CENTRUM I:1a

av Fredrik Fyhr

 C                   E                    N                   T                  R                U             M

         C          E           N            T                   R                   U                   M

C                   E                    N                   T                  R                U             M

         C          E           N            T                   R                   U                   M

C                   E                    N                   T                  R                U             M

         C          E           N            T                   R                   U                   M

C                   E                    N                   T                  R                U             M

                                                                            C E N T R U M

C                   E                    N                   T                  R                U             M

         C          E           N            T                   R                   U                   M

C                   E                    N                   T                  R                U             M

                                                                            C E N T R U M

C                   E                    N                   T                  R                U             M

         C          E           N            T                   R                   U                   M

C                   E                    N                   T                  R                U             M

                                                                            C E N T R U M

C                   E                    N                   T                  R                U             M

C                   E                    N                   T                  R                U             M

                                                                            C E N T R U M

C                   E                    N                   T                  R                U             M

         C          E           N            T                   R                   U                   M

C                   E                    N                   T                  R                U             M

                                                                            C E N T R U M

C                   E                    N                   T                  R                U             M

         C          E           N            T                   R                   U                   M

C                   E                    N                   T                  R                U             M

         C          E           N            T                   R                   U                   M

C                   E                    N                   T                  R                U             M

                                                                            C E N T R U M

C                   E                    N                   T                  R                U             M

         C          E           N            T                   R                   U                   M

C                   E                    N                   T                  R                U             M

         C          E           N            T                   R                   U                   M

C                   E                    N                   T                  R                U             M

                                                                            C E N T R U M

C                   E                    N                   T                  R                U             M

         C          E           N            T                   R                   U                   M

C                   E                    N                   T                  R                U             M

*
*
*
*
*
*
*

cent,rum s. ~et; = el. centra, best. pl. ~en el. centra mitt; medelpunkt; mittparti; stadskärna; litet område med samlade butiker o. serviceorgan o.d. i stadsdel el. samhälle – I bet. ”stadskärna” mest oböjl.

*
*
*
*
*
*
*

I.

DENARIAN, VICENARIAN

*
*
*
*
*
*

ALLDELES I BÖRJAN

NÅGONSTANS

I NÄRHETEN

AV CENTRUM

*
*
*
*
*
*
*

Jag vaknar i värk, födsel, en smärta som först gör dig så överväldigad att jag inte vet var vi är, vad är upp och ner här, och nu. Nu lever jag. Det enda, bara det; jag är född, sprungen, men nu: Ingen mer moderkaka. Den bryts. Slits itu. Här skiljs vi åt. Den lilla handen som rör sig långsamt mot det lilla huvudet, ingen känsel, som om de bara svävar ovanför; allt domnat. Nu är det bara min hand. Nu är det bara jag. Och det är precis så att jag finns. Det är precis. De små händerna som genom reflex rör sig mot varandra. I mig, smärta: våldsam. Jag spänner käkar, får fram ljud, ljud från mitt inre, som om det är köttet som skriker och inte jag. Ska jag be: Fader, rädda mig undan denna stund? Nej, det är just för denna stund jag kommit.

Så glider det plötsligt av mig. Jag är vaken nu. Vid liv och rädd. Känslan av att det inte är lång tid kvar. Att se sig omkring och att inte förstå, att inte känna igen, att vara på… helt fel plats, någon helt annanstans, och det slår till, uppstår inuti, drabbar mig där: Paniken. Genast nu: Rörelsen bort. Bort undan rädslan, bort i rädsla, panik och rörelsen bort. Känslan av att det inte är lång tid kvar. Ett spring slår an. Paniken, och rörelsen bort från rädslan, eller om rörelsen är något annat, jag vet inte säkert, det går så fort och det blir så genast nu. Att vara vid liv, rädslan är stor så stor. Att vara vid liv. Jag måste röra på mig för jag är för rädd för att bli kvar. Att vara vid liv. Känslan av att det inte är lång tid kvar. Jag måste ut, vidare, framåt.

På andra sidan dörren finns trappor. Dom leder upp och dom leder ner, jag har upptäckt en trappnedgång, en nersläckt trappuppgång. Jag kan inte avgöra om jag ska upp eller ner. Jag väljer att gå uppåt och har redan glömt rummet där nere som jag kom upp ifrån. Jag går upp en våning och hittar nästa trappa upp. Jag fortsätter gå upp och kommer till nästa våning där det finns en till trappa upp. Jag fortsätter gå. Detsamma händer på våningen därefter. En till trapp, upp. Jag fortsätter trappa uppåt. Jag går tills jag inte tänker på något jag kunnat tänka på, och under tiden får jag kött på benen; möra muskler, några nerver, hälsenan spänd. Kroppen alstrar i sinom tid hetta, allt enligt naturen, så också tröttman; det går allt långsammare att böja på benen, känna knäskålarnas växelvärk. Jag går tills jag inte tänker tankar, tills jag har glömt att tänka, och så har jag gått så länge att jag glömmer att jag går och det är då jag istället börjar tänka på saker. Tankarna kan inte formas och bli till. Inga tankar därmed, snarare en känsla. Alldeles nu så här i början är de svåra att skilja åt. Det jag bär på är längtan, en särskild. Jag bär den tungt i mig, något i mig sträcker sig efter någonting, någonting bortom kroppens väggar, sträcker sig genom ögon, näsa, mun, dessa våra fönstrer och dörrar, sträcker sig efter någonting som finns utomhus, där ute i friska luften. Sträcker sig så. Å, visst gör det nästan ont; nästan, snart nu brister det. O aj, aj, aj, buff, buff… Sträcker sig så. Ett litet barns hand ut i luften, försöker nå men kan inte nå, försöker ändå. Ett föremål av glas faller ner och krossas; vattenkaskader, och skärvorna ligger sedan i vattnet på golvet. Kuberna är fyllda av luft, det smäller till, ett pang, någon blåser i en serpentin om och om igen. Alla skrattar. Allt det här är bara ord. Barnet kan inte förstå. Kan sträcka ut en hand. Jag saknar något. Gapar tomt. Suger i bröstet. Eller någon annanstans, bröstet är en kroppsdel. Köttet hungrar, själen obotligt ensam; gör det, är den? Det kan inte förklaras på ett bättre eller sämre sätt. Allt det här är bara ord. Jag känner men kan inte förstå. Allt jag vet är att jag är vid liv. Att vara vid liv: Kroppen gör sig påmind. Jag börjar flåsa:

Jag börjar flåsa, flåsa, flåsa och måste stanna. Bröstet klappar, en varm maskin över en maximal hastighet, varningsläge. Svett har spruckit upp och rinner enkelt ner. Andas hårt-hårt-hårt och flåsar fortfortfort. Denna längtan, enkel, tyst hård, bryr sig inte om vila, det som är tungt fortsätter tynga, det som hungrar fortsätter att hungra, allt oavbrutet, gapande tomma suger i bröstet. Jag kan inte fortsätta, röra mig, inte lika fort, jag vill men, det går inte, vill trappa upp måste varva ner. Jag vill inte, jag vill inte! Du måste, du måste! Jag måste…

Att försöka övertala sig själv; försöker lugna ner mig. Huvudet upp mot taket, blunda, sträck nacken sucka. Jag lägger en hand på ett räcke. Jag går upp en trappa till. Långsamt. Där uppe finns en dörr. Jag tittar upp på den medan den ser tillbaka på mig. En rak och lodrät kvadrat av trä, med handtag och nyckelhål: Det är faktiskt en dörr. Jag måste blunda en stund, innan jag fattar nästa beslut. Så torkar jag min panna, går upp till högsta avsatsen. Harklar mig, öppnar dörren.

                                                                                                        CI:1b->

x.centrum.x

Annonser