Skymningspantern

av Fredrik Fyhr

Det var januari… eller, det var faktiskt februari. Det var vinter. En sådan vinter som försvinner medan den pågår. Året var 2013. Man kan säga att jag minns det som i går.

En vinter är vit, men det är inte alla vintrar man minns som vita. Men jag minns vintern 2013 som vit. Det har inget med snö att göra. Den gick att jämföra med vintern 2006 och vintern 2001. Det var jag som var vit, eller vad man ska säga. Saker hade börjat om igen. Fyra-fem år var fortfarande en relativt lång tid då. När saker började om hade det gått en tid mellan perioderna som kändes påfallande lång.

Jag minns att jag hade en blogg, på wordpress, fast jag minns inte riktigt varför eller vad tanken var med den. Jag hade även blivit arbetslös för första gången, man kan åtminstone se det så. Det hade jag inte så stora problem med, även om jag förstod att det kunde kännas tufft för andra. Jag var rätt optimistisk, liksom lite naiv, och jag föreställde mig att jag inte var en del av allt. Varje gång jag sökte ett jobb tyckte jag det var helt osannolikt att jag inte skulle få det – Vem annars? Jag skrev ju så bra, och så vidare. Sen alla svar som uteblev, dom försvann liksom, försvann i sin frånvaro, mynnade ut i det stora havet i det undermedvetna – det som man aldrig når med tanken, men som finns där ändå, med sina svall.

Jag minns inte hur dagarna gick, vad jag tänkte på, hur jag mådde riktigt. Länge hade jag haft för vana att kartlägga mina egna handlingar, skriva dagbok eller åtminstone någon slags logg, men det hade jag slutat med nu – det nådde en sådan punkt, antar jag, då jag liksom bara ville segla med, som Tomas Andersson Wij sjöng. Tankar föddes och utvecklades och formaterades ungefär som de brukade ändå, det kom jag inte ifrån. Jag tror jag tänkte mycket på den fria viljan. Att den krasst taget inte fanns. Att den fanns, men den var inramad av sina egna begränsningar. Vad man har med sig, ens uppfostran, folk som influerat en, sättet man tänker på, vad för val man ser infinna sig och vilka man troligen kommer att luta åt och vilka val som man aldrig ens får för sig att tänka på. Delaktigheten också, rent socialt, hur mycket av gemenskap och i vissa fall till och med vänskap och kärlek som bygger på diverse kompromisser. Främst att det finns ett underliggande spel att underkasta sig. Vill man ha det trevligt med folk får man bete sig enligt ett visst system. Sen kan man sitta och säga: Vad trevligt vi har. Detsamma gäller med de flesta relationer. Jag hade svårt att ta dom sakerna på allvar, därför, och till den mån jag kunde skaffa relationer byggda på ömsesidig uppriktighet – och en liksom terapeutisk nakenhet, en helt befriad från osynliga strukturer, eller åtminstone så befriad som det gick – så ville jag göra det. Men ”to live outside the law you must be honest, I know you always say that you agree”. Man vet aldrig.

Jag höll på att skriva en roman om det där. Jag minns arbetet som sällsynt trevligt, det var en sån där bok som skrev sig själv. Jag hade fått kontakt med en figur som gjorde arbetet åt mig. Han hette Erik Jansson och var född och uppvuxen i Sverige – och det skulle visa sig att det inte betydde något särskilt, vare sig det ena eller det andra. Men han lever, står inför val, har ett ansvar. Vad är viktigt? Det tyckte jag folk behövde fråga sig. Vad vill vi? Vill vi verkligen det? Varför? Vad är viktigast? Jag kände, alltmer påtagligt, hur de flesta idéer om vad som var ”viktigt” var illusioner. Och att vad man än har för uppfattning om något, vad som helst, så är det en konstruktion. Att det inte existerar någon extern sanning, något man kan inse eller liksom upptäcka för att sedan övertyga någon annan om den: ”Se, titta där är den ju, det är sanningen, den ligger där, jamen kan du inte se eller?”

Och den andra svarar: Det där är ju bara en kaffekopp.

Jag hade skrivit en annan bok också, en thriller faktiskt, en slags. Jag levde under samma förutsättningen som alla i min sits gjorde, att ingen skulle vara intresserad av den och att någon roman aldrig skulle få se solens ljus utan sluta sin tid som ett manuskript i en soptunna. Eller flera manuskript i diverse soptunnor. Ändå trodde jag på det, jag menar annars hade ju inget hänt till att börja med. Det var en thriller men det var även en slags drömberättelse. Ingrid hade huvudrollen. Carlo hade en mindre roll… Ingrid och Carlo var mina första litterära barn, mina verkliga litterära kärleksbarn. Jag kände mig som en pappa till dom. Deras mamma var ingen jag längre kände, men det hade gått en tid innan jag lagt det på minnet. Jag var glad över att jag sammanställt ett rimligt romanmanus och att jag nu arbetade på ett nytt, som var helt annorlunda än det förra men som skrevs med samma entusiasm. Sånt kan jag fortfarande bli glad över, även om det är på ett annat sätt nu.

”Jag bor omodernt men jag har en vän som värmer mig varannan kväll” gick en sång. Jag kommer att tänka på den raden eftersom jag minns att det var rätt kallt i min lägenhet om vintern. Den jag bodde i då, det var mer ett rum men det var mitt (och ”bara den som är herre över sig själv är fri”… kanske det). Det var kallare när det var en, två, plusgrader än när det var minus, eftersom värmen inte var på då – eller så minns jag det bara så. Jag hade börjat ha mobilen på ljudlös, vilket gjorde att jag emellanåt kände att jag lekte med min egen känsla av isolation. Jag hade gått från att ha varit en slags skuggfigur – en skuggfigur, men högst synlig, tämligen om sig och kring sig – till en underdog, fixerad vid The Promised Land och The American Dream, typ, min egen variant av dom sakerna, sen sipprade hela världen ut i ett såll och jag ville bara vara kött och ben, en asket i celibat (ja, det var en bild, men allt är väl bilder till någon mån) och nu… nu hade något annat hänt, men jag var då ännu inte säker på vad. Som att jag gått hela varvet runt, och allt jag behövde göra nu var att klä mig och gå ut.

Ibland märkte jag att jag skrev om saker jag behövde någon slags ytterligare koll på. Då kunde jag till exempel skriva anteckningar som:

Ex-nynazist har skrivit en bok
om sin tid på 90-talet då han
på grund av känslor av
utanförskap osv
attackerade folk,
sparkade sönder folk,
karvade in hakkors i folks bröst,
vilket han mådde bra av ett tag
tills han började
”ruttna inombords”
och började en lång färd
mot ljuset
via sitt barn
och terapi
och piller

citat i början av boken
av eminem
och rocky balboa

the world
ain’t all
sunshine
and
rainbows
indeed.

Någonstans på vägen hade jag kommit fram till en trädgårdsmetafor. Att vart jag än tog vägen var jag alltid till någon mån kvar i min trädgård. En japansk modell, nihon teien. Där pågick komplett tystnad och stillhet och där var jag i mitten av mig själv, mitt jag. En stig ledde till bukten av mitt undermedvetna och en annan stig ledde upp till mitt överjags berg. Men själv befann jag mig i mitten av markplanet, denna perfekta plats.

Någonstans blev jag lockad därifrån, eller så skedde ett vulkanutbrott där högst uppe på berget. Jag tror jag minns det som att det började växa ogräs och jag skulle åtgärda det; men utan att jag märkte det så kröp jag längre och längre in i ett snårigt buskage och plötsligt var jag uppslukad, borta.

När jag vaknade var jag ett stenkast ifrån trädgården. Utanför, i den stora ökenvärlden som omger den. Det var inte ett långt avstånd, men det var tillräckligt långt för att vara otroligt. När jag kom tillbaka till trädgården insåg jag att det hade blivit natt där. Det hade det aldrig varit förut. Trädgården hade blivit mörk, kall, den framstod liksom mer sällsam och suggestiv i mörkret.

Jag återgick ändå till min meditativa position och insåg efterhand att det var rädslan som tagit sin in igen. Trädgården hade varit ett skyddsnäste mot just rädslan, denna känsla som var min enda fiende och som jag såg som livsuppgift att hålla på avstånd. Men nu hade den läckt ut över himlavalvet, gjort det svart, så att det framstod som ett nattlandskap. Ogräset hade växt, grenarna på mitt enda träd hade knäckts, trädet i trädgården, men jag beslutade mig för att ignorera det. Med samma lugn och ro som alltid blundade jag och slappnade av, släppte in rädslan då rädslan nu redan tagit sig in; välkomnade rädslan, lät den slå sig ner vid mitt bord, för att se vad jag kunde göra för att den skulle lämna mig igen.

Men rädsla är som tjära, det fastnar och är svårt att få bort.

Efter en stund hörde jag ett ljud, ett liksom morrande ljud. När jag öppnade ögonen kunde jag se att något rörde sig på väg upp från bukten, en svart skugga mot mörkret, en varelse. När den kom nära nog såg jag att det var en panter. Vita, gula ögon och en blick in i min.

Pantern positionerade sig mitt emot mig. Jag stirrade in i dess ögon, visste inte säkert vad som skulle hända. Jag visste att den inte skulle attackera, för då skulle jag dö och jag visste att jag inte skulle dö, åtminstone inte här och nu.

Den vände bort sitt huvud, som kattdjur gör, liksom i arrogans, sedan vände den tillbaka blicken mot min igen. Tid gick.

Efter en stund hörde jag pantern tala. Den öppnade inte munnen och formade några ljud, för inte ens i min trädgård kan djur prata. Snarare hörde jag panterns röst i mitt huvud. Det var en torr, saklig och aningen mörk röst. Den var slug men den hade även auktoritet.

Jag finns inte, sa den

Pantern rörde sig långsamt vidare, bort från mig, ut ur trädgården.

Jag kommer återvända varje natt tills du inser det

 Och jag visste att vi skulle ses igen.

Annonser