrig föreställa mig att jag har något särskilt att skriva om det – sen så ser jag det och, god help me, tankarna kommer. För det är ju fascinerande, om detta råder inget tvivel.

Och jag blir ständigt lika överraskad, för den delen. Av alla saker som skulle kunna förvåna mig så var nog det allra sista att jag skulle se på Sean Banan och liksom… eeh… gilla, lite grann? Något var det i alla fall som inte släppte taget. Efter att herr Banan genomfört sin show – och det var vad det var – var jag högst förundrad över hur tillmötesgående jag var för den, och hur positiv den gjorde mig. Jag tänkte att det förmodligen bara var ett slags chocktillstånd (”jaha, såhär pass infantilt kan det också vara”, liksom) men när herr Banan gjorde sin show – inte låt – andra gången, efter att ha vunnit, så inföll märkligt nog samma känsla igen. Nu gick det inte att förneka. Här fanns något. Vad det är har jag ingen aning om, men något är det.

Okej, så don’t get me wrong-o. Det finns naturligtvis inget musikaliskt att uppskatta i Sean Banan och … (hang on)… Copacabanana (nej, jag visste inte vad låten hette). Jag kan inte tänka mig något värre än att höra den här låten på repeat i en bilstereo och jag tycker väldigt synd om alla barnfamiljer som i sommar kommer tvingas rulla ut på vägarna, bara eventuellt ha tur med vädret, och efterhand lära sig exakt, på taktslaget, när ”mamma pappa barn” rimmar med ”CelindiSean” och hur diverse olika variationer på ”banan” kan användas (utan att någon större variation används). Därutöver är han, som ”figur”, rejält trashig och lågbottensmärkig. Men på Melodifestivalens scen framgick en sak: Han kan regissera en show och han kan dansa.

Och, som jag tidigare påpekat, så handlar inte Melodifestivalen om musik utan om framträdanden: ”Det är i framförandet låten, och enbart då, uppstår. På en ren praktisk nivå innebär framförandet frågor om hur scenen utnyttjas, hur ser kostymerna ut, hur presenteras den här kombinationen av musik, kostym, scenproduktion, och hur väl lyckas det leverera sitt ‘budskap’.”

Och här någonstans skingras dimman lite. Medan Sean Banan är en sådan där medial karaktär som är så pass intensivt marknadsförd av sig själv att han tagit över identiteten på verklighetens Sina Samadi (som ”Sean Banan”, eller vem han nu är, heter ”egentligen”) är/var Samadi danslärare och koreograf (enligt Wikipedia). Och det blir rätt tydligt att Sean Banan-showen, i Melodifestivalen, är en Rocky-liknande segerpokal för en vanlig kille som sysslat med estetisk verksamhet och fått en chans att förvalta en kändiskarriär, och trots allt livnära sig på något han tycker om. Han har trots allt gått från att bli random viral video-snubbe till B-version av Markoolio designad att reta gallfeber på alla med god smak till, slutligen, en ”champion” åtminstone till någon grad.

Det är svårt nog att försöka hitta en riktig människa under det ständigt pågående ”performancet” som är Sean Banan men när han i det så kallade eftersnacket, med tårar i ögonen uttrycker utmattad glädje för att ha vunnit så framgår faktiskt en riktigt människa där under; i rösten, i kroppsspråket, i närvaron är detta en människa som ”hängt av sig kostymen” och är sig själv (även om han till någon mån försöker hålla masken, utan att riktigt orka, när han nu bryskt blir intervjuad). Det framgår här också, mellan raderna, att han var beredd på att åka ut och en gång för alla försvinna ur rampljuset, typ som att hans 15 minuter var över. Han förlorade förra gången han var med, och sedan dess har han varit med i en påkostad film som ingen såg, och de som såg den fick spasmer av dess uselhet.  Vann han inte i lördags, så skulle Sean Banan försvinna från allas medvetande. Men Sina Samadi, vem han nu är, har för tillfället lyckats.

Och det tror jag är anledningen till att jag ”gillade” Sean Banans show så pass mycket som jag gjorde. Att det var en show. Och showen var ambitiös och genomtänkt, duktigt koreograferad, innehöll flertalet dansare och herr Banan själv hade rytm, energi och scen-närvaro. Inte en sekund av framförandet hade gått till spillo och som åskådare är man faktiskt så pass hookad av framförandets effektivitet att man inte ifrågasätter att Sean Banan slutar upphissad i luften med änglavingar i jätteblöja (vilket jag tyckte var riktigt random, tills jag senare förstod att det var något slags calling card… som sagt, jag är glad att jag inte har barn). Karaktären må vara skräp, låten må vara bajs och som ”kulturyttring” må det hela vara en nära döden-upplevelse, men killen i fronten är proffsig.

Dessutom tror jag inte att han eller de övriga låtskrivarna (inklusive barnprogramledaren som i vissa kretsar är känd som ”kokain-Ola”) var särskilt övertygade om att de skulle vinna. Vilket också gjorde att de verkade vara gladast över att göra det (även om Louise Hoffsten också verkade uppriktigt chockad). Jag tror också att det finns mycket uppriktig glädje bakom herr Banan – inför programmet verkade han också ha blivit en bättre skådespelare än tidigare – så frågan är om det finns plats för Sina Samadi i framtiden eller inte. Det är svårt att tänka sig att Sean Banan har många år kvar på sin karriär, men killen under bananskalet kanske har en framtid. Kom ihåg vart du hörde det först.

Annonser