logg, torsdag 28/2-13

av Fredrik Fyhr

Jag försökte få min roman utgiven kring den där tiden, som sagt, och det var ett någorlunda mödosamt arbete rent mentalt eftersom jag var – och är fortfarande – otroligt dålig på att bli refuserad eller nekad överhuvudtaget. I synnerhet utan dialog. Varenda projekt jag någonsin påbörjat som jag inte färdigställt, varenda relation som tagit slut utan att någon tillfredsställande sista punkt blev satt, varje tillfälle då jag varit på en plats utan att hunnit utforska den tillräckligt, var som öppna dörrar inuti mig varifrån kalla korsdrag oavbrutet drog. Det var mödosamt att tänka på och det var mödosamt att inte tänka på. Det fanns alltid där i mig, varje dag, det var liksom en del av min värld eller vad man ska säga. Del av min vardag, oundvikligen, även om jag inte längre riktigt relaterade till det ordet: Vardag. Min vardag var bara vad ordet låter som, var dag. Den ena, sen den andra. (Men den linjen leder till en annan, och vi ska inte gå in på det där just nu).

Så hade jag en wordpress-sida också som jag oavbrutet funderade på att antingen ta bort helt eller överge men – som sagt – att nå ett definitivt avslut var oumbärligt. Jag kunde inte bara överge den, inte ens den, även om jag aldrig tyckt om den direkt. Den var alltid mer ett experiment, den tjänade ett syfte en gång – det var ett par år sedan, men det var mycket längesedan nu på sätt och vis – men nu visste jag inte vad den stod för där riktigt… Hade en del strumpor som verkligen behövde tvättas, anyway: En tanke var att skriva något varje dag. Mindre än en dagbok, snarare en logg. Kanske skulle ett mönster uppenbara sig. Eller något liknande ett mönster. Och ur detta mönster kanske jag skulle hitta ännu en väg – antingen en väg som gick vidare, eller en väg som till sist ledde till den stig då denna sida skulle ta slut och jag äntligen skulle bli kvitt den. Om det nu var det jag ville.

Så jag skrev om Torsdagen den tjugoåttonde februari att jag skrivit ett kapitel på Svensken till slut. Skrivandet hade legat i dvala och jag hade felaktigt trott att jag automatiskt skulle hitta tillbaka till det när det gått för lång tid – men istället blev jag tvungen att göra det själv, naturligtvis. Gick på min skymningspromenad, såg människor röra sig i mörkret, de sa saker till varandra, vissa i telefon, vissa bekymrade, andra mer avspända. En kille, inte mer än tjugotvå, satt på en bänk med armen om en tjej. Dom förstår bara inte hörde jag att han sa. Köpte kaffe och paremsaneost, samt ett stort brevpaket. Tänkte på hur mycket jag ogillade miljöbeskrivningar och alla typer av överdrivet förklarande sätt att förmedla information på. Tänkte att man kan ge en läsare A och B och sen kommer C och D falla på plats automatiskt. Funderade på min tendens att använda namn, till exempel. Du har en kille som kallas för Dängan och är skolgårdsmobbare, årskurs sex. Alla vet vem det är, alla ser honom framför sig. Problemet löst. Du har en tjej som heter Helena i samma klass: Brunt hår, fina kläder, hennes pappa är läkare, dom bor i ett stort vitt hus på en höjd. Alla vet precis vem det är också… Jag tycker verkligen inte om Sagan om ringen. Böckerna, alltså. Men jag tycker å andra sidan inte om de flesta böcker. De tar för lång tid att läsa. Skriva… en annan sak, en helt annan.

Det var en lugn dag, det fanns inte mycket att säga om den. Fanns räkningar att betala. Jag kokade pasta på kvällen. Funderade på om det var hästkött i mina köttbullar. Konstaterade att jag inte brydde mig. Funderade på vad jag skulle känna om något som förmedlades i media, men för tillfället trivdes jag med tanken att det inte sa mig någonting. Och att det var en dag i morgon också.

Advertisements